2010 Ricossa Barbaresco, lite svinn får man kanske räkna med...

När paket med de två syditalienarna kom och jag såg en viss missfärgning på paketet började jag så smått ana oråd...och mycket riktigt missfärgningen berodde på att halsen slagits av under transporten på den ena flaskan.

När vi väl korkade upp den andra flaskan så trodde jag ett tag att vi även förlorat den andra flaskan. Den här gången till oxidationens obarmhärtiga händer. Oväntat mycket tegel i kanten och en återhållsam, mogen doft fick oss att fundera på om flaskan inte var skadad.

Ganska snabbt insåg vi dock att det bara är vi som spenderat alldeles för lång tid av vårt vindrickande utanför Piemonte. Nebbiolo, som vinet alltså är gjort på, är ju en av de druvsorter som fortast går mot tegel. 2010 Ricossa Barbaresco vinner mark hela kvällen och öppnar upp sig mer och mer. När vi väl släcker lampan (vilket numera är ganska tidigt på fredagar, oftast efter att jag först somnat både i soffan och inne hos barnen) så har vi doftat oss till vildhallon, körsbär, läder, choklad, lite parfymerade rosor samt en len och diskret ekighet. Munkänlsan är medelfylligt, torrt och saftigt med relativt bra bett i tanninerna. Bra längd på eftersmaken och här gör sig den relativt väl tilltagna syran sig påmind.

Vi går igång på det här, men luftning är ett måste! Mat eller eventuellt ost till är nog också ett måste, jag tyckte åtminstone att det blev lite väl tufft på egna ben. Med sina 101:- känns detta klart intressant och det lär väl inte dröja länge innan det letar sig in i det ordinarie sortimentet. Det vore kul att ställa upp det mot de Langhe Nebbiolo som som finns på bolaget i samma prisklass, tror att det hade stått sig bra.

PS. Ett gäng andra har smakat.

2010 Alpha Zeta A Amarone

Systembolagets utbud av amarone prissatta under 200:- har ökat ganska kraftigt de senaste åren. Amarone är inne och billig amarone har nästan blivit ett svenssonvin. Eller, tja, ska vi vara ärliga så är det nog lillebror Ripasso eller olika apassimentoviner som som blivit riktigt Svensson...och det är kanske inte så konstigt. Ofta får man ganska mycket muskler för pengarna, samtidigt som vinerna är ganska lättillgängliga och passar hyggligt bra med det mesta.

Alpha Zeta A Amarone kostar några tior mer (219:-) och det hade varit intressant hur stor skillnad de tiorna gör i försäljningsstatistiken. Eftersom jag tror att de flesta amaronevinerna köps utifrån prislappen så skulle jag tro att tiorna gör ganska stor skillnad. Vilket är synd, för de allra billigaste vinerna är sällan särskilt typiska. Vinet innehåller förutom de traditionella amaronedruvorna Crovina (70%) och Rondinella (20%) även den i sammanhanget lite mer udda Cabernet Sauvignon (5%)

2010 Alpha Zeta A Amarones färg ger intrycket av att vara äldre än tre år, med viss dragning åt brunt i dess djupa färg. Doften är stor och pepprigt kryddig. Främst möts man av torkad frukt och då främst av söta, marinerad körsbär och romrussin. Vi hittar även choklad, kaffe och svart- och rosépeppar. Vinet har legat 18 månader på fat, och jag tycker att man lyckats få in faten i helhetsbilden riktigt bra utan en massa kladdig vanilj. Smaken är vad gäller frukten betydligt mer blygsam. Istället möts man av en eldig pepprighet som på ett ganska tydligt sätt skvallrar om den höga alkoholhalten (15%).Körsbären och det andra finns där också, men hamnar i bakgrunden. Eftersmaken är relativt lång, men tyvärr ingen angenäm upplevelse utan där tar verkligen alkoholen överhanden.

Nej, första intrycket var inte någon höjdare. Det säger en del när halva flaskan av en amarone överlever kvällen. Ska man dricka det till mat behövs något kraftigt och helst med en fet sås eller dylikt som kan täcka upp för alkoholen.

Jag tänkte skriva att jag har svårt att se att vinet vinner särskilt mycket på lagring...och det gör det nog i ärlighetens namn inte. Däremot klarar det säkert några år och ska det drickas på studs så bör man nog lufta det ordentligt. Jag tog nämligen de sista två glasen idag, två dagar efter att vi öppnade flaskan, och nu var intrycket bättre. Grundstrukturen är fortfarande densamma, men alkoholen har tagit några steg tillbaka och blir inte alls lika påträngande och jobbigt. Stor skillnad faktiskt!

