2009 Soprasasso Amarone della Valpolicella

Amarone. Årets julklapp?

Ni kan nog melodin vid det här laget. Amarone görs på druvor som efter skörd fått torka cirka 100 dagar för att på så sätt koncentrera druvmusten, som tappar ungefär 40% av sin vikt, och därmed även smaken. Metoden med torkade druvor kallas appassimento och används även vid framställning av andra viner, kanske framför allt Amarones broder (eller kanske snarare fader) Recioto som är den söta varianten som också tillverkas i Veneto. Lillebror kallas Ripasso och görs ofta genom att man under vinmakningen låter ett vanligt rött Valpolicellavin få sällskap av de torkade druvorna som blir kvar efter att man gjort Amaronen för att på så sätt ge vinet ytterligare en dimension med drag av Amarone. Druvorna som brukar dominera är corvina veronese, rondinella och molinara, där största andelen brukar bestå av corvina.

2009 Soprasasso Amarone della Valpolicella (varuprov, 189 kr på systemet) är istället gjort på corvina veronese, corvione och rondinella, där corvione är en ny bekantskap för mig så vitt jag vet. Läser man i Oz Clarkes Druvan bakom vinet, så verkar corvione dock vara en ganska utbredd druva i Veneto men som ofta förväxlas med corvina. Corvione ger dock större druvor, mer färg och mer tannin. Amarone får inte understiga 14% alkohol och inte ha mer än 15 gram/liter i restsocker. Soprasasso ligger på 15% med 10 gram restsocker.

Dessa rätter kräfva dessa drycker!

På senaste tiden har vi hittat en hel del blåbär i vinerna vi har druckit. Vet inte om det är för att vi pejlat in just den doften eller om vinerna faktiskt doftar mycket blåbär, men 2009 Soprasasso är hur som helst inget undantag. Blåbär, lite nästan syntetiska svarta vinbär och körsbär trängs i frukten. Detta kryddiga, unga vin bjuder utöver frukten på en fatig vanilj blandat med sötlakrits och en viss alkoholpräglad pepprighet. M tycker även att hon hittar lite krusbär, men jag vet ärligt talat inte riktigt hur det smakar/luktar så det kan jag inte skriva under på. Dofterna går i stort igen i smaken med blåbär, fat, pepprighet och en viss alkoholsötma och hetta. Svansen har en ganska bra längd och mynnar ut i en eldig pepprighet.

Inte den mest ursprungstypiska av Amarone, men det tycker jag sällan de är i den här prisklassen. Vi drack det tillsammans med bland annat lite lagrade ostar, salami, skinka och en bit choklad och det är ofta då jag tycker att Amarone kommer som mest till sin rätt. Inte tillsammans med mat, utan med lite tilltugg efter en enklare middag. Helst när det dessutom hunnit bli barnfritt. Amarone + tilltugg + barnvakt = årets julklapp? Jag hade i alla fall inte haft något emot det :)  Samtidigt är det lite trist att läsa hur stor del av vinerna över 200 kronor som säljs på bolaget som är just Amarone, när det finns så mycket annat gott att upptäcka. Jag har förresten läst på två ställen nu att Amarone även ska passa bra till Janssons frestelse. Låter galet, men det är inte utan att man blir lite sugen på att ställa fram en flaska på julbordet för att testa.