lördag 22 december 2012

2010 Glenelly The Glas Collection Cabernet Sauvignon


Ni vet säkert hur det kan vara ibland. Man kommer hem, gärna på en fredag efter att ha jobbat hela veckan, och är sådär vansinnigt sugen på vin! Igår var en sådan dag för mig. Sista dagen av randningen på avdelningen för klinisk fysiologi, vilket kröntes med ett förhör på 3 timmar med klinikchefen(!). Stressa hem till marinerade kamben med tillbehör och bara få sätta sig ner i kökssoffan och låta julledigheten skölja över en. Till dessa tillfällen brukar jag helst vilja ha något drickvänligt som inte behöver synas i sömmarna alltför mycket.

Valet igår föll på 2010 Glenelly The Glas Collection Cabernet Sauvignon som är den fjärde i raden av varuprover vi fick tillsända från Bizling. Vinet ingår alltså i Glenellys serie The Glas Collection tillsammans med ytterligare tre druvrena viner. (kan man säga så?). Hur som helst så pryds alla flaskor av ett antikt dryckesglas, i det här fallet ett från franskt 1800-tal, men jag hittar ingen information om att de de skulle ha något ytterligare gemensamt. Vinet är jäst på rostfria tankar med naturlig jäst och har fått spendera 12 månader på franska fat.


2010 Glenelly The Glas Collection Cabernet Sauvignon har en tät ungdomlig färg som drar lätt åt lila. Doften bjuder på ung och mörk, solmogen frukt ledd av svarta vinbär och mogna körsbär. En lätt kryddighet blandas med en mild ton av fat och vanilj. Jag hittar ingen rök, men M tycker att det finns en klar rökkomponent när hon får en rak fråga om förekomst av rök. Det finns en lätt touch av grön paprika som drar ner intrycket lite. I munnen går den mogna frukten och lätta fathanteringen igen. De 14% alkoholen är väl integrerade och vinet är överlag i bra balans med mjuka tanniner och rätt snäll syra.

Summa summarum ett perfekt vin för min sinnesstämning. Inte särskilt komplicerat och väldigt tillgängligt. Paprikan drar ner det hela lite, men är i övrigt väldigt publikt utan att för den delen vara insmickrande.



Kan inte annat än känna lite hatkärlek till tidningen Livets Goda. Det har ju mest blivit smutskastning tidigare, men när det igår dök ner en specialbilaga om Sauternes i brevlådan så är det svårt att känna något annat än tillgivenhet. En helt tidning om det vita (bärnstensfärgade) guldet. Mums! Längtar till nästa gång man får botanisera lite i franska affärer, för här hemma är det inte mycket till ögongodis att titta på systemets hyllor för söta vita viner.

söndag 16 december 2012

2009 Soprasasso Amarone della Valpolicella

Amarone. Årets julklapp?

Ni kan nog melodin vid det här laget. Amarone görs på druvor som efter skörd fått torka cirka 100 dagar för att på så sätt koncentrera druvmusten, som tappar ungefär 40% av sin vikt, och därmed även smaken. Metoden med torkade druvor kallas appassimento och används även vid framställning av andra viner, kanske framför allt Amarones broder (eller kanske snarare fader) Recioto som är den söta varianten som också tillverkas i Veneto. Lillebror kallas Ripasso och görs ofta genom att man under vinmakningen låter ett vanligt rött Valpolicellavin få sällskap av de torkade druvorna som blir kvar efter att man gjort Amaronen för att på så sätt ge vinet ytterligare en dimension med drag av Amarone. Druvorna som brukar dominera är corvina veronese, rondinella och molinara, där största andelen brukar bestå av corvina.


2009 Soprasasso Amarone della Valpolicella (varuprov, 189 kr på systemet) är istället gjort på corvina veronese, corvione och rondinella, där corvione är en ny bekantskap för mig så vitt jag vet. Läser man i Oz Clarkes Druvan bakom vinet, så verkar corvione dock vara en ganska utbredd druva i Veneto men som ofta förväxlas med corvina. Corvione ger dock större druvor, mer färg och mer tannin. Amarone får inte understiga 14% alkohol och inte ha mer än 15 gram/liter i restsocker. Soprasasso ligger på 15% med 10 gram restsocker.

Dessa rätter kräfva dessa drycker!

På senaste tiden har vi hittat en hel del blåbär i vinerna vi har druckit. Vet inte om det är för att vi pejlat in just den doften eller om vinerna faktiskt doftar mycket blåbär, men 2009 Soprasasso är hur som helst inget undantag. Blåbär, lite nästan syntetiska svarta vinbär och körsbär trängs i frukten. Detta kryddiga, unga vin bjuder utöver frukten på en fatig vanilj blandat med sötlakrits och en viss alkoholpräglad pepprighet. M tycker även att hon hittar lite krusbär, men jag vet ärligt talat inte riktigt hur det smakar/luktar så det kan jag inte skriva under på. Dofterna går i stort igen i smaken med blåbär, fat, pepprighet och en viss alkoholsötma och hetta. Svansen har en ganska bra längd och mynnar ut i en eldig pepprighet.

Inte den mest ursprungstypiska av Amarone, men det tycker jag sällan de är i den här prisklassen. Vi drack det tillsammans med bland annat lite lagrade ostar, salami, skinka och en bit choklad och det är ofta då jag tycker att Amarone kommer som mest till sin rätt. Inte tillsammans med mat, utan med lite tilltugg efter en enklare middag. Helst när det dessutom hunnit bli barnfritt. Amarone + tilltugg + barnvakt = årets julklapp? Jag hade i alla fall inte haft något emot det :)  Samtidigt är det lite trist att läsa hur stor del av vinerna över 200 kronor som säljs på bolaget som är just Amarone, när det finns så mycket annat gott att upptäcka. Jag har förresten läst på två ställen nu att Amarone även ska passa bra till Janssons frestelse. Låter galet, men det är inte utan att man blir lite sugen på att ställa fram en flaska på julbordet för att testa.

tisdag 11 december 2012

Uppdaterad sökmotor

Nu är sökmotorn i högerspalten uppdaterad och ungefär 100 webbplatser är indexerade (de flesta aktiva). Vet inte hur många som använder den, men nu är den i alla fall lite mer aktuell.

Vill ni ha aktuell RSS-flöden från svenska vinbloggar rekommenderas BK Wine eller Bonlogg.

That's all for now!




lördag 8 december 2012

2 x rött och lite sött

Några millimeter snö har snabbt och glädjande nog blivit till åtminstone några centimeter. Ett j*vla sjå med att ta ev och på vinterkläder, men ungarna är glada och då är vi också det...och handen på hjärtat så är det fortfarande rätt kul att ta sig ner i pulkabacken.

På tal om barn så är det fantastiskt vad det är lätt för de att skaffa vänner. Vi var iväg en vecka i Egypten under novemberlovet och trots att vi gjort det lite svårt för barnen genom att välja en dansk resebyrå, så tog det inte mer än en halv dag innan veckans nya vänner var säkrade. När det sedan visade sig att sagda vänner även kom från samma stad som vi och dessutom var kompisar med grannarna, ja då fick vi också nya vänner :) Dessa nya vänner fick agera smakpanel när det skulle stiftas närmare bekantskap med nedanstående viner:


2010 Domaine de l'Amauve Seguret Côtes du Rhône Villages Réserve (varuprov) är gjort på 80% Grenache och 20% Syrah. Hälften av vinet har lagrats på gamla och nya fat i 12-14 månader och den andra hälften ar lagrats på ståltankar tillsammans med druvrester för att bevara friskhet och frukt. Vinet blandas därefter och får sedan spendera ytterligare ett halvår på ekfat innan buteljering. Vinet har fått 88 poäng av Mr Parker och Jancis Robinson har visst delat ut 16.5+. Etiketten på baksidan rekommenderar att man dricker vinet inom 15 år, medan Parker och Robinsons drickfönster ligger på 2012-2015 respektive 2013-2018.  Ägarna av egendomen är för övrigt de samma som står bakom Château La Nerthe i Chateauneuf-du-Pape.