Lite mer positiva tongångar i slutändan trots allt, men alkoholen är fortfarande alltför på. Jag undrar om inte det ibland hade varit bättre om amarones lägstagräns på 14,5% alkoholen hade mått bra av att sänkas...men då kanske vinet hade blivit allt för sött med massa socker som inte fått jäsa ut?

PS. Billigt Vin har också nyligen provat.

 Torkade druvor

2010 Foppiano Vineyards Petite Sirah. Vintweetup på G...

Äntligen börjar våren ge sig till känna. Med vår kommer ju även grill. Numera har jag bara cirka 400 meter till närmaste systembolag och när nu grillkänslan började infinna sig, så gjorde även behovet av ett saftigt, köttigt rödvin detsamma. Det är säkert inte bara jag som upptäckt och njutit av druvan petite sirah, förpackad i McManis tolkning av druvan. Läser man på nätet tycks druvan vara identisk med den druva som i Frankrike kallas för Durif, efter personen som skapade den, en korsning mellan syrah och den för mig helt okända druvan peloursin. Oz Clarke hävdar dock att detta inte stämmer, då denna korsning inte bar frukt förrän på 1880-talet och då var petite sirah redan omtalad i kalifornisk litteratur. Dock verkar det mesta av Kaliforniens "petite sirah" idag vara just durif, så någonstans är det fler än de på nätet som blandat ihop saker och ting. Druvan ger viner som är ännu mörkare än syrah med köttig karaktär och djup björnbärsfrukt.

2010 Foppiano Vineyards petite sirah är vad gäller färg en klassisk petite sirah. Djup, tät, mörk blålila färg. Doften är redan från början stor med skogsbär (björnbär), vaniljiga fat, choklad och lite mynta. Vinet träffat grillsmaklökarna perfekt med en massa frukt, blandat med en maffig, lite köttig känsla där de flesta av dofterna går igen i smaken. Bra längd. Det krävs att man gillar den här typen av vin, där faten ibland blir lite väl påtagliga (20 månader på franska barriques; 25% nya), men gillar man McManis till en bit grillat så vågar jag lova att man gillar man detta. Lite dyrare, men också några snäpp vassare.

Ni som bor i den kungliga huvudstaden kanske redan har varit på en vintweetup. Vintwittrande nördar träffas och dricker och snackar vin (visst är väl egentligen även namnet rätt nördigt ;).  Nu vankas det tur söderut, till lilla Skåne, och när tillfälle ges, måste det tas! Speciellt som begivenheten faktiskt till största delen är lokaliserad till min nya hemstad. Tyvärr infaller trippen mitt i min nattjoursvecka, men jag planerar att vara med på lördag eftermiddag och kväll. Någon annan som ska dit?

Även i växthuset spirar våren.

Vinstock anno 1947. Det ni!

2010 Insoglio. Fokus är mer på annat håll just nu...

Visset?

Ny stad, nytt hus. Samma gamla vinblogg. Är numera dessutom ägare till ett styck vinranka. Blåa druvor som tydligen ska vara väldigt goda, men så mycket mer om den vet jag inte. Om det finns någon oenolog där ute som kan identifiera druvsort från lite bilder så säg gärna till ;) Flyttkaos, pendling, bårkiga barn. Det är mycket som tar tid från bloggandet just nu. Det har dock passerat en del vin, men främst som nervlugnare och några anteckningar var det inte tal om. Dock kan sägas att Salia från Finca Sandoval (inflyttningspresent) var riktigt fint och ledde till omedelbar påfyllning. Tyvärr bara tre flaskor, fler fanns inte att få tag. Konjären utnämnde nyligen 2010 Xavier Grenache Vielles Vignes till sitt nya husvin och det har vi också gjort. För modesta 85:- får man ett riktigt trevligt, lättdrucket Rhônevin (15% Syrah na,mnet till trots)!


Om Xavier agerar husvin, så får 2010 Insoglio del Cinghiale Campo di Sasso agera vardagsvin. Egentligen lite för dyrt för att vara vardagsvin, men när det väl dyker upp ett gott vin på halvbutelj så får man passa på. Gjort på 35% Syrah, 30% Cabernet Franc, 30% Merlot och 5% Petit Verdot. Fransk blandning så det förslår alltså, men ändå unmisstakenly Italian! Syrliga, italienska körsbär blandat med svarta vinbär och en härlig kryddig örtighet. Vinet är ännu i sin linda med hög syra och relativt sträva tanniner och om vi har tålamod ska vi nog låta några flaskor vila några år för jag är övertygad om att det har ytterligare att vinna på att få lugna ner sig lite. Samtidigt är det så gott nu!

