3. 2006 Brolio Chianti Classico

Är nyss hemkommen från långutflykt till Malmö, där vi fått spendera två dagar på kongressen Framtidens specialistläkare. Inlägg om detta kommer. Väl hemma möts man av en lätt spak M och en febersjuk S2. Dags att göra en insats alltså.

Vi lagar till en mozarellapckad lasagne i kombination med en klassisk grönsallad. M mer eller mindre kräver vin, med jag själv är mer avvaktande efter gårdagens bankett. Jag går ner i källaren och inser att det är ett bra tillfälle att fortsätta vår långsamma avbetning av 10-i-topplistan. Barone Ricasolis Brolio har ju de två tidigare åren knipit förstaplatsen, men har nu fått se sig omsprungen av två viner. Det ena vinet är visserligen Barone Ricasolis BiB Formulae på andra plats. Brolio har nyligen varit föremål för flera blogginlägg (läs här och här), utan att imponera.

Vinet körs genom Aeratorn ner i karaff och hinner vila där en knapp timme innan vi tar vår första sipp. Känner mig lite oinspirerad, så jag ber om ursäkt om beskrivningen är lite tunn. Vinet har i alla fall en tät rubinröd färg med blåtoner. Det första som når näsan är trä; ek och ceder. Sen infinner sig en hel del röda bär, där jag tycker att det finns en del inslag av syrliga körsbär men även lite björnbär och jordgubb. Vinet har även passerat genom kryddskåpet på väg till kaffekokaren. Munkänslan är präglad av fatig vanilj, men även en hel del mörka bär. Jag finner, efter att ha läst de övriga bloggarna, tanninerna oväntat sträva. Eftersmaken är relativt kort och bjuder på en ordentlig syra.

Sammanfattningvis är jag nog lite mer positiv än MSVin och Finare Vinare. Det känns dock skönt och rätt att Brolio nu fått lämna palltoppen. Det är en bra vin, men det sticker inte ut eller imponerar tillräckligt. Minnet av tidigare årgångar är mer positivt. Tror trots allt att det skulle må bra av ett år i källaren. Vinet passade för övrigt förvånansvärt dåligt till lasagnen.