2010 Seguret åker i karaffen knappt två timmar innan middagen. Ett litet smakprov direkt från flaskan bjuder på en ganska blygsam doft  med lite unga bär främst. Det är inte ofta som smaken överträffar doften, men det här är ett av undantagen. Även om stunden i karaffen gör stor nytta och lockar fram typiska rhônska toner och kryddor tillsammans med stora mängder blåbär, lakrits och lätta toner av fatlagringen, så är det i munnen vinet kommer till sin rätt. Det här är fylligt och fräscht med sträva tanniner och bra bett i syran. Det märks att vinet är i sin linda och känns just nu, trots vårt gillande, lite spretigt och obalanserat. Tror mer på Robinsons drickfönster än Parkers om man säger så. 

Vinet jämfördes med nästa vin, men även med 2010 Mont Redons Côtes du Rhône eftersom det var det enda Côtes du Rhône på vårt bolag från 2010. Lite haltande jämförelse kanske, men det var den dyraste CdR:en på vårt bolag. Hur som helst kunde man lätt konstatera att Seguret kickade röv med Mont Redon och gick vinnande ur det hela med en klackspark. Borde väl egentligen jämfört med Mont Redon Chateauneuf-du-Pape om det skulle bli rättvist.



Dagens motståndare utgjordes av 2007 Grand Vin de Glenelly (varuprov). Glenelly ligger i Stellenbosch och detta vin innehåller samtliga blå druvor man odlar på egendomen, det vill säga shiraz (44%), cabernet sauvignon (31%), merlot (24%) och petit verdot (1%). Vinet har först legat med skalkontakt i 3 veckor och därefter spenderat totalt 18 månader på franska ekfat, varav 1/3 nya. Decanter har gett 2007:an 17/20, Wine Spectator 89 och Parker 91.

Med tanke på vinets ålder låter jag detta stanna kvar i flaskan tills middagen börjar. Upplevde inte heller samma utveckling under kvällens lopp som det andra vinet, så det behövdes sannolikt inte heller luftas lika mycket. En sak som dock behövde luftas bort var en ganska påtaglig källardoft. Den försvann dock ganska snabbt. Vinet går med begynnande tegeldrag. Doften är betydligt större än Seguret och bjuder även den blåbär, som nästan för tankarna åt vasaloppet och blåbärssoppa. Utöver detta hittar man svarta vinbär, mynta, lakrits och lite gräs. Det finns en svag, svag rökton men trots att jag brukar vara väldigt känslig för det så stör den inte helhetsintrycket. Tanninerna är runda och vinet känns perfekt moget som det är. Svansen har en hygglig längd.

Sammantaget två rätt olika viner, trots att även likheterna finns där. 3/4 av oss (undertecknad inkluderad)  håller Seguret främst. Vinet kan idag uppfattas som lite otillgängligt, men jag tror inte man behöver ge mer än 2-3 år för att få ett riktigt höjdarvin! Grand vin de Glenelly borde nog fundera på att byta namn, för det här är tveklöst nya världen. Större och rundare i dagsläget och med en profil som känns mer publik och drickvänligt. Vilket man gillar mest är nog helt en fråga om preferenser, nya eller gamla världen?


...ah, ja just det! Lite sött utlovade jag också. Till världens godaste äppelpaj (gör en hel istället för flera små) serverade vi lite Château du Juge. Budgetsött som levererade därefter. Kanderade citrusfrukter och äppeljuice. Rätt så tunnt för att vara sött. Här bedrog nog snålheten visheten.

söndag 2 december 2012

2011 Seven Springs Sauvignon Blanc

Första snön i Skåne är ett faktum. Ett par millimeter bara, men ändå. Nu kan kanske julkänslan infinna sig trots allt. Får se till att värma lite glögg imorgon, så borde saken vara biff!

Seven Springs ligger i Kapprovinsen, sydöst om Stellenbosch. Mikroklimatet, med sin närhet till Atlanten, ska visst vara speciellt och närmast likna det i Bourgogne. Producenten är ny och de första vinerna producerades bara förra året. Förutom sauvignon blanc, produceras även viner på chardonnay, pinot noir och syrah.  Vinmakerska Riana van der Merwe föddes 1984, det vill säga är lika gammal (ung) som min yngsta syster. Sin låga ålder till trots har hon hunnit skaffa sig erfarenhet inte bara från hemlandet, utan även Californien och Rhônedalen. Själv har man knappt kollat på sin första MR-undersökning...


2011 Seven Springs sauvignon blanc (varuprov, 149 kr på systemet) är alltså blott den andra årgången av detta vin. Färgen är i det närmaste genomskinlig med enbart en lätt gulgrön nyans. Doften är stor och omisskännligt gjort på sauvignon blanc. Rejält med svarta vinbärsblad, men tack och lov inget kattpiss. Bakom detta döljer sig drag av grapefrukt, persika, päron och lite drag av gräs blandat med en mineralton . Även i munnen dominerar de svarta vinbärsbladen. Syran är hög med en härlig krispighet. Direkt i munnen tillkommer en kort, kort söt piggelinton som försvinner lika snabbt som det kom. Därefter känns vinet helt torrt (restsocker 3,9g/l för 2010). Grapefrukt, päron samt en lätt örtig ton. Syran är hög och uppfriskande. M tycker nästan att vinet känns lite spritsigt, men det håller jag inte med om. Svansen är helt torr med bra längd, hög syra och domineras av svarta vinbär.

Vinet säljs som det är nu enbart i 6-pack och jag förmodar att det är för att få lite lönsamhet i det hela med systembolagets gällande regler och tariffer för viner i beställningssortimentet. Tycker man att 6 x 149 kr är mycket för ett vin som man aldrig provat kan man istället prova Bizlings blandade låda för 900 kr, där vinet även ingår. Ska kolla upp om det är 2011:an som är den aktuella årgången. Hur som helst så var det här en riktigt trevlig bekantskap och även om vi inte är sådär vansinnigt bevandrade vad gäller sauvignon blanc så vågar jag påstå att det här på intet sätt hade fått skämmas för sig i systemets ordinarie sortiment. Bara att hoppas på att den hittar dit.

PS. Även Diderot verkar hålla med (årgång 2010)

PS II. 2011 är den aktuella årgången i blandlådan enligt leverantören.

PS III. Även efter fyra dagar i kylen är resterna av vinet riktigt gott. Förutom svarta vinbär finns även rejält med fläder. Fanns nog där från början också, men då lyckades jag inte plocka ut det.

Man får passa på när tillfälle bjuds. Snö!

söndag 25 november 2012

2005 Vila Santa

Jag vet inte riktigt var Anders Röttorp tagit vägen och ska man vara riktigt ärlig bryr jag mig inte sådär jättemycket heller. I min vinösa ungdom tyckte jag dock att hans omdömen var rätt vettiga och hyggligt i linje med mina egna preferenser. Men detta var länge sen. Ett vin där hyllningskör dock aldrig ville sluta och där jag aldrig riktigt förstod grejen var det röda vinet från Vila Santa. Vet inte hur många gånger jag läst orden "bolagets bästa under hundralappen" eller konstaterandet att det går att lagra länge.