Geografiska tillkortakommanden och en envis förkylning med förlorat luktsinne har gjort att jag missat sortimentsprovning hos både Handlavin.se och Spendrups, samt även en vinprovning med Munskänkarna med godbitar från Gaja och Guigal. Inte så mycket roligt planerat på vinfronten, men förhoppningen är att det ska börja snickras på en ny vinkällare under våren.

Barndomsminne för någon mer än mig? Filmen har 2 282 116 visningar. Vår minsting F står säkert för hälften av de. ;)

2010 Glenelly The Glas Collection Cabernet Sauvignon

Ni vet säkert hur det kan vara ibland. Man kommer hem, gärna på en fredag efter att ha jobbat hela veckan, och är sådär vansinnigt sugen på vin! Igår var en sådan dag för mig. Sista dagen av randningen på avdelningen för klinisk fysiologi, vilket kröntes med ett förhör på 3 timmar med klinikchefen(!). Stressa hem till marinerade kamben med tillbehör och bara få sätta sig ner i kökssoffan och låta julledigheten skölja över en. Till dessa tillfällen brukar jag helst vilja ha något drickvänligt som inte behöver synas i sömmarna alltför mycket.

Valet igår föll på 2010 Glenelly The Glas Collection Cabernet Sauvignon som är den fjärde i raden av varuprover vi fick tillsända från Bizling. Vinet ingår alltså i Glenellys serie The Glas Collection tillsammans med ytterligare tre druvrena viner. (kan man säga så?). Hur som helst så pryds alla flaskor av ett antikt dryckesglas, i det här fallet ett från franskt 1800-tal, men jag hittar ingen information om att de de skulle ha något ytterligare gemensamt. Vinet är jäst på rostfria tankar med naturlig jäst och har fått spendera 12 månader på franska fat.

2010 Glenelly The Glas Collection Cabernet Sauvignon har en tät ungdomlig färg som drar lätt åt lila. Doften bjuder på ung och mörk, solmogen frukt ledd av svarta vinbär och mogna körsbär. En lätt kryddighet blandas med en mild ton av fat och vanilj. Jag hittar ingen rök, men M tycker att det finns en klar rökkomponent när hon får en rak fråga om förekomst av rök. Det finns en lätt touch av grön paprika som drar ner intrycket lite. I munnen går den mogna frukten och lätta fathanteringen igen. De 14% alkoholen är väl integrerade och vinet är överlag i bra balans med mjuka tanniner och rätt snäll syra.

Summa summarum ett perfekt vin för min sinnesstämning. Inte särskilt komplicerat och väldigt tillgängligt. Paprikan drar ner det hela lite, men är i övrigt väldigt publikt utan att för den delen vara insmickrande.

Kan inte annat än känna lite hatkärlek till tidningen Livets Goda. Det har ju mest blivit smutskastning tidigare, men när det igår dök ner en specialbilaga om Sauternes i brevlådan så är det svårt att känna något annat än tillgivenhet. En helt tidning om det vita (bärnstensfärgade) guldet. Mums! Längtar till nästa gång man får botanisera lite i franska affärer, för här hemma är det inte mycket till ögongodis att titta på systemets hyllor för söta vita viner.

2010 Brolio

Det mesta ligger i OS-dvala nu, inklusive bloggandet och det aktiva föräldraskapet. M jourar idag och lat som man är så blir det köbepizza. För en gångs skulle var jag lite taktisk när jag var på systemet igår (vilka fynd hittade ni?) och köpte mig en halvflaska 2010 Brolio att njuta till pizza och städning inför helgens utflykt till den östgötska slätten.

Brolio har vi (naturligtvis) druckit förr och nog känner man igen sig även nu när den nya årgången kommit. 2010 Brolio känns omisskännligt italienskt. Doften bärs fram av ung röd frukt, inte helt oväntat mest körsbär men även lite plommon. Detta blandas med kaffe, choklad och rostade fat. Efter en tids luftning dyker det upp galet mycket koriander. Är inte särskilt förtjust i koriander, men det är lättare att tackla i vinet än i såpasmakande thairätter. Koriandern lugnar sig efter ytterligare luftning. I munnen är vinet relativt slankt med en balanserad syra och stramhet och faten känns plötsligt mer påtagliga. Körsbären och chokladen kvarstannar och blandas med en lätt touch av mynta.

