2005 Penfolds Koonunga Hill...budget som håller

Ibland, när jag har haft dålig framförhållning, är det nästan jobbigt att gå ner i källaren. Vår sval håller cirka 11 grader såhär års och om det behövs en flaska rött lite på stört så bär det emot att öppna något dyrt eller något jag varit nyfiken på eftersom vinet kommer vara för kallt när vi smakar. Men idag kom jag på att jag ställt lite enklare viner med skruvkork, som inte behöver ligga i vinstället, bland starkspriten i förvaringshyllan. Hyllan är placerad högt upp, så vinerna håller några grader högre temp.

Längst fram i hyllan stod en 2005 Koonunga Hill och pockade på uppmärksamheten. 9 år gammalt vin i 80-90 kronorsklassen, funkar det fortfarande? Svaret är tveklöst JA. Mogna toner och frukten börjar kanske bli aningen torr, men det jag ville ha fans där. Muskler, kryddor, en shirazig pepprighet och en del fat. Tanninerna är mjuka, men ger ändå struktur och lite motstånd. Hygglig längd. 

För ett såpass enkelt vin måste jag säga att det verkligen åldrats med värdighet, vilket vi kan konstatera återigen. Nya världen så det förslår, men det är ju givet redan innan. Aktuell årgång verkar vara 2011 på bolaget.

Imorgon bär det av till Nice och sedan vidare till Isola 2000 för några dagars skidåkning. Skåningens första alptur. 

Sortimentprovning Spendrups Vin

Undertecknads första sortimentprovning. Visste inte riktigt vad man skulle förvänta sig av en sortimentprovning av denna typ och storlek. Det första som slog mig var dock att jag var en bra bit övermedelålder, vilket förvånade mig. Nog bara att inse att restaurangbranschen till stor del består av ungdomar. Tror i och för sig att de allra flesta inte hade särskilt bra koll på vin, utan mest var där för att få dricka och äta lite bra grejer gratis. Större delen av Spendrups Vins sortiment fanns med, förutom gamla trotjänare som funnits med ett tag utan att byta årgång. Har ingen aning om hur många viner som stod framdukade, men det var utan tvekan över hundra. Förutom samlingen av vin var det naturligvis en samling människor. De flesta representerade olika etablissemang med utskänkningstillstånd och det var en ynnest att få komma dit i egenskap av vinentusiast/bloggare/vän, för då slipper man jaga viner till budgetdelen av vinlistan utan kan istället gå direkt på dyrgriparna och det man är mest sugen på.

Tyvärr har jag, mina 36 år till trots, inte riktigt lärt mig läsa en tidtabell och missade tåget och därmed även specialprovningen från Louis M Martini. Däremot hann jag med att gå på en liten vertikal av Marcheri de Frescobaldi's super-toscanare Mormoreto.

Vittori Degli Albizi (ingift) Frescobaldi medlem såg 1855 till att plantera typisk Bordeaux-druvor som cabernet sauvignon, merlot och cabernet franc på olika lägen inom Castello di Nipozzano. Mormoreto började dock inte produceras förrän 1983 och förutom ovanstående druvor i olika proportioner har man även (från och med 2004) använt små andelar petit verdot. Vingården är cirka 20 hektar stor och namnet mormoreto (som betyder mummel; eng murmur) kommer av att de kyliga vindar som sveper över vingården i slutet av sommaren och början av hösten ibland låter som någon mumlar. Vertikalen genomfördes med det yngsta vinet först. Vinerna spenderar 24 månader på barriquer (oklart andel nya).

2009 Mormoreto skiljde sig markant från de övriga och befann sig ännu klart i sin linda och hade inte alls hittat balansen ännu. Hög syra och massvis med tanniner förde tankarna snarare till citronskal än vin, men det här kommer nog bli riktigt trevligt till slut...men då får man nog vänta minst 5 år, helst ännu längre. Just nu är det lite, för att citera prins Daniel lite "all over the place". Frukten fanns där helt klart för att klara lagringen med tydliga drag av cassis från cebernet:en, blandat med tydliga drag av ekfaten.

2006 Mormoreto visade tecken på begynnande mognad både till färg och smak, men var fortsatt strävt med bra syra. Lite jordiga toner med tydlig ekkaraktär tillsammans med mjölkchoklad. Gott, men skulle få ligga till sig ytterligare för att helt träffa rätt hos mig.

2004 Mormoreto kändes lite motsägelsefullt, då doften visade tydliga mognadsdrag med dragning åt rosvatten vilket jag ofta hittar hos lite mer mogen cabernet. Samtidigt kändes vinet snarast yngre än 2006:an när man väl drack det och hade fortsatt bra frukt och höga tanniner. Mer harmoniskt än det förra, men även här fanns en klar utvecklingspotential.

2000 Mormoreto bjöd på tegel och ännu mer rosvatten. Tycker även att det här och i de två föregående dök upp lite drag av banankaka, vilket jag inte riktigt hittat någonstans tidigare. Det här vinet var betydligt rundare och saknade kanske lite ryggrad som det var nu. Vår sympatiske föreläsare berättar att denna årgång, till skillnad från de övriga, inte innehöll någon petit verdot. Hade varit spännande att veta hur vinet artat sig om den fått de där procenten petit verdot som de övriga hade.

De tre yngsta hade en fördelning av 60% cabernet sauvignon, 25% merlot, 12% cabernet franc och 3% petit verdot. 2000:an hade alltså ingen petit verdot och en något högre andel cabernet franc. Peter Ferguson som höll i föreläsningen trycker gärna lite extra på 2004:an och möjligen var det det bästa vinet, men i min mening fortfarande för ungt. Tyckte nog att 2000:an gick vinnande ur striden. Riktigt goda viner allihopa dock, men man ska inte vara främmande för ek.

Tyvärr drog föreläsningen ut på tiden en del och i och med att jag kom lite sent så blev det inte sådär jättemycket övrigt inmundigat. Kort:

Chateau Tahbilk:
Deras storsäljare gjord på marsanne har jag druckit och gillat förut, liksom deras shiraz. Nu passade jag på att prova deras 2003 1860 Vines Shiraz som alltså är gjort på pre-phylloxera druvor från den halva hektar shiraz-stockar som finns kvar. Vinet görs endast i 300 lådor och betingar en stadig slant. Tyckte hur som helst att det var riktigt trevligt. Mer prisvärt (och riktigt bra) var deras 2005(?) Eric Stevens Pubrick (ESP) Cabernet Sauvignon med en stor doft och trevlig komplexitet utan att vara särskilt fläskigt. Några snäpp vassare än 1860 Vines.