Gårdagens flaska har fått ligga några år i källaren och tanken var initialt att kanske använda den i en kommande vertikal, kanske tillsammans med några som nyligen upptäckt vinets tjusning och som skulle kunna få lära sig vad som händer med ett vin över åren. När vi korkar upp flaskan kan man ganska snabbt konstatera att Röttorp faktiskt haft rätt i vinet klarar av att lagras utan några större problem. Frukten finns fortfarande med och känns relativt ungdomlig med bara begynnande mognadsdrag. Tydliga drag av svarta vinbär. Det hela blandas med toner av läder och tobak. Tydliga drag av fat. I munnen är vinet relativt (på gränsen till överraskande) slankt. Mörka bär, lakrits och fat.

Jag har tidigare varit lite emot devisen att ett 100-kronors vin aldrig kan smaka som ett 200-kronors vin. Dels för att det finns många i den dyrare klassen som underpresterar och tvärtom, men även för att jag till viss del kan vara beredd att betala lite mer för ett vin som legat några år i källaren där mognadstonerna lockats fram. Det här är dock inget sånt vin. Det kan lagras utan problem och 2005:an hade lätt klarat sin 10-årsdag. Samtidigt är det inte särskilt spännande. Det känns mainstream och inspirerar inte alls. Har någon flaska kvar i källaren, men frågan är om de inte blir gåvor (alternativt en oinspirerad vertikal).

Helgen har för övrigt spenderats med dagjourande idag och internat med jobbet på Margretetorp Gästgifvargård fredag till lördag. Margretetorp äger 110 ha i Ungern som man importerar under namnet Cezar. Fick tyvärr inte tillfälle att förkovra mig i deras olika viner, utan det enda som slank ner var deras Cabernet Sauvignon Extraordinarii. Tyvärr inte heller det någon höjdare utan ett ganska enkelt och publikt vin.

Således mest jobb och mediokra viner i helgen. Detta innebar tyvärr även att jag missade lördagens sydsvenska vinbloggarträff i Köpenhamn. Mer om den kan ni läsa hos Lessrof.

PS. Inga bilder. Sambon slängde ut flaskan alltför fort (symptomatiskt?)

onsdag 21 november 2012

2011 Ballade Carignan Vielle Vignes

Endruveviner gjorda på Carignan hör verkligen inte till vanligheten här hemma. Men det kanske man skulle ändra på...

Lars Torstensson verkar vara rätt förtjust i Carignan och druvan dyker upp på allt fler ställen tycker jag och då inte bara i bulkviner. Förutom att jag vet att den odlas flitigt i södra Frankrike har dock inte så jättebra koll på den, utan slår upp Carignan i Oz Clarkes bok Druvan bakom vinet. I den står det bland annat att carignan "...är på nedgång, men inte tillräckligt fort. En varmklimatsdruva som troligen gjort mer än någon annan druvsort för att fylla Europas vinhav mot slutet av 1900-talet." Allt är dock inte bara negativt utan Oz låter oss förstå att med låg avkastning, gamla stockar, bra dränering och perfekt position går det att göra fina viner (men man undrar ju hur ofta det händer). Men hur positiv man än vill vara när man läser texten framträder alltså en bild av en högavkastande druva som ger viner med massor av tannin och syra som inte ger någon större njutning.

2011 Ballade lanserades den 15:e november. Skördeuttaget är 50 hl/ha, vilket får ses som lågt med tanke på att man ledigt kan komma upp i 200 hl/ha. Jäsning och skalmaceration i 3 veckor och därefter har vinet fått spendera tio månader på betongkar. Vin de Pays des Côtes Catalanes skvallrar om dess att dess ursprung är i närhet till spanska Katalonien, närmare bestämt i närheten av Perpignan.

Mörk, blålila färg som något glesare än jag förväntat mig. Doften är ordentligt fruktig med framför allt blåbär, men även en gnutta hallon. Det finns en påtaglig kryddig, örtig ton som blandar sig fint med toner av lakrits. Ingen ek såvitt jag förstår, men ändock en viss antydan av vanilj. I munnen är både tanniner och syra påtaglig, samtidigt som munkänslan är oväntat rund. Dofterna går igen i smaken tillsammans med en lätt (ej irriterande) alkoholvärme. Fruktpräglad, syrlig svans med ok längd.

Inte alls fel och med en trevlig prislapp. Även M gillar't. Vet inte om jag kommer köpa fler, men det skulle säkert kunna blir ytterligare ett snäpp vassare efter ett år på rygg.


PS. Mer professionella omdömen finns härhär, här och här.

PS II. Efter att ha druckit upp resterna av flaskan från igår, så blir jag fundersam på om jag inte skulle köpa någon flaskan till. Riktigt fint att sippa på framför Californication :)

tisdag 13 november 2012

Manlig förkylning - ska jag dö nu?


Ett välkänt faktum bland alla män (och säkert bland alla kvinnor som lever med en man) är att män drabbas mycket värre än kvinnor vid förkylningar. Trots att detta visat empiriskt vid flertalet tillfällen visar det sig vara svårt att hitta några vetenskapliga studier i ämnet. Apoteket Hjärtat har gjort en studie som de hävdar till och med visar motsatsen, kvinnor lider mest vid förkylningar. Läser man studien lite noggrannare ser man att de har frågat 1000 svenskar (okänd könsuppdelning) hur de upplever symptomen och vad som är jobbigast. Detta får alltså tolkas som en retrospektiv studie och dessa har alltid ett lågt bevisvärde (evidens). Vidare framgår rätt snart att studien inte bara har ett lågt bevisvärde, utan man har även dragit helt felaktiga slutsatser. Alla de (förkylnings-)symptom som man frågat efter har av kvinnorna i högre utsträckning än männen graderats som jobbiga eller mycket jobbiga och med undantag av C-vitamin är kvinnorna mer benägna att ta till olika mediciner, naturläkemedel och hjälpmedel i kampen mot förkylningen. Slutsaten av den här studien, om man nu ska drista sig till någon sådan, ska alltså inte vara att kvinnor lider mer utan att de i efterförloppet i högre grad minns förkylningen som jobbig och att de försökt minska symptomen med olika tilltag. Vi män å andra sidan genomlider förkylningen utan massa trams och "tycka synd om sig själv-produkter" och i efterförloppet går vi inte runt och ältar utan kan lägga förkylningen bakom oss och gå vidare. Vi har det alltså svårare under själva förkylningen (det är vi ju alla överens om), men är inte alls så benägna att söka de sympatier som vi gärna beskylls för.

Skillnaderna märks tidigt

I mina vindlingar ute på nätet stöter jag på det engelska begreppet man cold, eller man flu. Begreppet syftar ursprungligen till den nedsättande villfarelsen att män har en högre tendens att säga att de har influensa när de i själva verket har en "vanlig" förkylning. Nidordet har dock på senare tid kommit på skam när det trots allt dykt upp lite studier i ämnet och det har visat sig att män faktiskt drabbas såväl oftare som svårare av infektionssjukdomar. Skillnaden verkar bero på att kvinnor (innan klimakteriet) har ett starkare immunförsvar och detta således tycks bero på halterna av könshormonet östrogen. För att ytterligare stärka bevisbördan har det visat sig att denna sanning (för det får man ju faktiskt se det som nu) även gäller för möss.