Inte alls dumt. Vinet kändes inte så fylligt som systembolaget vill ha det till med sin 10-11. Jag har inte någon koll på årgången i Chiant, men det här kändes (behagligt nog) inte som något varmt muskelknippe utan vinet bjöd på en behaglig syra och slankhet som gav en balanserad känsla.

2010 M. Chapoutier Petite Ruche Crozes-Hermitage

Nyss hemkommen från grannlandet i väster (Norge alltså) korkar jag upp en flaska franskt för min kära sambo. Vet inte riktigt vad som fick mig att beställa Petite Ruche, men jag har för mig att det var en annons i någon vin(relaterad)-tidning. Okända C-Z från känd producent vill man ju gärna testa.

Lite av ett barnarov kanske, speciellt som vinet åker direkt från flaska till glas utan att passera dekanter. Petite Ruche doftar varmt och något örtigt, med en ungdomlig pepprighet. Svarta vinbär och hallon, tillsammans med diskreta toner av ek. I munnen känns vinet tyvärr något glest och vattnigt och syrorna har ännu inte funnit sin plats utan spretar lite. Vare sig jag heller sambonblir särskilt imponerade. Vinet hade säkert vunnit på att få ligga till sig minst ett år och den halva flaskan som åkte in i kylen hade varit trevlig att prova imorgon. Det får dock sambon stå för, för jag tar med mig mina dragnaglar ner till Näset för att spana fåglar, 08:or och fina(re) vinare. ;)

PS. Parker gav det 87.

2007 Pussy King of the Pirates by Pontus!/Xavier

Ibland är det svårt att sätta korkdragaren i flaskor som man bara har något enstaka exemplar av. Ibland drar man på det för att man inte hittar rätt tillfälle, inte vet om det är färdiglagrat, inte vill göra sig av med flaskan. Eller som i det här fallet, man är för kär i etiketten (och namnet).

Johan P har redan beskrivit det hela fint, så egentligen är inlägget lite överflödigt. Hur som helst ett vin framtaget av restaurang Pontus! i samarbete med Xavier Vignon i Rhônedalen. Vinet som är gjort på 60% Syrah, 25% Grenache och 15% Mourvèdre är framtaget främst för restaurangen, men det släpptes några flaskor på systemet i december 2009. Jag tog det inte på etiketten utan på beskrivningen i allt om vin som jag läste en del då. Minns inte vad det stod, men betyg var bra och man gav det en bra framtid i källaren.

Ett vin av Pontus!

Namnet kommer från titeln på en bok av Kathy Acker  och den fantastiska etiketten är gjord av Liselotte Watkins.

...eller Xavier Vignon?

2010 Pussy King of the Pirates har en dov doft av mörka, solmogna bär där björnbär och plommon sticker ut. Detta blandas med toner av vitpeppar, mandel, pinjenötter och vanilj. Den dova frukten går igen i smaken och blandas upp av en viss eldighet och bra syra. Lätt sträva, matvänliga tanniner. Svansen är något tunn, men hänger kvar länge.

Tvivlar lite på allt om vins bedömning att det här vinet hade mycket att vinna på att ligga. Tror Johan P gjorde rätt som klämde sin relativt omgående. Eldigheten lär nog tyvärr bara bli mer påtaglig allt eftersom. Hur som helst så var det inte alls dumt, bra matvin! Vår sista flaska lär ryka under sommaren.

Till efterrätten (jag var ju tvungen att korka upp Pussy till sambon på mors dag) provade vi en gammal bekant. Minns inte att jag var sådär jätte begeistrad sist, men när jag läser anteckningar så verkar jag ha varit det. Begeistrad blev jag i alla fall nu av 2010 Nederburg Noble Late Harvest. Stor, fin doft av passionsfrukt, mango och andra tropiska frukter. Lite honung och en gnutta äppeljuice. Lagom söt och med en fin syra som balanserar upp det hela. Rikligt med kanderad frukt och citrus på tungan. Kostar visst en tia mer nu än sist, men det här är ett riktigt trevligt köp för den pengen. Vi kommer köpa några till och förhoppningsvis kan vi hålla fingrarna borta, för jag tror det kommer vara ännu godare om något år.

