Jag har inte inte mycket förtroende för vinskribenten i vår lokaltidning. Vi har inte samma smak och tipsen kommer oftast veckan efter att månadens nyheter är släppta och en hel del av vinerna därmed redan är slutsålda. Han har vid tre tillfällen hypat Café Culture som ett riktigt fynd. Jag har inte direkt varit lockad av ett vin som man "säljer" som en klon av Pinotage, framagen just för att den ger så tydlig doft och smak av kaffe. Samtidigt så låter det onekligen lite intressant med en förädling där man tar fram en druvklon enbart för en speciell doft. Vinet har även legat på riktigt hårt rostade fat för att ta fram smaken ytterligare.
Ja, då tar man då oskulden på 08:orna. Redan när vinet hälls upp sprider sig en tydlig doft av kaffe i rummet. Vinet har en ganska inbjudande mörk blåröd färg. Stoppar man ner nosen ordentligt hittar man massor av nyrostat kaffe, choklad, mörka bär och en lite rökpuff. Öven i munnen dominerar kaffet tillsammans med mörka bär och lite fat. Tanninerna är runda och vinet helt drickfärdigt. M uttrycker sitt gillande, men vi funderar lite på vad vi ska njjuta till. Systemet har intressant nog bara en maträtt att rekommendera, rådjurskotletter med ostronskivling. Vi njuter det till en B-film.
Sammantaget en positiv överraskning. Ett kul vin att bjuda andra på...
Jag hade också skämts om jag tillhört det politiska styret
51 minuter sedan
5 kommentarer:
lasa hela bloggen, ganska bra
varfor inte:)
?
Jag fick häromdagen tillfälle att dricka detta hypade och storsäljande vin. Sydafrikanska Café Culture Pinotage, 89:-. (Finns såklart även på box, för 259:-). Läser man pressen verkar den vara delad som en dollarfranska. Somliga hissar och merparten dissar. Det luktar både populism och folkförakt, vilket för mig, gör vinet intressant.
Pinotage tillhör inte mina favoritdruvor och Sydafrika verkar ha hamnat i en djup svacka där volym går före kvalité. Redan där har jag alltså fördomar. En stillös etikett och pretentiöst namn gör inte saken bättre. Hade varit bättre att dricka det i blindtest.
När vinet hälls upp i glaset sprider det en parfymerad doft av vaniljfudge, O’boy, Toffékola och en nätt rökpuff med sandelträ och salmiakinslag. Lite godisbutik alltså. Av den gamla sorten. En sån, där man räckte fram en krona till en glad tant och bad henne fylla en strut med snask. Gillar men det blir man inte besviken av smaken heller. Mjuuuka tanniner. Mullbär med ljus choklad, Skånerost, grillad vaniljplanka och gillestuga med öppenspis, biljardbord och darttavla. Och en snurrstol från Bruno Mattson. Vad ska man säga? Tja, det första glaset är hur gott som helst. Ett publikt vin att gilla. Prismässigt ligger det en tjuga över de absoluta storsäljarna JP Chenet, Mauro och Foot of Africa. Och tur för dem är väl det. För det går runt en vinmakare med klackring och kråsskjorta i Sydafrika och vet hur man rostar och luftar fat för att ge en medioker druva lite skjuts. Och kanske är det här ett fall där man ska ta fram det gamla ordspråket Det är bra att känna korvmakaren innan man äter korven. Nu gör vi inte det. Vi litar blint på att Systembolaget inte säljer något som är dåligt för oss. 14/20 poäng och klart värt att prova.
Detta är inte direkt något matvin utan snarare ett pratvin. Förmodligen funkar det dock utmärkt till en kolgrillad lammfärsburgare med rostad paprika och coleslaw. Tips, byt ut cheddarn mot chevre.
Hmm, väldigt märkliga kommentarer på det här inlägget. Smygreklam??
Skicka en kommentar