Så ni män (och möss) som är förkylda och skäms lite för att det känns som era dagar är räknade, gör inte det! Ni kommer (förhoppningsvis) inte att dö och ni har all anledning tycka lite synd om er själva och be fru/sambo/respektive om lite extra kärlek och omtanke...

Själv verkar jag har överlevt denna omgången och börjar så smått ana ljuset i slutet av tunneln (friskhetstunneln alltså, inte nära-döden-tunneln).

Vin har det blivit lite grann, men inga anteckningar. 2004 Luigi Righetti Amarone della Valpolicella Classico bevisade (ännu en gång) att man får vad man betalar för även när det gäller budgetamarone. Lite bättre än sist, men ingen höjdare. Oväntat transparent med finkornig fällning. Lite stum frukt med russin. Mognadstoner i form av läder, choklad och rosvatten. Relativt sträva, finkorniga tanniner.
2010 El Buen Amor var helt ok. kryddigt och rätt maffigt.

Veckans vinsnackis verkar annars vara Mölstads påhopp på vinbloggarna i Svenskan. Att klaga på att många av oss vinbloggare är anonyma tycker jag bara är trams och jag orkar knappt ens kommentera det. "Jag trodde faktisk att en blogg gick ut på att låta världen ta del av ens åsikter och upplevelser. Och kanske bli känd och uppskattad." Varför skulle man inte kunna låta världen ta del av ens åsikter och upplevelser om man väljer att vara anonym?? ...och alla som skriver för att bli känd räcker upp en hand. Jo, tjena!

"Dock tror jag inte att mitt jobb som vinskribent och recensent här på SvD är hotat. Trovärdig konsumentjournalistik verkar inte ligga för någon av dessa människor."  Sista meningen här förstår jag inte ens och jag har generellt lite svårt att förstå de nedvärderande raderna som de mer etablerade vinskribenterna häver ur sig om vinbloggare. Som de är inne på är de flesta vinbloggarna mer för de insatta och de flesta läsarna är säkert vinnördar och/eller vinbloggare själva...så vare sig man heter Mölstad, Enquist eller Kronstam lär man inte behöva vara rädd för att bli av med jobbet på grund av oss även om man många gånger kan önska lite nytt friskt blod. Magnus Ericsson här i Helsingborg ser jag som ett lysande exempel p ådet sistnämnda.




tisdag 6 november 2012

Vinet och Miljön


Så är i efterhand undrar jag lite hur jag tänkte när jag mitt uppe i husförsäljning och allmänt kaos gav mig in på att recensera Britt och Per Karlssons nya bok Vinet och miljön. Det är svårt nog som det är att hitta en stund för sig själv och den senaste tiden har lektyren för min del intagits i form av talbok efter att lampan släckts för natten. Huset är hur som helst sålt nu och under en veckas semester i Egypten blev det mest fulvin, men väl ett ovanligt bra tillfälle att läsa.

När jag först öppnade paketet med boken blev jag lite förvånad. På något sätt hade jag nämligen fått för mig att det var Karlssons förra bok, Ett vin blir till, som jag tackat ja till att läsa. Insåg dock rätt snabbt den här boken passade ännu bättre. Det har varit mycket snack om naturviner och biodynamiska viner de senaste åren och jag har inte riktigt haft orken att hänga med på vad begreppen egentligen innebär. Med vinet och miljön fick jag dock all den information jag behövde för att sätta mig in i ämnet. Allt serverat i en lättläst, välskriven och behaglig bok.

Vinet och miljön är fördelad på 327 sidor och fylld med många vackra bilder från vingårdar, vinkällare och annat vinrelaterat. Boken bär undertiteln Ekologiskt, biodynamiskt och naturligt och det är kring dessa begrepp som det mesta i boken kretsar. Då både den biodynamiska odlingen och naturvinerna till stor del bygger på ekologisk odling så känns det naturligt att tungvikten läggs på att reda ut vad som ligger i begreppet, vad som är tillåtet och på vilket sätt ekologisk odling skiljer sig från den konventionella. Andra ämnen som också gås igenom innefattar bland annat skadedjur och sjukdomar, märkning och kontroll, tillsatser och hållbar vinodling. Bokens andra hälft innefattar ett urval av ekologiska och biodynamiska odlare som ger sin syn på odlingens för och nackdelar tillsammans med kortare smaknoteringar från ett urval av deras olika viner. Fokus ligger främst på Frankrike, men även andra världsdelar och länder är representerade.

Vinet och miljön är lättläst och lättbergriplig, men samtidigt på en nivå som jag tror passar såväl inbitna vinnördar som nyfikna noviser. Boken väcker en hel del frågor och funderingar och de flesta av dessa får jag faktiskt svar på efterhand som läsningen fortgår. Ska man klaga på nåt så måste det vara att man på sidan 45 droppar begreppet sexuell förvirring, men sedan håller oss läsare på spänn ända till sidan 67 innan innebörden förklaras ;) Ska man vara lite mer seriös så hade jag gärna sett att man sagt lite mer om den (skade-)verkan som de ämnen och tillsatser som används inom den konventionella odling har och i vilka doser. Vet inte om det är att jag är lite extra naturvetenskapligt lagd, men för mig hade det varit lättare att bestämma mig för om bio-, natur-, ekovinerna är något man ska satsa lite mer på om jag hade vetat vilken risk man utsätter sig själv och naturen för genom att främja den konventionella odlingen av vindruvor. Har hört att i alla fall besprutningen av vindruvor som ska ätas sker med ämnen som tränger in genom skalet i mycket högre grad än i andra grödor och alltså inte kan spolas bort innan konsumtion. Hur skadliga de ämnena är vet jag dock inte. Hur som verkar det klart att biodiversiteten och jorden i vingårdarna påverkas positivt av att frångå de konventionella metoderna och miljömedvetna vinodlare lär vi bara se mer av framöver.

Sist måste jag bara fråga er läsare om ni köper det här med biodynamisk odling med olika preparationer som ska komposteras i olika djurdelar och den kosmiska kalendern som en del rättar sig efter? Som medicinare är man drillad i att man ska ha evidens för saker och alltså kunna bevisa saker vetenskapligt helst genom att utföra experiment vare sig försöksledare eller försöksperson vet vilken substans som testas. Det går naturligtvis inte att göra ett experiment där man till exempel provar att sprida ut kosplillning som komposerats i kohorn kontra kospillning som komposterats i något annat och undersöker skillnader i slutprodukt eftersom det är så många andra faktorer som spelar in (skillnader i jordmån, mikroklimat etc etc). För mig är biodynamiken, precis som homeopatin, mest hokus pokus och placeboeffekt, men det är intressant att läsa om så många odlare som verkligen verka tycka att det gör stor skillnad...

Inte för alla kanske - men nästan

tisdag 23 oktober 2012

2009 Villa Marina Rosso Conero

2009 Villa Marina Rosso Conero (varuprov, 79:- på systemet) började säljas 1 oktober. Munskänken gav den betyget 12,5 och omdömet mer än prisvärt (+). Även BK Wine är positiva och ger till och med fyndstämpel. 100% Montepulciano som skördats för hand och som fått spendera 10-12 månader på franska ekfat.

Vi möts av en relativt stor doft, med framför allt unga, syrliga (körs-)bär med en lätt kryddighet.
Rejäla drag av lakrits/salmiak på det. Även i munnen känns vinet ungt och saftigt (inte saft-likt). Medelfylligt och lättdrucket. Hygglig längd på svansen som bär drag av peppar och chili.