Till nästa gång. Sommaren verkar vara över för denna gången. 8°C skulle det bli imorgon enligt tidningen och vi som gott och kärat ner oss i ett hus nära stranden i grannkommunen som vi ska titta på för andra gången nästa vecka. Blir kanske en helt annan upplevelse att se det i regn och rusk.

2010 McManis Petite Sirah. Årets grillvin under hundringen?

Glöm nu för allt i världen inte att deklarera! Själv satt jag uppe till kl 01 i förrgår och gjorde klart mitt. Gick snabbt, började bara sent.

22°C visade termometern idag! Rapsfälten blommar redan. Hade tänkt grilla och korkade därför upp en av Weber-grillens gamla kompanjoner, McManis Petite Sirah. Värmen gjorde dock att vi inte riktigt orkade grilla. Det gjorde sig dock helt ok till köbepizzan. Här snackar vi muskler! Eller i alla fall ek. Det finns så mycket ek (läs ffa vanilj) att det nästan blir lite tramsigt. Solmogna bär (björnbär och blåbär) och visst finns det en liten restsötma, men jag håller inte riktigt med systemets tolkning med drottningsylt. Lite kaffe och en diskret pepprighet. Hygglig svans med smak av...vanilj. Måste säga att minnet av vinet var bättre. Som ni förstår lite för mycket ek. Vet inte om mina preferenser har ändrats eller om det var avsaknaden av grillbiten som gjorde skillnaden. Ett populistiskt vin som säkert går hem i många trädgårdar i sommar...dock inte min.

Koonunga Hill Cabernet/Shiraz 2004 vs 2010

04:an i fokus

Det här inlägget försvann av någon anledning, så följande rader är det som fastnade i minnet.

En av systembolagets trotjänare, den ena flaskan har fått spendera några år i källaren och den andra inköpt samma dag (aktuell årgång alltså). Bjöd våra grannar (som vill lära sig mer om vin) i förhoppning att de skulle få ett litet hum om vad som händer med ett vin när det får ligga lite. Det är lite svårt att hitta den exakta fördelningen mellan shiraz och cabernet, men 07:an innehöll 70% shiraz och 30% cabernet.

Redan för ögat är det tydligt vilket av vinerna som är det äldre. 04:an drar med lite god vilja åt begynnande tegel, medan 10:an är ilsket blålila. Även näsa och mun känner tydlig skillnad. Den yngre varianten bjuder på ung, frukt med tydliga toner av svarta vinbär. Något sträva och uttorkande tanniner. Den äldre brodern bjuder i stället på toner av bränt gummi, blandat med lite kola. Efter lite luftning dycker det även upp rejäla doser av kaffe. Båda vinerna har ett relativt kort slut.

Samtliga tycker att det äldre vinet går hem med segern och vinet hade utan problem överlevt sin 10-årsdag (dock utan att ha så mycket mer att vinna på att lagras ytterligare). Inte illa för ett vin som "inte vinner på lagring". Lite intressant är att det på baksidan av 04:an står att vinet vinner på ytterligare lagring, men det har man numera tagit bort. Utifrån doftprofilerna kan man ju även fundera på om fördelningen cabernet/shiraz har ändrats...


PS. Även Des Bons Vins upptäckte också att vinet vann på lagring (-01:an). Var tog Des Bons vägen förresten? 

2010 Noble Vines 667 Pinot Noir och lite Glasvegas

Djävulens avkomma?

När var ni på konsert senast?

För egen del var det i alla fall inte igår, det var i torsdags. Men innan dess var det pinsamt längesedan. I torsdags spelade det skottska bandet Glasvegas på min absoluta favoritscen, KB i Malmö. Köpte först biljetterna i tron att det var bandet Snow Patrol och att M skulle följa med. Fråga mig inte hur, men jag hade alltså lyckats blanda ihop grupperna. När M fick höra att det var Glasvegas var hon inte längre så intresserad. Fick istället med mig min Co-author här på bloggen. Mina farhågor om att vara äldst på stället infriades inte, utan jag skulle nästan säga att vi bara precis höjde medelåldern. trodde att det skulle vara en riktig fjortiskonsert. Trots att jag inte är särskilt inkörd på senaste plattan så var konserten riktigt bra. Lite (mycket) svårt att förstå det skotska mellansnacket bara. och ni. Hur coolt är det inte med en trummis som står upp (ffa om hon är svensk och tjej)?!

