2004 Pata Negra Gran Reserva

Något av en milstolpe kanske med bloggens första, förhoppningsvis i raden av många, varuprov.

Klingar Bodegas los Llanos bekant? Ska inte säga att det borde göra det om man är akademiker, men för mig var Señorio de los Llanos ett stående köp när det var dags för fest eller middag under lundatiden (när man gått över från rävgift som Castillo de Gredos etc det vill säga). Jag har till och med en kollega som fortfarande alltid bjuder på det när det vankas tjejbesök. ;)

Pata Negra från samma producent ligger några tior högre i pris och är en gran reserva och har därmed uppnått en något högra ålder. 18 månader har den nämligen fått spendera på franska och amerikanska ekfat (oklart hur stor andel som är nya). Jag har inte så bra koll på de spanska vinlagarna, men jag har för mig att gran reservor från Rioja ligga ännu längre på fat. Faten är i alla fall påtagliga i såväl smak som doft.

Vinet är rätteligen placerat i kategorin kryddigt & mustigt enligt systembolaget. Det här vinet är nämligen rejält kryddigt, med en rejäl pepprighet som gränsar till chilihetta. Åldern har inte varit snälla mot frukten som är åt det glesa hållet, med främst mörka körsbär. Lite gräs blandas med choklad och tobak. Vinet är drygt medelfylligt med klara mognadsdrag. Tanninerna är något träiga och uttorkande och svansen har en hygglig vaniljpräglad längd. Nämnde jag ek? Ek. Ek. Ek.

Sammanfattningsvis tycker jag vinet klarade sig klart bättre än förväntat efter Svenssonsmakarens totaltsågning. Publikt och kan säkert gå hem hos en hel del hushåll i sommar. Ett helt ok vin att njuta bums, gärna till en bit grillat. Min köra sambo var väldigt fascinerad av den peppriga doften och med lite (mycket) mildare ekhantering hade det nog kunnat bli riktigt prisvärt.

Inte längre i sin linda. Drick bums!

PS. Fler har provat.

Koonunga Hill Cabernet/Shiraz 2004 vs 2010

04:an i fokus

Det här inlägget försvann av någon anledning, så följande rader är det som fastnade i minnet.

En av systembolagets trotjänare, den ena flaskan har fått spendera några år i källaren och den andra inköpt samma dag (aktuell årgång alltså). Bjöd våra grannar (som vill lära sig mer om vin) i förhoppning att de skulle få ett litet hum om vad som händer med ett vin när det får ligga lite. Det är lite svårt att hitta den exakta fördelningen mellan shiraz och cabernet, men 07:an innehöll 70% shiraz och 30% cabernet.

Redan för ögat är det tydligt vilket av vinerna som är det äldre. 04:an drar med lite god vilja åt begynnande tegel, medan 10:an är ilsket blålila. Även näsa och mun känner tydlig skillnad. Den yngre varianten bjuder på ung, frukt med tydliga toner av svarta vinbär. Något sträva och uttorkande tanniner. Den äldre brodern bjuder i stället på toner av bränt gummi, blandat med lite kola. Efter lite luftning dycker det även upp rejäla doser av kaffe. Båda vinerna har ett relativt kort slut.

Samtliga tycker att det äldre vinet går hem med segern och vinet hade utan problem överlevt sin 10-årsdag (dock utan att ha så mycket mer att vinna på att lagras ytterligare). Inte illa för ett vin som "inte vinner på lagring". Lite intressant är att det på baksidan av 04:an står att vinet vinner på ytterligare lagring, men det har man numera tagit bort. Utifrån doftprofilerna kan man ju även fundera på om fördelningen cabernet/shiraz har ändrats...


PS. Även Des Bons Vins upptäckte också att vinet vann på lagring (-01:an). Var tog Des Bons vägen förresten? 

2004 Luigi Righetti Amarone della Valpolicella Classico

Jour. Suck! Har precis fått reda på att jag inte kommer vara ledig på tisdag, vilket vi brukar vara när vi varit jour fredag och sändag. Semestertider och bemanningen är för låg för att det ska funka. Hade hoppats på att kunna åka hem till föräldrarna med lillkillen och plocka fram mina Star Wars-gubbar. Får bli någon annan gång helt enkelt...