Två viner från familjen Picard i Bourgogne hann jag även få i mig. 2008 Château Chassagne Montrachet fick kanske en lite dålig start eftersom det provades direkt efter de kraftfullare australiensarna, men här var jag inte särskilt imponerad. Blygsam pinot-doft som inte lockade. Då var 2006 Gevrey-Chambertin 1er Cru "les Cazetiers" något bättre, med en uttalad parfymerad dift blandat med fat. Nja, här var jag inte särskilt imponerad.

Passade även på att surra lite med Mr Ferguson och prova några fler av Frescobaldis super-toscanare och deras 2010 Tenuta Frescobaldi di Castiglioni gjord på liknande druvor som mormoreto, fast med 10% sangiovese var riktigt trevligt i en något mer modest prisklass (137:-) och det skulle jag gärna ha några flaskor av för ganska snar konsumtion. 2006 Luce, även det en super-toscanare var riktigt trevligt, ett gediget hantverk rakt igenom. Men så kostar det också 550:-. Provade även deras vinsanto Castello di Pomino som var helt ljuvlig. Man riktigt längtade efter att få sätta sig ner med några mandelkakor och bara njuta.

Lite annat som också slank ner var 2007 Il Bosco Syrah. Riktigt god italiensk Syrah. 2009 Stonewell Shiraz. Favorit i repris. Kändes inte lika vass som tidigare, men det var nog snarast så att det berodde på att vinet var lite yngre än de tidigare jag druckit samt att gommen började bli rätt mätt på stöddig shiraz:er. 2007  Tesauro Recioto della Valpolicella var för sina 107:- ett riktigt prisvärt köp för den som vill prova en god Recioto. Verkar dock tyvärr bara ligga i restaurangsortimentet. Någon ytterligare flaska slan ner, bland annat en något dyrare flaska cabernet från Louis M Martini som var fantastiskt trevlig, men jag hann aldrig anteckna vilken det var.

Koonunga Hill Cabernet/Shiraz 2004 vs 2010

04:an i fokus

Det här inlägget försvann av någon anledning, så följande rader är det som fastnade i minnet.

En av systembolagets trotjänare, den ena flaskan har fått spendera några år i källaren och den andra inköpt samma dag (aktuell årgång alltså). Bjöd våra grannar (som vill lära sig mer om vin) i förhoppning att de skulle få ett litet hum om vad som händer med ett vin när det får ligga lite. Det är lite svårt att hitta den exakta fördelningen mellan shiraz och cabernet, men 07:an innehöll 70% shiraz och 30% cabernet.

Redan för ögat är det tydligt vilket av vinerna som är det äldre. 04:an drar med lite god vilja åt begynnande tegel, medan 10:an är ilsket blålila. Även näsa och mun känner tydlig skillnad. Den yngre varianten bjuder på ung, frukt med tydliga toner av svarta vinbär. Något sträva och uttorkande tanniner. Den äldre brodern bjuder i stället på toner av bränt gummi, blandat med lite kola. Efter lite luftning dycker det även upp rejäla doser av kaffe. Båda vinerna har ett relativt kort slut.

Samtliga tycker att det äldre vinet går hem med segern och vinet hade utan problem överlevt sin 10-årsdag (dock utan att ha så mycket mer att vinna på att lagras ytterligare). Inte illa för ett vin som "inte vinner på lagring". Lite intressant är att det på baksidan av 04:an står att vinet vinner på ytterligare lagring, men det har man numera tagit bort. Utifrån doftprofilerna kan man ju även fundera på om fördelningen cabernet/shiraz har ändrats...


PS. Även Des Bons Vins upptäckte också att vinet vann på lagring (-01:an). Var tog Des Bons vägen förresten? 

2009 Château Tanunda Barossa Tower

Man kan inte alltid träffa rätt. Vin-rookies över på middag och jag inbillade att detta skulle kunna tillfredsställa både Ms smaklökar och vännernas. När jag själv provat så vågade jag faktiskt inte fråga vad de tyckte...

Barossa Tower är gjort på en Rhôneblanding med Grenache, Shiraz och Mourvèdre. Alkoholstarkt och sticksigt. Relativt fruktigt, men det klarar inte av hettan. Choklad och lite eukalyptus hittar jag också. Vet att munskänken gav den ett minus (-) i betyg, men minns inte vad de skrev. Är det inte lite märkligt att man inte hittar munskänken på munskänkarnas hemsida? 83-84p

2010 Gurra Gurra Creek som våra gäster hade med sig med anledning av mitt smeknamn (gissa vilket) var i så fall snäppet bättre. Gjort på 90% Shiraz och 10% Cabernet. Lite samma tongångar, men mer balanserat.

Ingen vidare vinhelg alltså...

Nya tillskott till familjen, firad med skrattande skata

Ja, då var man trebarnsfar. Helt galet. 15 minuter på förlossningen, så var saken biff. Gjorde misstaget att säga till en av mammorna på dagis att det gick smidigt och möttes av ett "ja, så kan bara en man kunna säga" ;) Säkert helt sant. Vi satt förresten och funderade på namn till vår lille krabat och jag la in det som anteckningar i min iPhone, den korrigerade då Elvin till El vin. Kanske ett framtida omen om blivande connaisseur. ;) Men det blir ingen Elvin...

Har ens bättre hälft inte fått dricka vin ordentligt på 9 månader får man se till att smeka medhårs när det äntligen är dags. Det säkraste kortet då brukar vara Syrah/Shiraz och idag föll valet på 2006 d'Arenberg Laughing Magpie. Har en liten förkärlek till d'Arenberg. Gillar de mesta jag smakat från de goda australiensarna och är även lite förtjust i deras finurliga vinnamn. Det har vinet är visst uppkallat efter två sympatiska fåglar som i själva verket inte alls var magpie's. Midsommar spenderar vi hemma, bara familjen, idag ackompanjerade av en rejäl grillbricka.

Detta är inte ett Rhônevin på något sätt, men blandingen med 94% Shiraz och 6% Viognier får väl sägas ha hämtat sin inspiration därifrån. 92 poäng tilldelade R Parker det 2007.