...och lite vin på det. Lockades av senaste numret av Grapevine att köpa 2010 Noble Vines 667 Pinot Noir. Har märkt att jag inte är särskilt kräsen vad gäller Pinot, jag gillar det mesta. Det här föll mig dock ovanligt illa på läppen. Solmogen Pinot-frukt, på gränsen till syltigt. Brända fat med en viss eldighet och en något för låg syra. Ok, men det här köper vi inte igen.

På KB ser man bra även längst bak.

MASI besöker munskänkarna

Vinprovning mitt i veckan sitter perfekt när man ändå har en (omotiverad) ledig vecka.

Vår sektion får besök av Carina Kurtilla som är MASIs exportansvarige för Norden. Vi får inte så mycket bakgrund om Carina, men hon är i alla fall svensk. :)

Provningen inleds med lite fakta om MASI. Man har i dagsläget 35 etiketter, varav 5 amarone, och är Valpolicellas största producent. Sandro Boscaini är 6:e generationens Boscaini som driver MASI och sonen Raffaele, som nu jobbar med den tekniska gruppen (gruppo tecnico), blir altså 7:e generationen. Det hela började redan 1772 när första vinodlingarna köptes.

Under sin föreläsning passar Carina på att ondgöra sig lite över de bliiliga amarone som massproduceras av kooperativ och säljs för orimligt låga priser. Tydligtvis får man bidrag när man gör dessa viner så kooperativen behöver, eller ska inte ens gå med vinst och på så sätt kan priset dumpas till nivåer som ligger under inköpspris. Hon berättar vidare att inga av dessa "amarone" kommer från Classico-området. Får ju mig att undra över de Luigi Righetti-amarone som jag köpt i Danmark för typ 100DKK, som i alla fall enligt etiketten, kommer från Classico-området.

Samtliga amarone görs på torkade druvor (appassimento) som fått ligga minst 100 dagar. Druvorna heter corvina, molinara och rondinella. Molinara har många gått i från mer och mer, men Boscaini änvänder fortfarande denna för att ge vinerna en välbehövlig syra. Druvorna tappar 35-40% av sin vikt när de får torka och smakämnen etc koncentreras. Tydligen har man även visat att det händer något "genetiskt" i druvorna när klassarna klipps ner, så det sker inte bara en koncentration. Som gammal molekylärbiolog blir man ju lite nyfiken på vad det sker för något genetiskt, men man får väl förutsätta att det sker en modifiering i genuttryck som påverkar på något sätt. Man tillåter att upp till 20% av Corvina angrips av ädelröta för att dessa ska kunna producera glycerin för att på så sätt ge "en illusion av sötma".

Vi bjuds idag på 6 viner:

2010 MASI Masianco, finns i systembolagets ordinarie sortiment och har provats tidigare. Vinet är till största delen gjort på pinot gris, men har blandats med 25% Verduzzo som först fått torka i 3 veckor. Vi bjuds på en oväntat stor doft med en bra friskhet med tropisk frukt, päron, mandel och lite rostat bröd. Smaken är inte lika stor som doften, men fräsch och syrlig. Hygglig längd. Ett bra och friskt allroundvin till lättare rätter. 85p

2008 MASI Brolo di Campofiorin vet jag inte om vi druckit tidigare. Lillebror är däremot välkänd hemma hos oss. Vinet är gjort på 80% Corvina och 20% Rondinella, varav 30% är Corvina som fått torka i 6 veckor. Vinet har därefter spenderat 2 år på fat, 1/3 nya dito. Även är är doften relativt stor med ek och massor av rökt chark i fronten. Lite körsbär och torkad frukt på det så är jag hemma. Även i smaken dominerar charken. Smaken är lite fet, syrlig och relativt sträv med diskreta toner av choklad. Mycket kaffe i eftersmaken. Doften forsätter att växa under kvällen. Gott. 88p

2007 MASI Rondinella Appassimento har fått göra sällskap hem från systemet tidigare. 75 % Refosco och 25% Carmenère, samtliga druvor har fått torka runt 50 dagar. Dagens enda vin som inte kommer från Venetien, utan Friuli. Stor doft återigen. Mycket choklad och ek, men även toner av peppar, ceder och lakrits. I munnen gör sig framför allt lakritsen påmind uppblandat med torkade bär. Relativt strävt. Bra längd. Det här gillar jag. 90p

