IJag är inget stort fotbollsfan. Jag följer landslaget och Champion League när det börjar dra ihop sig till slutspel. Jag har varit på två allsvenska matcher i hela mitt liv. Frågan är om det blir fler...
Igår gick jag ner på stan i Helsingborg för att slå följe med min vän, så att vi skulle kunna ta våra söner på 2 1/2 år ner till lekplatsen som ligger vid havet. En underbar vårdag. Strålande sol och människorna omkring mig tycktes precis ha vaknat ur sin dvala efter ett knappt halvår i ide. Jag gick, en smula ironiskt kan tyckas, och tänkte att det faktiskt fanns hopp om livet. Jag lämnade min sjuåring hos en kompis precis vid Olympia och begav mig ner mot centrum. Precis när jag kommit fram till min polare så inser jag att hade jag gått ner för den branta backen mot hans lägenhet 3 minuter senare hade jag mött stora delar av Djurgårdens klack mitt i backen, med små möjligheter att vända. Nu passerade de oss hundra meter bort istället, men bara det kändes olustigt. Skränigt, de smälls smällare och förvånansvärt många är maskerade. Tänkte i och för sig att en man med en liten unge i barnvagn nog borde kunna kännas sig ganska ohotad även i en sån situation, men med en större grupp som är lite uppretad varav många alkohol i kroppen kan man aldrig vara säker. Efter sig lämnar de ett spår av krossat glas, urin och tomburkar.
Vi gick och funderade hur mycket en sån här stor insats måste kosta. Poliser överallt. Polishelikoptern som låg och surrade över centrum de dryga två timmarna vi var på lekplatsen. All skadegörelse och nedskräpning. Kvällen innan hade en restaurang vandaliserats och personer knivskurits och misshandlats, flera svårt, bara för att de råkat sitta på den restaurang dit några HIF-supportrar flytt undan jagande motståndarsupportrar. Oerhört mycket pengar och lidande för att kunna genomföra en fotbollsmatch. En fotbollsmatch! Då var vi ändå fortfarande lyckligt ovetande om att en person mist livet i bråk med HIF-are bara några hundra meter från oss ungefär samtidigt som vi stod och betraktade djurgårdssupportrarna.
Det känns helt orimligt att det ska behöva läggas sådana resurser på att genomföra en fotbollsmatch. Känns helt sjukt att det ska behöva kosta någon livet. Detta har mycket litet, om ens något alls, med fotboll att göra. De som håller på med den här typen av aktiviteter har gjort fotbollen till sitt alibi. Sin ursäkt...och tyvärr funkar det. För fotboll är på väg att bli dragen i smutsen av dessa kriminella gäng.
Jag har tyvärr inga bra svar på hur man ska lösa problemet och det verkar ju ingen ha. Maskeringsförbud känns som ett måste, men det lär inte lösa särskilt mycket. Frikostigare avstängningar av problemsupporters. Kanske ska man göra som jag läste att de gjort på en match i Turkiet, bara släppa in kvinnor och barn. Kanske ska man förbjuda bortasupporters. Spela för helt tomma läktare. Kanske skulle man ta efter USA och höja biljettpriserna till hiskeliga nivåer så bara de som verkligen vill se matcherna har råd att gå. Risken är stor att man helt tar kål på den fotbllsfest det faktiskt skulle kunna vara. Borde vara. Hur som helst tror jag inte att detta kommer att lösas på klubbnivå. Perspektivet måste vara vidare. Detta är ett samhällsproblem.
Många av oss är bra på att blunda för problemen och inte engagera oss så länge vi fortfarande har distans och inte behöver beröras allt för mycket. Jag är definitivt inget undantag. I går kom det dock lite för nära. Blev lite för verkligt.
Min väns sambo var ansvarig kirurg på traumat. Min medbloggare ansvarig ortoped. En annan vän och hans femåringe(!!) son blev jagade och fick ölburkar kastade efter sig av arga djurgårdare (så säker borde jag känt mig med min barnvagn). Bilen som stod utanför huset där min son var och lekte fick framrutan krossad och några förbipasserande hade helt oprovocerat blivit nedslagna. Jag fick själv cirkulera en kvart innan jag kunde och vågade ta mig in på området där han var och lekte.
Allt det här lämnar en oerhört bitter eftersmak. Kommer lämna efter sig en familj där fyra barn nu tvingas växa upp utan sin pappa. En fru utan sin man. Flera andra kommer få både psykiska och fysiska men. Notan växer. Festen dog.
PS. Jag vill påpeka att jag inte tror att varken DIF:s eller HIF:s supportrar är värre än andra (storstads-)supportrar. Problemet är större än så.
