2006 Château Gratien Saumur-Champigny

Randning på klinisk fysiologi ingår numera för alla som utbildar sig till radiologer (eller eg Bild- och funktionsmedicinare), vilket innebär att jag återigen måste lära mig tolka EKG eftersom min huvuduppgift just nu är att köra arbetsprov. Inte helt lätt för en gammal hund som jag som dessutom mer eller mindre aktivt försökt glömma allt sånt eftersom jag var helt övertygad om att jag aldrig skulle ha någon större nytta av det igen. Hittills har jag i alla fall inte tagit livet av någon och nu börjar jag bli lite varm i kläderna...

Château Gratien (och egentligen hela distriktet) är en ny bekantskap. Legat några år i källaren, kanske mest för att jag inte riktigt vetat vad jag skulle äta till. Nu fick den sätta livet till, till en kycklingsoppa. Kanske inte en klockren kombination. Vinet har en ganska diskret, om än tilltalande, doft av blåbär, hallon vanilj och kryddor. Kanske kan man ana lite vegetala drag, men absolut inget som stör. I munnen anans en viss mognad, tanninerna är förvånansvärt sträva och även om det inte är något fylligt vin så är det relativt komplext. Riktigt trevligt för pengen, men samtidigt så blir det nog inte fler flaskor när den kvarvarande flaskan konsumerats.

Häckeberga slott

Föräldrarna passar barnen och ger M och mig chansen att spendera halegen helt på tu man hand. För att undvika att hamna i det eviga pysslet med all renovering som tornar över en som ett sisyfosarbete flyr vi fältet ner till Häckeberga slott, tre mil öster om Malmö, för en natts god sömn med tillhörande 4-rätters middag. Efter incheckning och en välkommen bensträckare börjar vi kvällen med en enkel champagneprovning med tilltugg (tror det var av köksmästare Carl Johan Österberg). Vi bjuds på N.V. Pierre Peters, lite oklar på vilken men sannolikt den Blanc de blancs som ligger i systemets beställningssortiment. Denna fick gå en match mot Louis Roederer N.V. Demi-sec. Tog omgång mot inga noteringar, men Peters bjöd på en klassisk, frisk champagne med lite brödtoner, citrus och svarta vinbär. M envisas med att försöka packa på resten av sällskap en doft av korv, typ salami, men ingen nappar. Roederer var lite roligare och både M och jag höll den som favorit. Är ju som bekant svag för söta drycker, men vi tyckte även att det hände lite mer när nosen dök ner. Man fick även en lite mer mogen känsla av vinet och det brukar jag gilla. Därefter bjöds det på 4-rätters middag...

Vi börjar middagen med två varianter av hummer tillsammans med kålrot, extremt rökiga kantareller och närproducerad prästots. Till detta bjuds vi på 2008 Pascal Jolivet Puoilly-Fumé. Vinet doftar extremt mycket av fläder och svarta vinbär. M tycker även att det anas lite hägg. Även smak bjuder på mycket fläder och därefter rejält med citrus i eftersmaken. Syra och mineraler finns där som sig bör. Passade riktigt bra med maten.

Rätt nummer två består av svartrot, fyra variationer på äpple, anklever och spädgris. Som partner till detta bjuds vi på 2007 Chateau Ste Michelle Riesling från Columbia Valley i Washington State. Oväntat nog bjöd det här på en hel del petroleum/tvål. Trodde inte ett så ungt Riesling skulle bjuda på så mycket av den varan. I munnen var vinet närmast frizzante med en härligt friskhet och även här dominerade petroleum smaken. Hygglig längd. Här tyckte jag nog att maträtten var godare än vinet, även om även vinet var gott.

Huvudnumret bestod av hjort med jorärtskocka, bondbönor, sylta och krasse (fast lite snitsigare än det låter). Till detta bjöds vi på 2007 Esser Pinot Noir från Napa Valley. Det vinet (till min stora förvåning) formligen skrek av smör! När man väl letat sig bakom detta fann vi även kola, lakrits, rostat kaffe och choklad. Efterhand som kvällen gick kunde vi dra paralleller med Café culture, som vi recenserat tidigare, med sin tydliga ton av rostat kaffe. Lite dova hallon och jordgubbstoner fanns också. Detta är nog det fylligaste Pinot Noir jag druckit. Jag satte under middagen 85p, men minnet av vinet lever inte ritkigt upp till de poängen. Tyvärr var vinet rumstempererat och skulle nog med fördel varit några grader kallare.