Det första som slår en när man stoppar näsan i Laughing Magpie är rejält med sylt, främst gjord på björnbär och plommon. Ingen stärande syltighet märk väl. Inte heller de stadiga 15% alkohol stör, utan är snyggt integrerade i paketet som även bjuder på läder, lakrits, choklad och eukalyptus. Lite fat på det så är vi hemma. Även i munnen är sytligheten påtaglig. Vinet känns väldigt lättillgängligt med mjuka tanniner och en inbjudande eftersmak. En finkorning fällning bildas i glaset, då viner inte är filtrerat.

M ger stora tummen upp och även om jag fick hälla ut sista glaset (pga av några oaptitliga bananflugor som också vill festa till det), så njuter även jag i stora drag. Jag skulle nästan vara beredd att hålla med Robert Parkers poäng, något snäpp under. Fin, fint om man gillar den typiska lite (alkohol-)tunga autraliensiska stilen. Tror inte vinet har så där mycket mer att ge i källaren, men sparar sista flaskan till nästa år för att ändå testa. 2007:an får nog följa med hem nästa gång jag är på systemet.

Efter regn kommer solsken...

...nåt måste ju bara komma snart. Haparanda 26°C och vi stoltserar med 9,5°. Bitter? Ja!

Måste säga att Spotify är en fantastisk sak. Middag hos oss häromveckan och ortopeden, som bilivt utsedd till musikansvarig, behövde lite tips till festen med 80-talsfesten. Bara att navigera sig fram bland hur mycket godbitar som helst. Lite läskigt bara att inse hur mänga av de låtar man fortfarande tycker är riktigt bra som gjordes på 80-talet. Man borjar bli gammal...

Nåväl, helgen bjöd på lite blandade upplevelser. Lämnade barnen hos föräldrarna på fredagen och åkte till Malmö för lite bowling och shuffle board (hysteriskt kul båda två). Lördagen följdes sedan upp av middag hos föräldrarna, där vi till oxfilén valde att korka uppen flaska 2001 Zenato Amarone della Valpolicella Classico. De årgångar som finns på systemet nu tingar ett rätt bra pris och 2001 var en riktigt trevlig årgång, så jag vågar knappt fundera på vad den gått lös på (födelsedagspresent). Tog inga anteckningar, men den bjld på en stor mognad både gällande färg och doft. Stor doft av russin, fikon och fat. Lite choklad. Den höga alkoholen (15%?) slog tyvärr igenom och gav ett eldigt intryck. Även i munnen var vinet lite väl eldigt, men samtidigt med en trevlig mognad med romrussin i frontlinjen. Med tanke på alkoholhettan tror jag inte att det skulle ha haft något ytterligare att vinna på att ligga. 88p.

Till kvällen grill provade vi 2007 d'Arenberg The Footbolt Shiraz. Testade ju nyligen 2005:an och nu var det alltså dags för 2007:an och samtidigt rök oskulden gällande systemets e-beställning. Fungerade förresten hur bra som helst att beställa, tog cirka 5 dagar att få sina varor. 2007 the Footbolt har en tät, blålila färg. Doften fyller direkt rummet när vi dekanterar den. Björnbär, fat och lite svarta vinbär. Lite läder. I munnen känns vinet betydligt strävare än 2005:an gjorde och detta i kombination med rikligt med frukt borgar för en lovande utveckling. Gott redan idag, men blir nog ännu bättre om det får vila några år. Lite eldigt om man ska klaga på något (14,5%). Utmärkt grillvin! 85p.pH 3,38.

Detta följde vi upp med ytterligare en d'Arenberg:are. Nämligen deras söta vita vin. 2008 The Noble Prankster. Titeln är vald då man anser att vinmakare Osborn har gått utanför ramarna och istället för att göra ett vin på Riesling och Semillon gjort det på Chardonnay och Semillon. Vinet har en härlig gyllengul färg, och för mig är det ofta färgen tillsammans mest eftersmaken som gör det lite extra härligt att dricka söta viner. Doften är stor med lager av kanderade citrusfrukter, honung och lite ananas. Munnen fylls av citrus och exotisk frukt. Lång härlig eftersmak och de 147,5g/l restsocker vägs upp av en ordentlig syra så att vinet inte känns jolmigt. Riktigt trevligt! 88p. pH 3,62.

2005 d'Arenberg The Footbolt Shiraz

Som tvåbarnsförälder känns champagnegalopperna på Östgöta Nation i Lund ganska fjärran såhär års. På den tiden var det krypavstånd till lägenheten, hem och duscha av sig det värsta och ut och på det igen. Nu är det parmiddag som gäller och i år blev det inte ens någon brasa eftersom vädret (som vanligt) inte riktigt lockade...

Parmiddagen bestod i middag hos oss, men där gästerna stod för inköp av maten. Alltid lättare att vara hemma med barnen än att åka iväg och låta barnen testa barnsäkerheten samtidigt som man själv inte kan slappna av. Valborgmiddagen bestod i alla fall av grillad oxfilé, hemmagjord béarnaise och en ordentlig sallad. Hann tyvärr inte baka något surdegsbröd, som istället står och jäser nu as I write. Ska prova baka med Manitoba Cream för första gången. Nåja, hade hur som hört att oxilfé inte gjorde sig på grillen eftersom det är för lite insprängt fett. Det kunde vi snabbt konstatera att det inte alls stämde. Kalasgott! Till detta hade våra vänner tagit med 2006 Mont-Redon. Tror inte jag druckit den årgången tidigare, men det var riktigt fint. Tog inga noteringar, men det var betydligt bättre än minnet av förra årgången. Kraftfullt och laddat med bär. Allt om Mat har förresten återigen kommit med sin topp 100-lista och där har Redon tappat från 9 till 12. Ämnar försöka göra ett lite mer helhjärtat försök att komma igenom topp 10 i år, förra året gick det inte så bra...

Gårdagens grillade karré fick göra sällskap med 2005 d'Arenberg The Footbolt Shiraz. Misstänkte att det skulle falla sambon på läppen och ibland får man ju smöra lite ;) Har i och för sig själv ett gott öga till d'Arenberg. De brukar ha lite underhållande namn på sina viner och även om vi blev besvikna på d'Arry's Original, så tycker jag att de andra vinerna från producenten varit bra. The Footbolt är uppkallat after en häst, vars vinstrad hjälpte till att finansiera inköpet av den första vingårdarna 1912. Druvorna har fotpressats och fått jäsa på öppna jästankar. Vinet har inte genomgått filtrering eller klarning och har lagrats 20 månader på nya och gmala fransak och amerikanska ekfat.