För något år sedan dök det upp lite artiklar på danska Vinavisen om förfalskade flaskor som sålts i Danmark som sålts som amarone för 80 DKK . Diskussionen cirkulerade lite kring rimligheten i att tro att man kunde göra amarone så billigt att det gick att sälja för 80 DKK. Det tycktes inte rimligt då druvorna till amarone ska torkas och helt enkelt kräver lite mer än vanliga viner.

Ovanstående vin är dock köpt för just 80 DKK på danska Netto. Har svårt att att de skulle vara förfalskade. Flaskorna fått följa med ett tag, utan att någonsin imponera. Är annars riktigt förtjust i deras Capitel de' Roari.

Vinet bjuder på en lite stickig alkoholdoft blandat med russin, plommon och körsbär. Det hela blandas av en begynnande doft av rosvatten och ceder. Lite sunkig sommarstuga. Doften är bättre än smaken som känns mogen med mjuka tanniner, mörk frukt och lite alkoholhetta.

Har för mig att det var Finare Vinare som någon gång skrev att en amarones första plikt var att vara tio år gammal. Tror inte att de syfta på 80-kronorsvarianten... 84p

2004 Château Marquis de Terme Les Gondats

Snett på det?

Egentligen borde man dricka mer vin när sambon jourar. Har känts lite bortkastat att pimpla vin när man är ensam hemma. Men nu dricker M inte mer än någon klunk i alla fall, så då kan man ju lika gärna passa på. Den här gången hann hon i och för sig ta sig en klunk innan det var dags att cykla bort till lasarettet. (och hon gav tummen upp). Häller omedelbart upp halva vinet på halvflaska, för framtida bruk, enligt alla tips från förra inlägget. Får se när det blir läge att dricka resten, middag ute imorgon och sen är det jourdags på lördag...

Château Marquis de Terme har faktiskt svenska anor. Slottet ägdes nämligen av den svenska négocianten Halvarous Sollberg 1809-1834. Därefter fick Sollberg fly landet efter att ha dragit på sig för mycket skulder. Det var dock inte värre än att Sollbergs 1845 åter återfick ägorna. 1886 såldes dock slottet vidare igen. Slottet är klassificerat som 4e Cru enligt 1855s klassifikation.

Har inga större förväntningar på det här vinet. Andraviner från Bordeaux och jag har hittills inte varit någon lyckad kombination. Nu får jag dock anledning att revidera mina åsikter. Les Gondats bjuder helt klart upp till dans. Doften är lite sötmogen med initialt enbart lite cedertoner. Cedertonerna blir dock mer och mer påtagliga eftesom kvällen går. Lite mörk frukt och stall anas i bakgrunden. I munnen gör den dominerande Cabernet:en sig påmind med en rejäl skvätt svarta vinbär. Tanninerna känns helt integrerade med en len, enbart lite smästräv, känsla i gommen. Möjligen något tunnt mittenparti, men det vägs upp av en riktigt bra längd.

Bra start på nya året!

Lykkekassen levererar!

Imorgon bär det av ner till Frankrike och förhoppningsvis en del gott vin. Vädrets makter brukar inte vara på vår sida när vi är där, men vinet ska de högre makterna väl ändå inte rå på...

I packningsyran korkar vi upp ett vin från lykkekassen. 2004 August Kesseler Spätburgunder. Mig veterligen vår första tyska Pinot. Ett vin från Assmannhausen i Rheingau. Som jag konstaterat tidigare kostar nuvarande årgång 200 DKK hos Philipson. Där kan man också läsa att August är världsberömd i Tyskland för sina Pinot ;)
Vinet har en mycket blek färg. Doften känns relativt druvtypisk och bjuder oss på vingummi, ceder, peppar och jord. I munnen är vinet närmast silkeslent med en bra skjuts på eftersmaken. M ger stora tummen upp och det här ger klart en positiv känsla inför stundande ledighet! 91p

Mycket annat just nu...

Svensexor, bröllop, jourveckor och framtidens specialistläkare. Det är mycket som drar fokus från vinet just nu. Blåmärkena har fortfarande inte lagt sig från paintballen, trots att det snart gått tre veckor. Börjar undra om jag lyckats skjuta mig själv med tanke på hur länge det har tagit. ..