En sväng för att hämta dottern på hennes första (sannolikt inte sista) kalas på Laserdome gjorde att vinet fick stå och luftas någon timme. Väl hemma igen tycker jag det hänt oväntat mycket med vinet. Frukten känns betydligt rundare med mogna plommon främst. Även fathanteringen blir mer påtaglig. Liten lätt touch av paprika. Pepprigheten i svansen har även den fått sällskap i form av choklad. En viss eldighet (13,5%) dyker upp och drar ner helhetsintrycket en smula.

M gillar det starkt och när jag berättar att det kostar 89:- ger hon tummen upp och säger att vi absolut ska köpa fler flaskor att ha på lager. När jag sedan konstaterar att det faktiskt kostar 79:-, så känns det som en lågoddsare att tro att kommer inmundigas fler flaskor (ffa om det är M som åker till systemet). Ett utmärkt all-roundvin som passade finemang till gårdagens hemmagjorda pizza. Väldigt lättdrucket och jag är beredd att stämma in i hyllningskören för den prislappen. Tycker nog att vinet var som bäst direkt ur flaskan, men det är nog en fråga om preferenser. Ungt, friskt och  syrligt kontra mer runda toner och ek (och då tyvärr lite eldighet).

PS. Slatten som blev över mådde inget vidare av att spendera två dagar i kylskåpet.

söndag 14 oktober 2012

Snart så...

Snart blir det nya vyer

Det är inte brist på intressanta viner värda att blogga om som gjort att aktiviteten har varit extra låg på sistone. Prioriteringarna har helt enkelt legat på annat håll. Blir nämligen höganäsbo nästa år och fokus senaste tiden har helt legat på att sy ihop försäljningen av vår nuvarande villa och äntligen börjar vi se ljuset i slutet av tunneln...

Lite kort om de viner som hunnit passera gomseglet:

2011 Tua Rita Kent I Edizione har visst efter att vi druckit den lyckats kvala in till det ordinarie sortimentet. Tre olika "kent-varianter" finns visst och jag läste att de var ute efter ett bra bordsvin som man drack i stora klunkar...och det här är precis det. Ett fräsch, saftigt vin som man gärna dricker klunkvis av. Tror minnet av vinet var bättre än själva upplevelsen, men efter vad man läst om andra "musikviner" så är det har nog riktigt bra. I prisklassen runt 120 kronor är dock konkurrensen tuff och jag har svårt att motivera prislappen. Sänk priset med 30 kronor och du har ett klockrent vardagsvin.

2007 Castello Banfi Brunello di Montalcino var lite av en besvikelse. Inget dåligt vin alls, men jag ahde förväntat mig mer. Kändes lite endimensionellt. Har inget vidare facit med Banfis viner hittills.

2008 Sokol Blosser Dundee Hill Pinot Noir fick sätta livet till när kontraktet var underskrivet. Har gillat det förr och så även denna gång. Lite glest i mittenpartiet och hade kanske kunnat vara en aning med kraftfullt för att få riktiga topp-poäng som jänkar-pinot, men doften är riktigt trevlig!

2010 Zeni Bardolino Superiore. Har inte en helt okomplicerad relation till Livets Goda, men när de gör tummen upp för ett vin som kostar under 300 kronor (89 kronor), så blev lusten att prova för stor. Och jag kan inte annat än håll med. Det här är riktigt trevligt för den pengen! Inte man ska ligga på för länge, utan njut av den friska frukten bums!

2003 Château Fontebride är ett av systemets standardsauternes och vi har druckit en hel del obloggade flaskor genom åren. Hade en 2002:a och 2003:a liggande och ser man till årgångstabellen borde 03:an ha en livslängd än 02:an, men när jag jämförde de båda så hade den yngre flaskan en påtagligt mörkare färg än sin yngre broder. Färg före årgång och det kändes klokt så här i efterhand. Lite oxiderade drag, men ändå gott. Honung, kanderade citrusfrukter, mandelmassa och lite rostade nötter. Sött är gött!

2010 Pétalos. Det här var galet sa M! Tyvärr inte på något positivt sätt. Dricker inte spanjorer särskilt ofta och det här får oss nog inte att dricka de oftare...

 Pétalos blev inte bra trots luftning.


Sött kan man aldrig få för mycket av. Perfekt till äppelkakan!

söndag 9 september 2012

2009 Soffocone di Vincigliata...på riktigt den här gången

Gör ett nytt försök på Soffocone, förhoppningsvis utan sidospår den här gången. Får dock bli från huvudet eftersom jag inte hittar mina noteringar.

2009 Soffocone di Vincigliata lanserades alltså i senaste släppet. Soffocone är så vitt jag förstår "Florens-slang" och betyder fellatio. Blev lite förvånad när jag hörde det, för jag trodde inte att Systembolaget skulle ta in produkter med så ekivoka titlar. Tydligen ska man i USA ha reagerat just så och vägrat godkänna etiketten. Hur som helst så är Vincigliata namnet på vingården vars marker tydligen är ett populärt tillhåll för unga (natur-)älskare. Vinet är producerat av konstnären Bibi Graetz som driver vineriet Azienda Agricola Testamatta.

Soffocone bjuder initialt på en rätt blygsam doft av syrliga körsbär. Efter ett tag öppnar den upp sig och det italienska ursprunget går inte att ta fel på. Mörka, syrliga bär med körsbär och plommon främst, Örter (ffa salvia) med en lätt parfymerad touch, bra integrerade fat och en kaffetonad svans. Relativt sträva tanniner och bra syra gör att jag tror att det skulle ligga ett år eller två för att passa mina lökar som bäst. Bara frukten håller... Trevligt och en given present till min italienska svåger! :) Nöjer mig dock med mina tre flaskor.

90%, sangiovese, 7% colorino, 3% canaiolo. 15 månader på barriques. Avslutar med en länk till Livets Goda ;)

PS. Reuterdahl har också provat.

PS 2. Drack idag ett annat vin från nyhetssläppet. Hade tänkt att Le Grand Terroir skulle kunna vara ett bra vardagsvin, men icke. Lingonsurt och inte alls kul!

fredag 7 september 2012

2009 Soffocone di Vincigliata

Jag kommer snart till ovanstående vin. Måste bara citera Chefredaktören på Livets Goda Anders Enquist först. Det senaste numret kom nämligen idag (hakade på ett erbjudande från Vinunic om tre nummer för 99:-). I ledare ondgör sig Herr Enquist över en slovensk chardonnay som han nyligen fått serverad blint och som just vunnit en listning på systembolaget. Jag citerar:

"Den på systembolaget som gått igång på detta vin borde skämmas lite. Hur liksom? Nu väntar jag bara på att få läsa hyllningarna i diverse vinforum...

Ni alla människor på internet, vinbloggare och allt vad det nu är: Ni är så avundsjuka hatiska och bittra ibland. Att ni alltid måste döva er dåliga självkänsla med att tala om för oss andra hur värdelösa vi är (ofta anonymt, för särskilt rakryggade är ni ju inte). När min självkänsla är bräcklig (vilket inte beror på ovanstående klientel vill jag förtydliga) och jag tvivlar på mig själv så tar jag ett bra vin, lyssnar på helande musik, gosar med min hund, kysser min fru, kramar mina barn och producerar en tidning med Erik, då känner jag att så himla värdelös är jag väl inte när jag har allt det där underbara omkring mig."