Till efterrätt fick vi pannacotta på havtorn och vanilj tillsammans med äppelglass, hasselnötter och en dulce de leche-sås. En riktig höjdare för en sockerjunkie. Här fick vi serverat 2006 Delheim Edelspatz från Stellenbosch i Sydafrika. Även detta gjort på Riesling. Inbjudande bärnstensfärg. Inslag av ädelröta i doft och smak, tillsammans med en lite fet ton av målarfärg. I munnen gav syran en bra attack och balanserade upp sötman bra. Lite åpple, men i övrigt relativt tunnt med frukten. Maten var bättre.

Summa sumarum en riktigt lyckad kväll, där vi vi efter middagen var lite runda om fötterna. Goda och relativt enkla rätter. Man behöver inte alltid snitsa till det med svindyra ingredienser för att få till en lyckad måltid!

2005 Fournier Pouilly-Fumé

Idag har även M, samt äldsta syster med sambo och dotter slutit sig till skaran hos föräldrarna.

Sju vuxna och tre barn drar vi ihop. Vi äter grillade fiskspett med olika såser från den lokala fiskaffären. Till detta bjuds på en Pouilly-Fumé. Pouilly-Fumé är faktiskt en ny bekantskap för undertecknad. Är som tidigare nämnts inte så bevandrad i vitvinsvärlden (egentligen inte i rödvinsvärlden heller för den delen om sanningen ska fram).

Vinet är ljust gult och doftar av citrus, mineral, fläder och lite ananas. I gommen är vinet riktigt torrt med en härlig friskhet. Eftersmaken är hyggligt lång och fläderbetonad. Ytterligare ett trevligt vitt vin som skiljer sig från lågbudgetalternativen framför allt med en något längre eftersmak. I systemets beskrivning näms bland annat nässlor och svarta vinbärsblad, men här känner jag inte att mitt referensbibliotek riktigt räcker till.

Till efterrätten provar vi, precis som igår, ett annorlunda sött vin. 2001 Banyuls Grand Cru. Ett vin från Roussillon gjort på Grenache blanc och noir. Ett vin som gamlingen fick rekommenderat när han var förbi Border-shopen. Inte heller det någon höjdare. Något ljusare än vanligt rött vin till färgen. Lätt syrligt och inte jättesött. Lite honung och plommon. Oväntat kort och harmlös eftersmak. Påminner mer om vanligt vin till smaken än söta viner ananrs brukar göra...Hoppas vi har lite mer tur bland våra söta viner framöver.

1947 Vouvray Domaine Bourillon Dorléans

Var uppe i huvudstaden i helgen och hälsade på mina två närmaste vänner, M och T. En av dessa hade i samband med sin disputation fått en flaska av ovanstående vin. Alltså en flaska sött vitt vin från Vouray, Loire. Vinet omsjöngs i Munskänkarnas tidning och fick där betyget 19/20. Vads om låg bakom den saknade sista poängen beskrevs mest som ett akademiskt spörsmål då flaskan ändå för länge sedan var slutsåld...men så var inte fallet då det visade sig finnas en felmärkt flaska kvar på ett av de större systembolagen. Hur som så fick M det av mig och T för cirka ett år sedan och nu var det då dags att prova. Efter ett samtal till systemets kundtjänst beslutar vi oss för att dricka vinet som det är, utan tillbehör. Nerovisteten för att vinet på något sätt skulle vara skadat var påtaglig hos oss alla. Chansen att få dricka ett vin lika gammalt som ens mor återkommer kanske aldrig. Vinet är bärnstensfärgat, utan fällning. Tydligen ombuteljerades det innan försäljning. Doften påminner påtagligt om sherry, med tydligt inslag av honung och lätt nötighet. Smaken ligger kvar oerhört länge. Syran är borta och vi har alla svårt att med ord beskriva smaken. Kanske beror detta på vår lilla erfarenhet av liknande viner. Vinet är känns inte på något sätt för gammalt. Jag tycker inte att det slår Moulin Touchais 1993, men med tanke på vinets ålder och den speciella känsla som ett 61-årigt vin medför så känns det ändå värt den ordentliga slant vi gav för det.