Sist vi drack det utnämnde jag det till det tätaste vinet som jag druckit. Vet inte ritkigt när det var, men de uppskattningsvis 1½-2 årens som gått har lugnat färgen lite. Doften känns stor, druvtypisk ochännu förvånande ung. Mycket bär, med björnbär och svarta vinbär i överskott. Lite elidgt (14,5%). En hel del rostade fat med vanilj. Peppar som efter luftning utveckas i lite rökt chark. I munnen känns vinet rundare och mognare än doften avslöjade. Fylligt och lite eligdt med en balanserad syra. Relativt sträva tanniner. Lite alkoholsötma (som inte förtar helhetsintrycket). Ritkigt trevligt faktiskt och vinet fortsätter att utvecklas under kvällen och hade säkert vunnit på att ligga ytterligare några år. M ger definitivt tummen upp. Ett bra grillvin för er som gillar kraftfulla australiensare. Parker gav det 89p. Vill ni prova systemets nya e-beställning, så finns 2007:an för 119:-. Jag har beställt två :) 86-87p

PS.Parker's dom över Bordeaux 2009 har kommit och denär hård...för konsumenterna. Eller vad sägs om den bästa årgången han smakat under de 32 år han provat Bordeauxviner. Poängsättning kommer justeras när vinerna väl tappats på flaska, men vid fatprovningen fick 18 av 450 provade viner 98-100 poäng. Detta tillsammans med tidigare superlativ gällande 2009:orna lär inte direkt göra det lätt för plånboken...

Lektion 4 - Chardonnay och vinerna

Lite mer ork idag, då förkylningen börjar lägga sig och jag bara hostar upp gult sådär var 10:e minut. Även om Lektion 4 alltså bjöd på fel lektion om odling, så hade i alla fall ledaren förberett rätt druva. Chardonnay.

Chardonnay är en korsning av den enormt kända Gouais Blanc och den betydligt mer anonyma Pinot Noir, eller hur var det nu? Gouais Blanc ska visst inte alls vara någon höjdardruva, så det var kanske smart att slå sig ihop med en istället. Druvan knoppar tidigt, vilken gör den känslig för vårfrost. Något som kan vara ett problem i Chablis och Bourgogne. Genom att beskära sent, vilket ger en senare knoppning och blommning kan man dock komma runt det problemet. Chardonnay mognar snabbt,vilket gör att den lätt kan tappa syra på varmare platser. Druvan är oöm, mångsidig, växer i de flesta jordmåner med mera. Den perfekta, lättodlade druvan som ger bra viner helt enkelt. Dess popularitet gör att kvalitetsspannet är stort. Vi talar om tre olika sätt att framställa viner på Chardonnay. Traditionell (Bourgogne) går ut på att druvorna handplockas och mjukpressas för att sedan jäsas på fat, genomgå malolaktisk jäsning och bâtonnage (omrörning av fällningen). Detta ger ett mjukt och smörigt vin. Ny vinframställning (läs nya världen) med viner på druvor som hanterats varsammare, genomgått maceration med skalen, och kalltjäst i en mer hygienskt ren miljö ger istället tropiska, fruktiga viner. En liten avstickare utgör Chablis, som lagrar och jäser vinerna utan ek och använder lite, eller helst ingen alls, malolaktisk jäsning.

Chardonnaydruvan i sig har en ganska neutral smak, och blir istället för "offer" för terroir och vinmakrnas egna knep för att få karaktär. Det blir därför ganska svårt att generallisera om Chardonnay's smak. Knappt mogen Chardonnay har smak av gröna äpplen. Mer mogna viner från svalare klimat (med lång utveckling) ger smak av päron, akacia, citron och grapefrukt, flinta, rök. Chardonnay från varmare klimat får mer tropiska frukt, med mango, banan, melon och persika med gräddkola, smör, honung från faten.... ja, det mesta verkar kunna leta sig fram beroende på växtplats och framställning.

Nu tar jag de viner vi drack. Sätter inga poäng eftersom jag är duktigt förkyld och det inte skulle vara riktigt rättvisande. Näsan fungerade i och för sig rätt bra ändå, men jag tar ändå och skriver de andra deltagarnas fynd inom parentes för att ge en mer nyanserad bild.

2008 Domaine de Boissonneuse, vi startar med en Chablis som doftar friskt av äpple (återhållsam, citron, kiwi, mineral). I munnen är vinet friskt och torrt med tydliga gröna äpplen. Bra längd. Ett friskt vin (och ekologiskt visar det sig nu)!

2008 Louis Jadot Couvent des Jacobins doftar är klart annorlunda jämfört med föregående. Mindre frisk, lite sötare och kanske lite unken. Har gör sig eken också påmind. (smör, honung, blommigt tycker de andra) Även i munnen är vinet mindre friskt, men torrt trots doften. Eken bidrar med smörkola.

2007 Bonterra Chardonnay. Ytterligare ett vin gjort på ekologiska druvor. Doftern här är lite fetare, med nöt, päron och drag av äppelpaj. Hittar även lite kardemumma. (Märker att min nos inte är så mottaglig för ek idag, men de andra hittar smörkola, vanilj och fikon). Gällande smak har jag skrivit syrligt och att jag trodde att det skulle vara mer ektoner (det var innan jag insåg dagens svaga punkt). De andra noterar en viss sötma, lite oljighet och ek.