Jag har aldrig gillat Herr Enquists ledare, det kan jag villigt erkänna. De jag läst känns ointressanta, osammanhängande, uppblåsta och (för att tala ren svenska) fruktansvärt skitnödiga. Dagens ledare känns inte annorlunda även om Herr Enquist slängt in en halv spalt om hur tugget gick på bygget han jobbade på som artonåring, som för att få honom att verka mer Svensson. Efter alla bittra inlägg om vinbloggare känns det som någon släppt en stor stenbumling i glashuset. Har lite svårt att förstå denna version. Är det rädlsan för att vinbloggarna ska sno läsare som ligger bakom? Det känns ju inte särskilt troligt att prenumeranter slutar för att istället läsa vinbloggar. Skulle snarare tro att man vinbloggarna kan hjälpa till och väcka intresset för vin så fler börjar prenumerera. Sen blir jag ju lite fundersam över anklagelsen om att det slovenska vinet snart ska hyllas i diverse vinforum. Enklare viner brukar väl snarast sågas vid fotknölarna på dylika forum och är det någon som man ska ge sig på när det gäller hyllningar av enklare viner är det väl (vinjournalist-)kollegorna på diverse dags- och veckotidningar...

Så, chefredaktör Anders Enquist, det är möjligt att du får vatten på din kvarn nu och ser ytterligare någon med hatiskt läggning, men då verkar vi ju vara två. Jag har inte dålig självkänsla (men i många sammanhang dåligt självförtroende) och jag kan absolut njuta av Livets Goda, men inte av dina ledare.
Vänligen
Gustav  Sundström,
internetanvändare, vinbloggare
PS. Nästa stycke i ledaren lyder
"Varför skriver så många chefredaktörer så ofta i sina ledare "världens bästa tidning, världens bästa jag, världens viktigaste..."Vem försöker de övertyga? "

Kan bara vara pulver kvar av det där glashuset nu...

PS 2. Jag får återkomma om vinet, det här förtjänade nog ett eget inlägg.   

onsdag 29 augusti 2012

Sortimentprovning Spendrups Vin

Undertecknads första sortimentprovning. Visste inte riktigt vad man skulle förvänta sig av en sortimentprovning av denna typ och storlek. Det första som slog mig var dock att jag var en bra bit övermedelålder, vilket förvånade mig. Nog bara att inse att restaurangbranschen till stor del består av ungdomar. Tror i och för sig att de allra flesta inte hade särskilt bra koll på vin, utan mest var där för att få dricka och äta lite bra grejer gratis. Större delen av Spendrups Vins sortiment fanns med, förutom gamla trotjänare som funnits med ett tag utan att byta årgång. Har ingen aning om hur många viner som stod framdukade, men det var utan tvekan över hundra. Förutom samlingen av vin var det naturligvis en samling människor. De flesta representerade olika etablissemang med utskänkningstillstånd och det var en ynnest att få komma dit i egenskap av vinentusiast/bloggare/vän, för då slipper man jaga viner till budgetdelen av vinlistan utan kan istället gå direkt på dyrgriparna och det man är mest sugen på.

Tyvärr har jag, mina 36 år till trots, inte riktigt lärt mig läsa en tidtabell och missade tåget och därmed även specialprovningen från Louis M Martini. Däremot hann jag med att gå på en liten vertikal av Marcheri de Frescobaldi's super-toscanare Mormoreto.

Vittori Degli Albizi (ingift) Frescobaldi medlem såg 1855 till att plantera typisk Bordeaux-druvor som cabernet sauvignon, merlot och cabernet franc på olika lägen inom Castello di Nipozzano. Mormoreto började dock inte produceras förrän 1983 och förutom ovanstående druvor i olika proportioner har man även (från och med 2004) använt små andelar petit verdot. Vingården är cirka 20 hektar stor och namnet mormoreto (som betyder mummel; eng murmur) kommer av att de kyliga vindar som sveper över vingården i slutet av sommaren och början av hösten ibland låter som någon mumlar. Vertikalen genomfördes med det yngsta vinet först. Vinerna spenderar 24 månader på barriquer (oklart andel nya).

2009 Mormoreto skiljde sig markant från de övriga och befann sig ännu klart i sin linda och hade inte alls hittat balansen ännu. Hög syra och massvis med tanniner förde tankarna snarare till citronskal än vin, men det här kommer nog bli riktigt trevligt till slut...men då får man nog vänta minst 5 år, helst ännu längre. Just nu är det lite, för att citera prins Daniel lite "all over the place". Frukten fanns där helt klart för att klara lagringen med tydliga drag av cassis från cebernet:en, blandat med tydliga drag av ekfaten.

2006 Mormoreto visade tecken på begynnande mognad både till färg och smak, men var fortsatt strävt med bra syra. Lite jordiga toner med tydlig ekkaraktär tillsammans med mjölkchoklad. Gott, men skulle få ligga till sig ytterligare för att helt träffa rätt hos mig.

2004 Mormoreto kändes lite motsägelsefullt, då doften visade tydliga mognadsdrag med dragning åt rosvatten vilket jag ofta hittar hos lite mer mogen cabernet. Samtidigt kändes vinet snarast yngre än 2006:an när man väl drack det och hade fortsatt bra frukt och höga tanniner. Mer harmoniskt än det förra, men även här fanns en klar utvecklingspotential.

2000 Mormoreto bjöd på tegel och ännu mer rosvatten. Tycker även att det här och i de två föregående dök upp lite drag av banankaka, vilket jag inte riktigt hittat någonstans tidigare. Det här vinet var betydligt rundare och saknade kanske lite ryggrad som det var nu. Vår sympatiske föreläsare berättar att denna årgång, till skillnad från de övriga, inte innehöll någon petit verdot. Hade varit spännande att veta hur vinet artat sig om den fått de där procenten petit verdot som de övriga hade.

De tre yngsta hade en fördelning av 60% cabernet sauvignon, 25% merlot, 12% cabernet franc och 3% petit verdot. 2000:an hade alltså ingen petit verdot och en något högre andel cabernet franc. Peter Ferguson som höll i föreläsningen trycker gärna lite extra på 2004:an och möjligen var det det bästa vinet, men i min mening fortfarande för ungt. Tyckte nog att 2000:an gick vinnande ur striden. Riktigt goda viner allihopa dock, men man ska inte vara främmande för ek.

Tyvärr drog föreläsningen ut på tiden en del och i och med att jag kom lite sent så blev det inte sådär jättemycket övrigt inmundigat. Kort:

Chateau Tahbilk:
Deras storsäljare gjord på marsanne har jag druckit och gillat förut, liksom deras shiraz. Nu passade jag på att prova deras 2003 1860 Vines Shiraz som alltså är gjort på pre-phylloxera druvor från den halva hektar shiraz-stockar som finns kvar. Vinet görs endast i 300 lådor och betingar en stadig slant. Tyckte hur som helst att det var riktigt trevligt. Mer prisvärt (och riktigt bra) var deras 2005(?) Eric Stevens Pubrick (ESP) Cabernet Sauvignon med en stor doft och trevlig komplexitet utan att vara särskilt fläskigt. Några snäpp vassare än 1860 Vines.

Två viner från familjen Picard i Bourgogne hann jag även få i mig. 2008 Château Chassagne Montrachet fick kanske en lite dålig start eftersom det provades direkt efter de kraftfullare australiensarna, men här var jag inte särskilt imponerad. Blygsam pinot-doft som inte lockade. Då var 2006 Gevrey-Chambertin 1er Cru "les Cazetiers" något bättre, med en uttalad parfymerad dift blandat med fat. Nja, här var jag inte särskilt imponerad.