Idag inleddes framtidens specialistläkare. Lite som en klassträff, med en blandning av kollegor, gamla kursare och AT-gänget. Lite trevande inledning uppblandat med bland annat en underhållande stund med "den skånska indiern" David Batra. Han har hunnit bli rätt slipad sedan jag såg honom för typ 10 år sedan på Berns i Stockholm. Idag var det (naturligtvis) en del fokus på valet och sverigedemokraterna. Vad sägs till exempel om följande om SD: "Konstigt nog är de orter som verkar mest emot invandring också de som har störst behov av att utöka sin genpool." :)

Lite vin har också hunnit med:

2004 Louis Bernard Gigondas. Ursprungligen en negociantfirma , startad 1967, som sedemera köpts upp av den stora negociantfirman Boisset. Så vitt jag vet så framställer man viner från alla Rhônes appelationer. Louis Bernard hittar man ofta hos danska Netto, men har även hittat till systembolaget emellanåt. Nu senast var det deras Tavel som fick goda lovord. (kan tipsa räkntrissen och er andra om att priset förresten är sänkt just nu). Flaskan i fråga härstammar från ett av mina tidigare inköp och jag var därför lite rädd att vinet skulle ha hunnit bli för gammalt. Så var dock inte fallet. Ett ganska slankt vin, men med relativt stor doft. Tanninerna har hunnit rundats av en del, men vinet känns fortfarande balanserat. M ger stora tummen upp...87p

2008 Gnarly Head Zinfandel inköptes i början av sommaren för en av de där grillkvällarna när man hunnit få i sig tillräckligt med annat för att inte vilja öppna någon flaska med något större affektionsvärde. Den kvällen kom dock aldrig och vinet har därför få vänta i hyllan...och frågar ni mig hade det lika gärna kunnat ligga kvar där. Inte särskilt kul alls. Tummen ner och 4 dl åkte in i frysen som framtida såsbas. 80p

2006 Le Busche. Umani Ronchi har i min värld hittills mest varit associerat med viner i "upp till 69 kr"-klassen. Men kollar jag på systemet inser jag att jag uppenbarligen inte varit särskilt insatt. 2007 släpptes som tillfällig nyhet nu i september och fick som Billigt Vin konstaterat bra omdömen, men den här flaskan kom i (o)-lykkekassen. Vinet är gjort på lika delar Chardonnay och Verdicchio. Vinet har spenderat 8 månader på ekfat tillsammans med jästfällningen och eken är ganska påtaglig med sin kola och vanilj. Även den gyllene färgen skvallrar om en del ek. Hittar vidare en hel del mango (som blir tydligare efter någon dag i kylen) samt lite nötter. Hygglig syra och ett välbalanserat vin, förutom att alkoholen (14,5%) gör sig lite påmind. Sammantaget en trevlig bekantskap, men samtidigt finns det en hel del vin i samma pris och kvalitetsklass som jag ännu inte provat och som jag nog kommer inhandla innan det blir dags för nästa Le Busche. 85p. PS. Det finns andra som provat andra årgångar.

Uppdatering

Det gångna året höll på att ända med förskräckelse, då lillgrabben blev påkörd av en bil på väg till pulkabacken första dagen med snö. Nu hade han änglavakt och klarade sig, trots att han blev medsläpad 10-15m, utan några större(fysiska) men. Det hela ledde dock till lite andra prioriteringar och den nystart på bloggandet som jag hade tänkt mig kom helt på skam... Har inte skrivit ner en enda anteckning de senaste vekorna, men tänkte ändå skrapa ihop det som fortfarande ryms i minnet.

2006 Produttori di Barbaresco Sveriges mest bloggade fynd just nu? Ja, antagligen. När det säljs till det facila priser av 80 DKK, rinner det i mungiporna på alla stackars Stockholmbloggare (och många andra också för den delen). Bara att lyfta på hatten för min far som var snäll att ta bilen över till dansken och införskaffa en låda. Ungt, fruktigt och strävt. Ritkigt trevligt för den slanten (även om farsgubben inte var så förtjust). 88-89p

1999 Babi Soprani Barolo fick agera motståndare och det hela mynnade ut i ett dött lopp. Fylligare och mer moget (nähä!) med en rejäl dos choklad. Fortsatt något sträva tanniner. 88-89p.