2008 Penfold's Koonunga Hill Chardonnay. Här blir det genast mer drag av tropiker, med melon och grapfrukt i frontlinjen. Vinet känns nästan lite strävt i munnen och inte lika troiskt. Syrligt, med drag åt det beska hållet. (mineral, melon, tydlig ek, oljigt och lite fadd)

2007 Château Coucheroy. Trots att jag druckit detta vin tidigare tänker jag inte på att det kommer från Bordeaux (där Chardonnay är förbjudet) när jag häller upp det. När jag väl sticker näsan i glaset och hittar tydliga drag av fläder och svarta vinbärsblad tänker jag att detta väl ändå måste vara en Sauvignon Blanc?...och sekunderna efter berättar provningledaren just precis detta. Lovar väl gott inför provet så småningom ;) Hittar även en trevlig friskhet och lite drag av fat. (krusbär, stickig). Smaken är frisk med dominans av svarta vinbärsblad med lite drag av grönt. (balanserat)

1989 Paul Pidant Mersault 1er Cru Les Charmes. Blir lite osäker på om jag skrev ner rätt namn eftersom jag inte får en enda vettig tröff när jag googlar. Uppdaterar när jag fått det bekräftat per mail. De andra vinerna var snarlika i färgen, men det här har,naturligtvis, en mer oxiderad, mörkare färg. Vinet doftar av kola, ylle, bränt socker, nötter och nejlika (mogna äpplen, fikon, bröd, crème brulée, plommon). I munnen är syran fortfarande med i matchen, samtidigt som vinet känns runt i munnen. Bra längd, om än lite bitter. Inköptes av ledare på auktion i Frankrike för runt sisådär 400kr...och det kan jag säga att jag aldrig skulle givit. Tydligtvis inte på sin topp ännu, men jag har svårt att se var det skulle landa med ytterligare lagring. hur som helst kul att ledaren tar med sig något lite speciellt.

Små korta noteringar från gångna veckor

Har varit lite dåligt med vinnoterandet sista tiden. Har druckit lite som trots allt skulle ha varit värt att notera, men i allt för stor utsträckning förlitat mig på att minnet skulle hålla. Har dock rätt snabbt fått inse att det inte går att skriva så mycket om ett vin ur minnet. Ska försöka ge lite korta kommentarer...

2003 Château de Fontenille. Mitt vinintresse är inte äldre än att detta är det vin som funnits i min källare längst. Kronstam som på den tiden det hela började ofta fick agera utgångspunkt har ofta skrivit upp detta och promotat det ungefär som en smak av Bordeaux till ett vettigt pris. (sök på vinet och du får 10 träffar på DN). Så här stod det i DN 14 oktober 2006, ungefär när jag köpte mina flaskor: Klassiskt är bara förnamnet till 2003 Château de Fontenille från Bdx i Frankrike. Bordeauxviner har, inte utan anledning, rykte om sig att vara dyra. Men smakprovet här är skrattretande, även i detta avseende. Doften är stor, eldig och god i fruktig, massiv stil. Karaktären är tät och föredömligt lång i elegantoch mjuk tillsvansad, komplex stil. 79:- kostade det på den tiden. Titta förresten gärna på Kronstams pdf från den dagen, inte mycket att hänga i granen där. Har hur som druckit säkert 4-5 flaskor tidigare, senast för drygt två år sedan, och alltid reagerat på den obalanserade syran som gav ett surt intryck med bismak. Intryck den här gången var aningen bättre. Var lite orolig att syran nu skulle vara det enda som fanns kvar, men det hade smugit sig in en hel del mognadstoner (vilket jag är svag för, och hade det inte varit för att eftersmaken var lite väl sur/bitter så hade jag varit riktigt nöjd. 83-84 p (78 p förra gången)

2006 Kanonkop Paul Sauer var riktigt inbjudande på munskänkarnas nyhetsprovning, men levde inte riktigt upp till förväntningarna (eller priset). Var 3 veckor sedan jag drack det, så det är sparsamt med detaljer. Lite extra allt, men väldigt gott. Mörka bär, mycket fat och inte så värst mycket rök. Skulle säkert mått bra av ytterligare något år i källaren. Hade tänkt dricka en flaska snabbt för att eventuellt köpa fler, men det glömdes bort och nu verkar de slut...

2006 d'Arry's Original släpptes nu i december och kommer från australiensiska d'Arenberg. d'Arenberg tycks alltid ha lite roliga namn på sina viner. Har till exempel både Footbolt (uppkallad efter en häst) och Laughing Magpie i källaren, sen finns ju även deras flaggskepp Dead Arm Shiraz. Footbolt är för övrigt det tätaste/mörkaste vin jag någonsin druckit. d'Arry är i alla fall uppkallat efter en i familjen och är gjort på lika delar Shiraz och Grenache. Inte jättetätt eller det muskelpaket jag befarat. Grenachen gör sig tydligt påmind och gillar man den här typen av nya världen "Rhônare" så blir nog inte besviken. Möjligen var syran lite för påträngande, men jag tror mig vara lite extra känslig för just det. PS. skalmassan är visst fottrampad om man är sugen på lite down under fotsvett ;)

Ber lite om ursäkt för dåligt recenserade viner sista tiden. Ska bli bättre på att föra anteckningar och blogga om vinerna snabbare...

2000 Peter Lehmann Stonewell Shiraz

Ett kärt återseende. Provades förra sommaren hos förädrarna i Skanör och då gick vi igång på alla cylindrar. Då var det sommar, varmt och allmänt njutbart. Frågan är om det klarar att leverera på samma strålande sätt nu ett drygt år senare, hemma i den grå vardagen (fast det är i alla fall lördag)...

Far min fick alltså en låda i samband med 60-års dagen för drygt tre år sedan och förra helgen fick vi hans sista flaska som han hade glömt bort. Var lite orolig att flaskan förvarats stående och denna blir väl mer eller mindre bekräftad när jag ser att korken knappt har någon färg alls på sidorna. När vi korkade upp vinet trodde jag initialt att den hade hunnit bli defekt, för vinet var lite snipet och surt...efter ett tag inser vi dock att det snarast beror på att vinet var för kallt när det togs rakt från källaren (som nu håller ca 13ºC). Borde ha misstänkt det, men vinet kändes inte alls för kallt i munnen. Snacka om vinamatör! ;)

Vinet hämtar sig ganska snabbt och näsan möts av en dov doft av sötmogna bär, salmiak, choklad och lite chark. Faten finns där, men sticker inte ut. Efterhand tillkommer även tobak. Har svårt att hitta den mint/eukalyptus som vi hittade förra gången. Vinet har lämnat relativt mycket, finkornig fällning. I munnen möts man av ett runt , moget vin, med mjuka tanniner. Drygt medelfylligt. Dofterna går igen i smaken och vinet har en bra längd, med mycket vanilj.

div>Det här är fortfarande ett riktigt bra vin, även om det inte lyckas leva upp till sitt minne. Möjligen solkas intrycken något av att sonen timmarna innan lyckats slå en klädnypa i ögat på mig så jag fick en rift på hornhinnan precis över pupillen, så allt blir dimmigt och lite dubbelt. Vin är helt enkelt inte lika njutbart med ett rinnande öga och en lätt spänningshuvudvärk. Hur som helst så tror jag inte vinet har sådär himla mycket att hämta på vidare lagring, även om det nog klarar flera år till utan problem. Idag hade jag inte betalt 399 kronor för en flaska.