Passade även på att surra lite med Mr Ferguson och prova några fler av Frescobaldis super-toscanare och deras 2010 Tenuta Frescobaldi di Castiglioni gjord på liknande druvor som mormoreto, fast med 10% sangiovese var riktigt trevligt i en något mer modest prisklass (137:-) och det skulle jag gärna ha några flaskor av för ganska snar konsumtion. 2006 Luce, även det en super-toscanare var riktigt trevligt, ett gediget hantverk rakt igenom. Men så kostar det också 550:-. Provade även deras vinsanto Castello di Pomino som var helt ljuvlig. Man riktigt längtade efter att få sätta sig ner med några mandelkakor och bara njuta.

Lite annat som också slank ner var 2007 Il Bosco Syrah. Riktigt god italiensk Syrah. 2009 Stonewell Shiraz. Favorit i repris. Kändes inte lika vass som tidigare, men det var nog snarast så att det berodde på att vinet var lite yngre än de tidigare jag druckit samt att gommen började bli rätt mätt på stöddig shiraz:er. 2007  Tesauro Recioto della Valpolicella var för sina 107:- ett riktigt prisvärt köp för den som vill prova en god Recioto. Verkar dock tyvärr bara ligga i restaurangsortimentet. Någon ytterligare flaska slan ner, bland annat en något dyrare flaska cabernet från Louis M Martini som var fantastiskt trevlig, men jag hann aldrig anteckna vilken det var.

fredag 17 augusti 2012

2008 Allegrini La Grola

Jag har visst lite skit på objektivet...

För en gångs skull tycker jag att man med gott omdöme kan hänvisa till systembolagets hemsida, utan att känna att man behöver bre på det hela ytterligare. Flaskan inhandlades grab-n-go i Höganäs efter ett besök på den nyöppnade Saluhallen.

2008 La grola bjuder på syrliga körsbär som övergår i mer mogna drag av plommon. Salvia, som jag normalt har svårt att känna igen, märks tydligt. Vinet har lagrats 16 månader på ekfat (20% nya barriquer) och de har satt en tydlig, men inte överdimensionerad prägel. Detta tillsammans med drag av choklad och tobak. Dofterna går igen i smaken och jag uppfattar inte riktigt syran så hög som systemet vill påskina och viner känns även något fylligare. En klockren 9-9-9 på systemets klockor skulle jag säga.

Inte dumt alls och det funkade bra till vår blandning av närproducerade korvar, men utan något riktig wow-känsla.

 Sista vardagen på sommarlovet får man väl bjuda på 
(ricotta-)pannkakor till frukost? ;)

torsdag 16 augusti 2012

2005 Tokara...inte alls tokigt

Vill minnas att det här var ett nyhetssläpp, men minns varken riktigt när eller prislapp. Vinet är gjort på 75% Cabernet Sauvignon, 15% Merlot, 10% Petit Verdot. Baksidetexen säger att vinet ska klara att lagras i upp till 10 år om det får ligga mellan 12-16°C, det här har väl fått spendera 1-2 år i 6-20°C.

Vi häller upp vinet direkt efter korkdragning och möts av mogen cabernetdoft med dragning åt rosvatten, Mycket blåbär, som efter lite luftning bara blir mer och mer. Fat med touch av lakrits. Lite, lite grönt men det stör inte Dofterna går igen i smaken, men munkänslan är ganska svag med drag av mynta. Runda tanniner. Hygglig blåbärstonad svans. Föredömligt fri från rök.

Det här var inte alls dumt. Tror säkert att det skulle överleva sin tioårsdag, men samtidigt kändes det inte som det skulle vinna särskilt mycket på att ligga ytterligare. Önskar faktiskt att jag hade några fler flaskor.

torsdag 2 augusti 2012

2010 Brolio

Det mesta ligger i OS-dvala nu, inklusive bloggandet och det aktiva föräldraskapet. M jourar idag och lat som man är så blir det köbepizza. För en gångs skulle var jag lite taktisk när jag var på systemet igår (vilka fynd hittade ni?) och köpte mig en halvflaska 2010 Brolio att njuta till pizza och städning inför helgens utflykt till den östgötska slätten.

Brolio har vi (naturligtvis) druckit förr och nog känner man igen sig även nu när den nya årgången kommit. 2010 Brolio känns omisskännligt italienskt. Doften bärs fram av ung röd frukt, inte helt oväntat mest körsbär men även lite plommon. Detta blandas med kaffe, choklad och rostade fat. Efter en tids luftning dyker det upp galet mycket koriander. Är inte särskilt förtjust i koriander, men det är lättare att tackla i vinet än i såpasmakande thairätter. Koriandern lugnar sig efter ytterligare luftning. I munnen är vinet relativt slankt med en balanserad syra och stramhet och faten känns plötsligt mer påtagliga. Körsbären och chokladen kvarstannar och blandas med en lätt touch av mynta.

Inte alls dumt. Vinet kändes inte så fylligt som systembolaget vill ha det till med sin 10-11. Jag har inte någon koll på årgången i Chiant, men det här kändes (behagligt nog) inte som något varmt muskelknippe utan vinet bjöd på en behaglig syra och slankhet som gav en balanserad känsla.

fredag 20 juli 2012

Sommarviner att förglömma

2010 Basilisk Shiraz Mouvèdre. Kryddigt med galet mycket vitpeppar blandat med mentol. På gränsen till odrickbart.


2010 Bricco Quaglia från La Spinetta drack vi förra året. En flaska överlevde jordgubbssäsongen då och fick sätta livet till igår.Lätt pärlande med en behaglig friskhet och en balanserad sötma. Blommigt med rikligt med fläder. Underbart till lättare sommardessert! Verkar tyvärr inte finnas kvar på bolaget.


2008 Castel Forte Amarone della Valpolicella som våra gäster hade med sig var tyvärr en besvikelse. Sparsam i såväl doft som smak. Kändes inte särskilt spännande. Lägg till några tior och köp Capitel d'Roari istället.


2009 Paul Cluver Pinot Noir - Nyhet, inte het. Rostad Pinot-frukt, mycket hallon. Ganska mainstream med en lite irriterande beska. Ok, men för 120:- finns det betydligt bättre alternativ.


Inte så mycket att hänga i julgranen (majstången) alltså. Vi letar vidare...



Belöning

...efter "sommarens" första joggingtur :)

söndag 15 juli 2012

2010 M. Chapoutier Petite Ruche Crozes-Hermitage

Nyss hemkommen från grannlandet i väster (Norge alltså) korkar jag upp en flaska franskt för min kära sambo. Vet inte riktigt vad som fick mig att beställa Petite Ruche, men jag har för mig att det var en annons i någon vin(relaterad)-tidning. Okända C-Z från känd producent vill man ju gärna testa.

Lite av ett barnarov kanske, speciellt som vinet åker direkt från flaska till glas utan att passera dekanter. Petite Ruche doftar varmt och något örtigt, med en ungdomlig pepprighet. Svarta vinbär och hallon, tillsammans med diskreta toner av ek. I munnen känns vinet tyvärr något glest och vattnigt och syrorna har ännu inte funnit sin plats utan spretar lite. Vare sig jag heller sambonblir särskilt imponerade. Vinet hade säkert vunnit på att få ligga till sig minst ett år och den halva flaskan som åkte in i kylen hade varit trevlig att prova imorgon. Det får dock sambon stå för, för jag tar med mig mina dragnaglar ner till Näset för att spana fåglar, 08:or och fina(re) vinare. ;)

PS. Parker gav det 87.

onsdag 11 juli 2012

2004 Pata Negra Gran Reserva


Något av en milstolpe kanske med bloggens första, förhoppningsvis i raden av många, varuprov.