2007 MASI Amarone Costasera. MASIs standardamarone, som åtminstone druckits vid ett tidigare tillfälle. Tror jag druckit det ytterligare någon gång, utan att bli sådär jätteupphetsad. Vinet är gjort på 70% Corvina, 25% Rondinella och 5% Molinara och har fått spendera 2 år på fat. 25-30 år ska det kunna klara i horisontalläge under bra årgångar. Tycker faktiskt att dpften är oväntat anonym. Körsbär, kaffe och kryddor. I munnen är tanninerna finkorniga, men ändå påtaliga. Inte lika hög syra som det förra vinet. Kanske är vinet för ungt, men det här hittar inte hem hos mig. 86p

2005 Serego Alighieri Vaio Armaron. 65% Corina, 25% Rondinella och 15% Molinara (i alla fall enligt Carina). Anor från den store Dante och även stockarna har anor. Tydligen ska det finnas ett gäng rankor (Molinara) som planterades redan 1875 som ligger central på gården och som klarat sig undan Phylloxera. Dessa har man sedan klonat och använder sig av vid tillverkningen. Vinet har spenderat 3 år på fat, varav de sista 4 månaderna på körsbärsfat. Lite dyrare än de tidigare med sina 379 kronor. Doften har klara inslag av gröna örter (lite åt salviahållet), tillsammans med fat och körsbär. Strävt med ekkaraktär och återigen den lite grönanyansen som inte faller väl ut i min mun. En besvikelse med tanke på priset. 86p

2003 MASI Campolongo di Torbe. Dagens enda vin utanför ordinarie sortiment och kvällens dyrgrip. 689 kronor. I medeltal 50 år gamla stockar med Corvina, Rondinella och Molinara med okänd fördelning, odlade på vulkanjordar cirka 450 meter över havet. Vinet görs enbart stora årgångar och då med en produktino på cirka 15 000 flaskor. Det här vinet var ritkigt trevligt med en mognad med torkad frukt, stall och chark. Rundare, men rätt ordentligt sträva tanniner. Bra längd. Bravo. 93p

Lite förvånande föll mig vin 2,3 och 6 (i omvänd ordning) mig bäst på läppen. Grannarna mitt emot mig var inte alls förtjusta i 2 och 3, så smaken kan nog variera. Hur som helst en trevlig stund och det blir nog inte så mycket MASI-producerade amarone för mig framöver. Kanske något ur det billigare sortimentet.

Duktig sambo som jag är fraktade jag hem de sista centilitrarna till M som gav följande korta omdömen (helt blint):

1. Masianco. Gott, klassiskt fräscht vitt.

2. Campofiorin. Gott. Mycket rök. Chark. Ordentligt med kaffe i eftersmaken. Bra köttvin, grillvin.

3. Grandarella. Gott. Choklad, kaffe. Lite smörigt.

4. Costasera. Mint. Kryddigt. kött. Julkrydda (kanel?). Lite surt.

5. Vaio Armaron. Liten doft. Också mint. Kryddigt. Peppar. Lite surt.

6. Campolongo. Hö, källare, animaliskt. Ladugård/stall. Rundare. Fylligare. Bärigt.

Gissa vilka viner som föll henne i smaken? 3, 6 och 2 (i den ordningen). Så, även om vår smak kanske kan ifrågasättas, så är vi i alla fall synkade :) Kan kanske bero på att jag valt vin de senaste 4 åren.

2010 Tscheppe Weissburgunder

När vi i våras bytte köksluckor satt vi lite plikttroget in en annons på blocket på de gamla. Intresset var, föga förvånade ljummet. Vem vill egentligen ha solblekta gamla IKEA-luckor i björk? En av de som dock hörde av sig var en svensk boende i Österrike som undrade om vi hade möjlighet att lägga undan några luckor till sommaren. Jag tog för givet att luckorna skulle användas till det svenska sommarstället, men icke. Han hade letat runt i Europa på allt från österrikiska motsvarigheten till blocket till tyska Ebay utan att hitta luckorna som tydligen utgått ur IKEAs sortiment. Som tack för att vi la undan sakerna fick vi denna flaska.

Min tyska är lite knagglig (läs obefintlig) så vad som står på Tscheppe's hemsida har jag inte en aning om. Vinet är i alla fall en weissburgunder, alltså pinot blanc, och vi korkar upp utan att riktigt veta vad vi skulle vänta oss. Vi möts av ett ett kryddigt vin med en viss fetma i doften uppblandat med honung. I munnen är vinet härligt friskt och (tack och lov) torrt med toner av citrus och honung. Bra längd. Ett väldigt doft och smakrikt vin. Vinet förtjänar egentligen en utförligare beskrivning, men såhär fem dagar senare så tillåter inte mina anteckningar så mycket mer.