Fredagen bjöd för övrigt på en flaska 2006 Cuttaway Hill Estate Pinot Noir, tre flaskor inköpta på inrådan av just Phylloxera. Sista flaskan som gick. Saftförgad. Doften känns ganska pinot:ig med hallon och jordgubbar. Läder och kryddor. En hel del fat, men inte lika överdrivet som förra helgens Esser. Lyckas även plocka upp en ton av kinamat. Vet inte om det är ingefära eller vad det kan vara, men det gav det hela en lite exotisk touch. Realtivt runt, med viss mognad och mjuka tanniner. Bra syra. Hade gärna haft några flaskor till som smuttvin framöver.

Måste förresten passa på att agera språkpolis nu när Vingrodan inte längre verkar vara aktiv. I senaste numret av ICA Buffé (s. 4) står rekommenderat att man till desserten ska "Prova en gewürztraminer med reststöma från Alsace...". Kan man köpa restsötma via postorder, eller finns det på välsorterade ICA-affärer? ;)

2 x 2006 Shiraz/Syrah

Förra veckan bjöd på två trevliga händelser för undertecknad:

1. Jag gick min sista nattjour på psyk (utan besök av undersköterskor för er som undrar). Är inte "psyk-material", så det är skönt att få slut på den placeringen. Även om det varit nyttigt. Dags då för vårdcentral om två veckor. Inte heller det min framtida arbetsplats, men det kan jag i alla fall hyggligt och även om man saknar alla kollegor på sjukhuset så är det rätt så trivsamt. Det ser förresten ut som om jag kommer prova på röntgen efter avslutad AT.

2. Ett av världens bästa band, Placebo, kommer till den lilla festivalen Siesta i Hässleholm i maj. Bara att gratulera bandbokaren som lyckats med ett riktigt kap. Hoppas bara det går att fixa barnvakt.

Under helgen jämförde vi två 2006:or gjorda på Syrah/Shiraz. Som representant för gamla världen har vi Moillard-Grivot Crozes Hermitage, som även fanns i glaset förra veckan. Nu är det dock tre nya analytiker som stoppar ner nosen, så noteringarna kommer ändå skilja sig åt en del. Peter Lehmann The Barossa får representera nya världen. 3 kronor skiljer dessa två viner åt.

The Barossa är definitivt fatlagrat. Vi hittar både vanilj och kola. Mandel nämns. Doften är lite blöt, åt svamphållet. En viss grön ton. Jag har alltid haft svårt att hitta minten och eukalyptusen som så ofta ska återfinnas i australiensiska viner, men här finns den. Efter lite luftning har kaffet hittat ner i glaset. I munnen känns syran bra och tanninerna mjuka. Vinet är drygt medelfylligt och bjuder främst på bär och fat.

Crozes-Hermitage är något tunnare i förgen, men inte så mycket som jag förväntat mig. Vinet doftar tydligt av stall med dragning åt häst(gödsel). Det noteras även mandelmassa, samt en lite bränt charkuteri. Det talas om en blommighet, vilket väl bara att skriva under på. Vi försöker länge komma på vilken blomma, men lyckas inte nå ända fram. Tulpan är jag inne på, hyacint tycker någon annan. Efter ett tag tillkommer precis som i första vinet även en rejäl dos kaffe. Hittar varken Earl Grey eller julmust i dagens flaska. Vinet bjuder på lite mindre syra än Barossan och samtidigt lite mer beskhet. Tanninerna är något mer sträva än första vinet.

Jaha, vilket vin var då godast undar du säkert? Det ärliga svaret är att vi aldrig riktigt kom så långt. Vi packade nämligen upp två gitarrer till nyinköpta Guitar Hero och sen var vi fast. Trots ett sällskap på fyra personer gick knappt hälften av vinet ner. Så dagens vinnare var alltså en plastkopia av en Gibson Les Paul :) Men jag skulle nog säga att fransosen föll mig mer i smaken.

2001 Tahbilk Shiraz

Börjar nu så smått åter "känna livet i mig", för att citera Madicken. S2's vattkoppor har inte bara varit cirka 15-20 gånger fler än S1 de har även gett en minst sagt störd nattsömn. Och hur förklarar man för någon som knappt är två att du får inte klia, det kan ge dig ärr? Stackaren ser ut som en tonåring med riktigt tråkig acne. Men i natt vekar det ha lugnat ner sig och jag har till och med fått sova en halvtimme längre än vanligt! :)

Har ju förvarnat om att helgen skulle bjuda på ytterligare en Tahbilk. Min far är barndomsvän med den svenska importören. De har visst varit nere på plats för att njuta vinet och berättade om den familjära stämningen och hur man blev bjuden hjälpa till att laga maten och sedan sitta ner och äta som en stor familj. Dagens Tahbilk ligger i beställningssortimentet och kostar 120:-, vilket i mina värld är ett inbjudande pris på ett vin som har några år på nacken. Annnars känns det som om det mest är riojor och något enstaka dessertvin som går att hitta i den prisklassen med någon ålder att tala om.

Färgen är inbjudande tegelröd och utan fällning att tala om. Stoppar man ner näsan i glaset bjuds man på en hel del fat och ett helt batteri av mogna bär och frukter. Vi noterar björnbär, plommon och övermogna jordgubbar. Utan att för den sakens skull komma i närheten av syltburken. Vi finner även toner av läder och mynta. S1 får stoppa ner näsan och tycker att det luktar blommor, och kanske finns det en diskret blommighet. S2 tycker det luktar fis ;) I munnen hittar vi ett medelfylligt vin med dofter som på ett föredömligt sätt går igen i smaken. Tanninerna känns väl integrerade och inte särskilt sträva och syran harmonisk. Vi har båda svårt att tycka att vinet är helt druvtypiskt, men det kan nog till stor del bero på att vi inte är vana att dricka Shiraz med några år på nacken.