Klingar Bodegas los Llanos bekant? Ska inte säga att det borde göra det om man är akademiker, men för mig var Señorio de los Llanos ett stående köp när det var dags för fest eller middag under lundatiden (när man gått över från rävgift som Castillo de Gredos etc det vill säga). Jag har till och med en kollega som fortfarande alltid bjuder på det när det vankas tjejbesök. ;)

Pata Negra från samma producent ligger några tior högre i pris och är en gran reserva och har därmed uppnått en något högra ålder. 18 månader har den nämligen fått spendera på franska och amerikanska ekfat (oklart hur stor andel som är nya). Jag har inte så bra koll på de spanska vinlagarna, men jag har för mig att gran reservor från Rioja ligga ännu längre på fat. Faten är i alla fall påtagliga i såväl smak som doft.

Vinet är rätteligen placerat i kategorin kryddigt & mustigt enligt systembolaget. Det här vinet är nämligen rejält kryddigt, med en rejäl pepprighet som gränsar till chilihetta. Åldern har inte varit snälla mot frukten som är åt det glesa hållet, med främst mörka körsbär. Lite gräs blandas med choklad och tobak. Vinet är drygt medelfylligt med klara mognadsdrag. Tanninerna är något träiga och uttorkande och svansen har en hygglig vaniljpräglad längd. Nämnde jag ek? Ek. Ek. Ek.

Sammanfattningsvis tycker jag vinet klarade sig klart bättre än förväntat efter Svenssonsmakarens totaltsågning. Publikt och kan säkert gå hem hos en hel del hushåll i sommar. Ett helt ok vin att njuta bums, gärna till en bit grillat. Min köra sambo var väldigt fascinerad av den peppriga doften och med lite (mycket) mildare ekhantering hade det nog kunnat bli riktigt prisvärt.

Inte längre i sin linda. Drick bums!

PS. Fler har provat.

Kort, kort om 2 x Provence


When in France, drink Provence...eller nåt åt det hållet. De här flaskorna inköptes förvisso i Provence, men vi korkar upp på hemmaplan.

Tog inga anteckningar, men 2007 Val d'Iris Cuvée Eva bjöd på en fruktighet som förde tankarna till grenache och en viss pepprighet som skvallrade om en del syrah. Verkligheten visade sig vara 74% syrah, resten cabernet sauvignon. Inte helt rätt på det alltså, men hur som helst riktigt gott! Man ska väl inte försöka göra vindrickandet till något tekniskt, men jag gillade den lilla informativa pdf:en som fanns på producentens hemsida. Har en flaska till och den får nog vila något år.

2009 Chateau l'Afrique var betydligt ungdomligare och här var jag mer inne på större andel Syrah. Visade sig naturligtvis vara huvudsakligen Grenach :) Även detta ett trevligt vin, men jag tror nog föregångaren drog längsta strået.

lördag 30 juni 2012

La vie en rouge

Jaha, då var det snart slut på frankrikevistelsen för denna gång. Det är nåt visst med att kunna gå ut och plocka timjan, rosmarin, oregano och lagerblad vilt i trädgården. Mycket rött från Rhône har det blivit, inte så mkt att blogga om kanske men det är bara att konstatera att det finns väldigt mkt prisvärt att finna i hyllorna på snabbköpen. Vingårdsbesöken får vänta några år, tills odågorna blivit lite större.

Överlever man värme-(köld-)omställningen imorgon?

PS. Någon som vet vad vi har för en vinranka i trädgården? Små blåa druvor med mkt kärnor, minns inte om
skalet är tjockt.

onsdag 27 juni 2012

Naïs


Inget regn. Ingen vind i sidled. Inga rubriker om svenska midsommarfirandet.

Bara 29 grader, sol och många trevliga viner att välja bland.

Vive la France!

lördag 16 juni 2012

1999 Kloster Eberbach Rüdesheimer Berg Rottland Riesling Spätlese

Nu blir det kortare mobilt bloggande ett tag. Imorgon bär det av till sydfrankrike för två veckors välbehövlig quality time. Om vi kommer iväg dvs. Upptäckte att bokningssystemet inte klarat av sonens dubbelefternamn och nu är mitt och lillskitens namn fel...och eftersom jag ringde med mindre än 24 timmar kvar (22 1/2 timme), så verkar det kört att ändra :-/

Dagens vin hör till kategorin halvtorra tyska viner. En kategorin som vi sällan sniffar på. När vi luktar på detta hittar vi päron, lite tropiskt blandat med lime och mineral. Petroleum känns i både doft och smak. Syran är kanske inte så bitsk som jag hade önskat, men balanserar upp sötman väl.

Inte alls dumt! Bra förslag till vad man dricker den här typen av vin mottages dock gärna.

söndag 10 juni 2012

Kent och lite rö'tjut

Att se ett band som (åtminstone för några år sedan) sålde ut Stockholms stadion på en klubbscen är speciellt. Utan att ha varit runt i landet sådär fantastiskt mycket så vågar jag utnämna KB i Malmö till en av Sveriges bästa konsertlokaler. Med en kapacitet på cirka 750 pers, så kommer man tillräckligt nära för att se svettdropparna på pannan utan att behöva trängas eller pinka in sitt revir med armbågarna.

Har sett Kent åtminstone 6-7 gånger tidigare, men det var ett tag sen sist och har de senaste åren varit ganska mätt på Jocke Berg & Co, men detta var definitivt ett kärt återseende. Precis som det ska vara är klubbspelningen lite "skitig". Lite mumlande Jocke Berg i inledningen, en gitarrsträng som inte låter helt stämd, en omotiverad tempohöjning och en röst som inte riktigt håller i de högre registren (747). Just som jag vill ha det, ingen aptajt spelning utan själ och hjärta. Håller även Jocke Berg som en av de främsta vad gäller mellansnack. Ganska sparsamt med den varan dock den kvällen. Vi får i alla fall höra att Musik Non Stop nog är den låt med konstigast text, vilket ni som lyssnat mycket på Kent vet inte säger lite.

För er som har Spotify och vill lyssna på låtarna som spelades (i rätt ordning): Kent KB 120602


Jaha, lite vin har det ju också blivit. Vi har vårt lokala vinorakel i form av Håkan Nilsson, och även om jag inte läser eller följer hans rekommendationer så dök jag någon gång på en artikel av (eller om?) honom där han berättade att han brukar förse sina mindre vinbelevade vänner med Kevin Arnold Shiraz när han vill visa vad han sysslar med. Tydligen tycker då många att det är det godaste vin de druckit. Själv tvivlar jag på att det kommer vara det godaste jag druckit, men jag känner ändå att man får kolla in vad det går för...

...och nja. Det är inte det godaste jag druckit, det kan jag ganska snabbt konstatera, utan förväntningarna faller ganska väl ut. Ett fylligt, extraherat nyavärlden-vin, som känns väldigt druv- och ursprungstypiskt. Föredömligt dock utan rökighet. Tydliga drag av ekfatslagring (16 månader, 20% nya fat). Påtagligt fruktigt med plommon och björnbär. Det finns en liten grön ton, men för ovanlighetens skull stör den mig inte alls. Lätt uttorkande tanniner och en relativt lång, vaniljpräglad svans. De 14,5% ger en liten eldighet, som jag dock inte uppfattar som störande. Sammanfattningsvis en rätt typisk nyavärlden-shiraz. Balanserad och välgjord och jag kan förstå om man går igång på det som nybörjare och det hade nog jag också gjort för inte så länge sedan. Nu hade jag nog önskat något lite slankare. Årgång 2008 och man har visst slängt i 6% mourvèdre.