Stor tumme upp från både mig och M. Inte utan att man blir lite nyfiken på vad det kan ha kostat. Nu är flaskan uppdrucken och skulle det visa sig att det är ett 60 kronorsvin så tror jag inte att det skulle rubba vårt positiva minne, utan då är det bara att gratulera österrikarna till deras fina viner. För mig som mest druckit österrikiska grüner veltliner var detta klart intressant och gav definitivt mersmak. 90p och ett stort tack!

PS. Vi har även hunnit dricka en 2006 MASI Campofiorin. Viss ålder på detta vin alltså som de på etiketten hävdar ska kunna ligga 10-15 år. En initialt blygsam doft öppnar sedemera upp sig med mörka frukter, hänförda av katrinplommon. Ingen alkoholstickighet att tala om. Smaken är fruktig med något sträva tanniner och en begynnande mognad. Ok längd. Helt ok, men trots allt en besvikelse. Har säkert några år kvar, men 15 år tvivlar jag starkt på. Ska på MASI-provning i september, får se om det bjuds på något mer spännande då...

It's all downhill from here

Dr Milf är på besök och då vill man gärna gräva lite djupare i källaren. Lyckats faktiskt gräva så djupt att jag hittar två flaskor som jag trodde att jag druckit upp för länge sedan. 2002 Luigi Righetti Capitel de Roari var antingen en julklapp eller examenspresent från Ms föräldrar. Hur som helst legat i källaren ungefär sedan årskiftet 06/07. Fick två flaskor, den första dracks i oktober 2008. Flaska nummer två är 1999 Soria Barolo. Köpt i Danmark för 120 DKK sommaren 2008. Köpte då även några Fontanafredda Barolo 2001:or som druckits med välbehag. Trodde att även denna var från Fontanafredda, men så var det visst inte. Förstår faktiskt inte hur den lyckats undvika att korkas upp...

1999 Soria Barolo var inte bara oxiderad till färgen, utan även till smaken. Sur och ogin. Doftade hyggligt, men gick inte att dricka. Too bad...

2002 Luigi Righetti Capitel d'Roari var trevligare med sina lager av torkad frukt, framför allt russin, men även plommon. Lite ceder uppblandat med en skön pepprighet. Både smak och doft kändes ordentligt mogen, definitivt för mogen. Ingen vidare längd. Drygt medelfylligt. Milfen, som serveras flaskan blint, är först ute och vandrar i Rhône, men bestämmer sig sen för att all den torkade frukten nog snarare tillhör en amarone. Årgången hamnar på 2003, med gissning och det lägre prissegmentet av amarone på grund av den blygsamma fylligheten. Bara till att lyfta på hatten. 2002 var en riktigt dålig årgång och den uteblivna fylligheten får väl i alla fall delvis skyllas på det. Capitel de' Roari får väl räknas till bugdetamarone, men jag brukar tycka den är riktigt fin. 84p

Till efterrätten korkade vi upp en flaska 2010 Bricco Quaglia. Moscato d'Asti från La spinetta som lanserades i maj. Vår lokale vinskribent haussade det och vips så var det slut på hyllorna här. Nu hade en ny laddning kommit in och om man, som jag, har en svaghet för söta viner kändes det givet att prova. Vi häller upp det svagt, svag gräna vinet som pärlar sig med en fin mousse. Ur glasen sprider sig en blommig doft med massor av fläder och lychee. Eftersmaken är lång och frisk. Gott, men jag tror att jag uppskattat det ännu mer om alkoholhalten hade varit lite högre än de blygsamma 4,5% som det presterar. Rekommenderades till jordgubbar och det kan jag tänka är en riktigt bra kombination.

Summa sumarum två flaskor som passerat zenit och en flaska som inte riktigt nådde ända fram...

2010 Esprit du Silène Rosé

Gårdagens tropiska hetta krävde något svalt. Hade fakitskt nästan bara denna att välja på visade det sig. Gjord på Grenache och Syrah.

Rosa, saftfärgad. Doften är frisk och bärig, med mycket jordgubb, persikor och hallon. Möjligen anas även lite gräs. När temperaturen stiger är det inte bara färgen som påminner om saft, utan även doften bjuder på klockren hallonsaft. Smaken är torr och frisk med hallon, persikor och blodapelsin.

Gott och svalkande i hettan.