Det känns som om det var dags att hitta ett bra vin nu efter flera flaskor som inte riktigt nått ända fram...och det tycker jag vi lyckas med denna gången. Äntligen! Jag tyckte det här vinet var riktigt gott och tydligen är det så att vinet helst ska ha några år på nacken för att mina sinnen ska gå igång på alla cylindrar. Vågar man redan nu kora årets fynd?

PS. Rhônarna har också provat vinet.

Vattkoppor

S1 fick förra veckan besök av Herr Varicella-zoster. Det vill säga vattkoppor. Jag har fasat lite för kopporna, men jag kommer till det nedan...

Varicella-zoster tillhör samma grupp av herpesvirus som herpes simplex 1 och 2, det vill säga vanlig mun- och könsherpes. Viruset ger en infektion som lägger sig i den sensoriska ganglierna, alltså i nerver som förmedlar beröring. Smittan är luftburen, vilket borgar säker spridning på dagis. Inkubationstiden är 2-3 veckor och symptomen börjar ofta med övre luftvägssymptom och feber. Därefter kommer de klassiska blåsorna och med dem, klådan. Man är smittsam någon dag innan blåsdebut till blåsorna helt torkat in. Barn överstår ofta infektionen väl och utan komplikationer, medan vuxna (som med så mycket annat) klarar det mycket sämre med risk för bland annat pneumonit (en typ av inflammation i lungorna). Sjukdomen ger livslång immunitet, det vill säga man kan inte bli smittad på nytt. Däremot finns viruset kvar i nervtrådarna nära ryggmärgen och kan aktiveras igen, då som bältros. Man kan inte få bältros av att träffa någon med vattkoppor, däremot kan bältros ge vattkoppor, även om bältros anses mindre smittsamt. Bältros kalla sibland för helveteseld eftersom det kan ge svår smärta eller neuralgi som ibland kan dröja kvar under lång tid. Bältros drababr normalt bara ena kroppshalvan, men (för att döda en myt) det är inte farligare om den når runt hela kroppen!

Komplikationer är som sagt ovanligt, men det förekommer tyvärr. När jag gjorde min barnplacering under utbildningen var det en flicka i S1's ålder som inte klarade sig. Jag vill inte gå in på några detaljer med hänsyn till föräldrar och anhöriga, men det var den natten jag insåg att jag inte skulle orka med att bli barnläkare. Detta är tack och lov extremt ovanligt.

...tungt inlägg idag kände jag. Några korta vinnoteringar från den gångna helgen:

2005 Novaia Amarone della Valpolicella Classico en tillfällig nyhet som passar bra i kategorin kryddigt och mustigt. Vinet har fått lovord av Amaronegurun Henrik Ungerth som utser den till systmets bästa under 200 kr och ger den 90p. Sune Liljewall som skriver för TT ger den dock tummen ner. Fast när det gäller deras omdömen litar jag nog mer på Ungerth. Ur minnet bjöd vinet just på en kryddig doft med russin, fat, choklad och lite kaffe. Dofterna går igen i smaken med en körsbärssyrlighet och tanniner som bjuder på en del strävhet. Vinet påminner rätt mycket om Capitel de'Roari och fast med mindre ceder. Grappe ger det hyggliga 16p med ett fönster på 2008-2013. Inte riktigt något muskelpacket, men kanske kan det bli lite mer elegant efter några år. Känns lite spretigt just nu.

2005 Tahbilk gjort på 100% Marsanne känns som en modern klassiker som gått mig förbi. Vinet (fast årgång 2006) är med i 1001 wines you try before you die som jag berättat om tidigare. Vinet ger en fet, lite vaxig doft med inslag av honung, päron, citron och tropiska frukter. Inget fat så långt näsan kan nå. Smaken är frisk och torr med en härlig eftersmak med massor av citron. I 1001 wines sägs vinet utveckla en distinkt doft av kaprifol efter fem år på flaskan. 2006:an finns ute nu och kommer att inköpas, om inte av annan anledning så för att beta av ytterligare en på 1001-listan. ;)

2002 Poole's Rock

Dagens eloge går till grabbarna (får man kalla er det?) i Billigt Vin för deras inlägg om Systemts "reaviner". På så vis lyckades jag få tag i Sveriges sista flaska av 2002 Poole's Rock. En australiensare som en gång kostat 193:-, men nu var nere i moderata 125:-. En ganska hygglig sänkning...

Vinet är gjort på 100% Shiraz, från Hunter's Valley. Vinet är mörkrött med tegel. Av hemsidan framgår att vinet legat 18 månader på franska ekfat, nya eller gamla framgår ej. Men vinets doft är hur som helst präglat av en ordentlig ekkaraktär med en lätt dragning åt smörkola. Doften är stor med mängder av mörka bär och en hel del lakrits. Tjuvtittar lite på systemets beskrivning och de har även funnit gummi, vilket jag inte alls lyckas identifiera. I munnen är vinet påtagligt syrligt, men utan att syran tar överhanden och det framgår på hemsidan att vinet har ett pH på 3.43. Har ingen aning hur detta förhåller sig till andra viner, men syran är markant. Även i munnen gör eken sig påmind med vanilj utblandat i de mörka bären. Tanninerna gör sig fortfarande påminda, men på ett sätt som ändå gör det njutbart även utan mat. Eftersmaken är intressant. Den är lång, vilket ofta är lika med ett vin i lite högre prisklaass än hundralappen, men med en körsbärssyra som nästan övergår i ett slags sälta. Mycket underligt, men även riktigt trevligt.

M var sugen på en riktigt god australiensisk Shiraz och hon var mer än nöjd med Poole's Rock. Snäppet bättre än hyggliga australiensare och sydafrikaner i 100-120 kronorsklassen. Hade gärna haft någon flaska till att hålla på nåt år. Tack än en gång Trisse och Esping för tipset!

2005 Angove's Stonegate

Ibland måste man även skriva om de riktiga bottenappen. Dagens vin var ett sådant. Mina föräldrar hade gäster igår och en av de (som tur var minns vi ej vem) hade med sig ovanstående flaska. Tycker annars att det är kan vara rätt kul med "gåvoviner", man vet inte priset och kan bemöta det med ett öppet sinne. Men redan när jag korkar upp dagens flaska börjar jag ana oråd. Korkskyddet (vad heter det egentligen?) är gjort av plast...och det brukar sällan vara förknippat med kvalitet.