2004 Tamellini Recioto di Soave. Har sagt det förut och säger det gärna igen. det här vinet är fantastiskt. Bärnstensfärgat med ton av mango, aprikoser och fikon. Milslång eftersmak. Bästa söta vin 2008 och 2009. Håller den platsen även i år, men man får ju nästan hoppas på tronskifte snart...frågan är bara vad som ska kunna matcha det. Tyckte i och för sig att det var lite vassare sist, men det kan även vara dagsformen. 93-94p.

2006 Rocca Guicciardia Riserva var en ny (trevlig) bekantskap för undertecknad. En rejäl portion rostade fat, men även mörka, mogna bär blandat med kaffe och choklad. Relativt sträv och kan säkert "ligga till sig" som överläkaren på psyk sa om alla som skrevs in för att hon var för bekväm för att ha någon högre omsättning på sin avdelning... Köper gärna några fler. Provades på halvflaska. 85-86p.

2003 Finca el Puig har däremot druckits och gillats tidigare. Dracks på nyår i sällskap med en ung Crozes och fick dä en väldigt tydlig portvinslik sötma. En av förra årets absoluta favoriter.

2001 Allesverloren Fine Old Vintage har också lyckats slinka ner. Tidigare flaskor av varierande årgångar har alltid fått tummen upp. Tycker att de vinner en hel del på att få ligga något år. Kan var detta dock lite i längsta laget. Kändes ovanligt eldigt, menannars var det fint.

Provade även D'Arenbergs 2006 d'Arry's Original och insåg att det nog inte var någon höjdare. Glömmer mina kvarvarande flaskor ett tag och ser om det kan locka fram lite gillande nästa gång. 78-79p.

Det var allt för den här gången. Börjar druvkurs hon munskänkarna i februari, så om inte annats så hoppas jag det blir lite fortlöpande info från den...

PS. Kör försiktigt i halkan!

2001 Chateau Musar vs. 2004 Domaine du Vieux Lazaret

Bild kommer.

Helgen bjuder på besök från Linköping. Med sig har min spelpartner på nätet, MB, en gammal bekant, 2001 Chateau Musar. Så här på halloween slänger vi ihop lite oxfilé med sötpotatis och hemmagjord bearnaise. Har även, inspirerad av den utmärkta bloggen Pain de Martin, dagen till ära gjort mitt första surdegsbröd någonsin. Riktigt, riktigt gott blev det (me proud). Bara en vecka efter att jag satte igång min surdeg så var det ett reportage i vår lokaltiding om just Martin Johansson, mannen bakom bloggen, med tillhörande recept...och vips var allt ekologisk rågmjöl slut på ICA Maxi. Det är ju lite trendigt med surdeg nu, skulle vara kul att se statistik på försäljningen av ekologiskt rågmjöl sista tiden...

Nåväl, över till vinet. För att bryta av lite mot Musar:en hämtade jag upp en flaska 2004 Domaine du Vieux Lazaret. Har druckit även det tidigare, men det var innan bloggandet startade.

Det märks direkt när man karaferar (?) Chateau Musar att det skiljer sig från mainstream vinerna. Helt plötsligt känns det som man är på någon bazar i mellanöstern...men jag kommer till det. Vinet har en mogen, blek färg med klar tegelkant. Ofiltrerat som det är så återfinns en del fällning. Nu till doften. Närvaron av Brettanomyces är omedelbart uppenbar med doft av gympasko och nyuppackad badring. Vi försöker reda ut det där med bazaren och hittar, förutom ett helt hopkok av kryddor även lite dragning åt blött djur. M kommer plötsligt på att det hon associerar det med är...kamelbajs. Känner inte direkt att jag har det i mitt doftregister, men hon är nog inte helt ute och cyklar. Faten finns där utan tvekan och en aning mogen frukt. Vi diskuterar kring volatila syror och aceton och M hävdar bestämt att det är mer av kemisk bensin och hämtar en flaska sådant för att övertyga oss andra. Vill väl mer säga att det nog är åt aceton hållet, men det var intressant att känna hur bensinen luktade som det sövningsmedel jag fick inhalera när jag skulle sövas som liten (var öronbarn modell extra plus). Förmodar att det kanske var eter då, annars blir man ju lite orolig ;). Hur som så finns det initialt lite acetondoft, men det stör inte och försvinner rätt snabbt. Smaken stämmer rätt bra överens med doften, med ett runt, kryddigt vin med mellanösternvibbar. Som med så många viner mer spännande doft än smak. Återigen kan jag konstatera att det här är ett rätt roligt och ganska gott vin, men som saknar det lilla extra och med en prislapp som gör att jag inte kommer köpa det igen...men har man inte fått uppleva Brett kan det klart rekommenderas.