2005 Angove's Stonegate är gjort på en blandning av Cabernet Sauvignon och Shiraz. Jag hittar det inte på systemets hemsida, så förhoppningsvis kommer vare sig jag eller ni stöta på det. Förgen är rätt inbjudande mörkt röd. Doften bjuder mest på syrliga röda bär med lite fattoner. I munnen bjuds det på en syra som bara riktigt dåliga viner kan lyckas med. Lite bär, vanilj och alkoholsötma (14%) drar också förbi, men surheten överskuggar det mesta. Min ändå lättnad är att eftersmaken bara är sekundsnabb, så att jag blir av med eländet.

Dagen räddas något av att vi till efterrätten dricker 2000 Oremus Tokaji 3 puttonyos. Ett gyllengult vin som bjuder på härligt med tropiska frukter och honung. Jag har bara druckit Tokaji vid 3-4 tillfällen, men jag har tidigare noterat en doft av kräftspad/dill. Första gången var när jag och M var på Krog Niklas i Helsingborg och åt deras avsmakningsmeny. Servitrisen då (som var vinkunnig) ville inte alls känns vid den doften när vi diskuterade med henne, men nu dök den alltså upp igen och min far finner den också. Någon annan som upplevt detta?

Riktigt snedsteg idag alltså...men med lite tur ska jag kunna bjuda på ett litet roligt vin imorgon (ska bara smörja far min lite) :).

2000 Peter Lehmann Stonewell Shiraz

Ytterligare en fantastisk dag på strand är lagd till handlingarna. Det känns nästan overkligt att det ska ta slut snart.

Vi äter ute i solnedgången. Far går igenom sina vingömmor och hittar en låda med 2000 Peter Lehmann Stonewell Shiraz. Lådan var en gåva av importören (gammal barndomsvän) i 60-årspresent för två år sedan. Sedan dess har den varit bortglömd och legat och samlat damm. Har ett svagt minne av att jag läst ett inlägg av Frankofilen med samma vin, fast av annan årgång, så det känns extra roligt att få jämföra om våra smaklökar tänder på samma smaker :)

Vi njuter alltså vinet utomhus och med en rätt spräcklig duk som bakgrund är det inte helt lätt att bedöma färgen. Men viss mognadston kan ändå skönjas. Flaskan innehåller även en hel del fällning. Doften är underbar! Rikligt med söt, mörk frukt, där russin och plommon sticker ut. Det bjuds även på en hel del choklad samt lite eukalyptus, sötlaktrits och vanilj. I munnen är vinet välbalanserat, moget och relativt fylligt. Den mörka frukten dominerar tillsammans med en viss sötma, men även rikligt med vanilj och mörk choklad. Portvinstoner. M drar en passande parallell med portvinsfylld chokladpralin. Eftersmaken är underbart lång och vaniljpackad.

Sammanfattningsvis riktigt, riktigt gott. Lätt den godaste australiensaren jag druckit. Efter att mest ha druckit unga, enklare viner senaste tiden var det här precis vad jag behövde. Vi rekommenderar väl kanske inte att det njuts med grillad fläskarré och färskpotatis, men inget kan förstöra intrycket av det här vinet. Vi kan inte låta bli att kolla upp vad frankofilen tyckte, och tongångarna gick även där i dur. Vinet visar sig vidare även vara den dyraste australiensaren jag druckit (384:-), men det är värt en rejäl slant extra. Får lov att ta med mig en flaska hem...och jag ser redan fram emot att korka upp den. Men, det blir nog först om ett år eller så.

2006 Basilisk - grillad kanelkyckling

Vi provade ett recept från systemets senaste kundtidning idag. En lätt modifierad variant som M redan provat. Skriver om det eftersom man preparerar kycklingen med en slags salt kanelrub. Var sjukt skeptisk innan, då mina tidigare erfarenheter av kanel i maten varit minst sagt sådär. Den här gången var det dock en helt annan upplevelse. Kycklingen smakar kanel, men inte på ett dominerande, lite sliskigt sätt som det annars kan göra. Salt, peppar och vitlök gör att det balanseras.

Tidningen rekommenderar fatlagrad Chardonnay till rätten, men M drack den flaskan av den sorten vi hade på fest i fredags. Vi dricker istället 2006 Basilisk. En australienasare på Shiraz och mourvèdre. Skäms lite över att ha flaskan hemma. Detta är inte alls den typen av vin som jag är sugen på. Mycket fruktigt/bärigt med fatkaraktär och mjuka tanniner. Ett riktigt mainstreamvin med andra ord. Skriver inte mer om det utan vi lägger snabbt det till handlingarna...

2005 Château Tanunda Grand Barossa Shiraz

19:e april och vi grillar redan för fjärde gången i (v)år! Trots två veckor med mer eller mindre lysande väder lovar vädergubbar ännu varmare och fortsatt soligt väder. Idag, precis som förra helgen, grillar vi kycklingfiléer marinerade i en blanding av bland annat timjan, honung och balsamvinäger. Vi har besök av H från Linköping och jag hade från början tänkt att vi skulle dricka en flaska Louis Jadot's Couvent des Jacobins som vi fick av H för drygt ett år sedan. Inser dock att det inte är nåt direkt grillvin och istället väljer vi en flaska Shiraz från Château Tanunda, Australien.

Vinet har inhandlats av mina föräldrar i Danmark för 60 DKK. De har redan hunnit dricka två flaskor och meddelat sin uppskattning...och vinet är riktigt trevligt. Doftar gott av röda bär, jordgubb och ekad vanilj. Vinet har lagrats 18 månader på franska fat. Smaken bjuder på röda bär, vanilj och shirazig pepprighet. Eftersmaken är oväntat lång och mjuk, lätt syrlig och med lätt sträva tanniner. Klart lyckat till grillen! Har ytterligare två flaskor och låter nog de ligga till sig minst ett år innan nästa flaska knäcks.

Ett fynd för priset måste nog sägas. Det är så otroligt trevligt med flaskor som ligger kvar i munnen mer än fem sekunder efter att man svalt. Det är sällan det är så med de lite billigare vinerna måste jag säga.

Annars är som sagt vädret lysande. Otroligt skönt att slippa kränga av och på overaller i tid och otid. Både jag och lillgrabben har fått lite färg i fejset. Livet som pappaledig är plötligt klart mer behagligt. Det ser även ut som ekonomin kommer vara mer fördelaktig framöver, så förhoppningsvis kan det bli några trevliga viner framöver. Närmast väntar nog testet av min Aerator.