2004 Domaine du Vieux Lazaret drack jag förra gången nyår 2006. Då tyckte jag nog att det drog det längsta strået jämfört med 2002:an som den ställdes mot. Men det var i begynnelsen av mitt vinintresse och jag är osäker på om jag tyckt så om jag hade fått göra om provningen. Domänen hälls upp direkt i glasen, utan luftning, vilket vi under kvällens gång inser mer och mer var en miss. Initialt är doften rätt så knuten och bjuder mest på vaniljglass och kola. Efterhand dyker det upp en dov doft av röda bär och kryddor med peppar som sticker ut. Lite åt rökt chark-hållet. M får ytterligare en uppenbarelse när hon glatt konstaterar att det doftar varm rödkål. Hoppar alltid över det på julbordet, men hon är nåt på spåren helt klart min kära sambo. I munnen känns vinet varmt och fylligt, men jag känner inte av den sytlighet som jag vill minnas att jag kände sist. Vinet fortsätter att utvecklas under kvällen och orden besvikelse som jag först skrev får jag stryka över. Eftersmaken var dock oväntat kort.

Summa sumarum två trevliga återvändare, som dock inte når några himmelska höjder.

Vi har även hunnit med att prova Blossas årgångsglögg som i år bär smak av clementin, men av den kände jag ingenting. Smakade precis som vanlig vitvinsglögg. 2007 Tendral från Priorat släpptes som nyhet i oktober, en god sådan. Inga anteckningar, men alla (ffa M) gav tummen upp. 2006 Rosso di Valtellina släpptes också i oktober. Inte heller här några anteckningar, men minns att det var gott och strävt. Kräver nog helst lite feta rätter à la sånt som de goda norditalienarna äter när vinter gör sig påmind.

Imorgon bär det av till en (sen) släpprovning med munskänkarna innan det är dags för crawl. Blir till och spotta i glaset.

PS. Även de inom spritbranschen har dåliga dagar :)

2004 Banfi Rosso di Montalcino

Imorgon bär det av till our nations capital. Hoppas på lite trevligt vin hos vännerna där uppe och ven vet kanske hinns det med en vinbar. Bävar lite för att spendera början på nästa vecka själv där uppe med mina två små odågor, efter att sambon börjat jobba. Härlig ålder på båda nu, en med typ damp och en som precis lärt sig alla tänkliga obsceniteter. Bajspappa är numera mitt andranamn.

I dagens inlägg avhandlas en flaska som legat på lur ganska länge nere i källaren. Har varit sugen på den ett tag nu, men det är alltid svårt att tag steget när man bara har en enda flaska...

Färgen är inbjudande mogen och lika så doften. Lite sötmogen, men inte alls lika stor som 2007:an som vi drack nyligen. Doften är initialt lite källarunken och bjuder inte på särskilt mycket frukt. Vi hittar lite blomvatten, men inte så att det dominerar eller irriterar.En antydan av choklad och vanilj och eventuellt en gnutta viol. Efter några timmars luftning får jag för mig att det dyker upp lite hallon, men det försvinner lika snabbt igen. I munnen är det knappt medelfylligt med relativt bra syra. En del kvarvarande strävhet.


Kanske inte direkt skrivit upp vinet inser jag nu, men det var faktiskt riktigt gott. Känns som det korkades upp i precis rätt tid...är lite orolig att blomvattnet fått ta över om vi väntat ännu längre.

Gångna veckornas skörd...

Letar fortfarande efter mina anteckningar från Kroatien. Får se om de kommer tillrätta...

Lite korta noteringar om de vinare som passerat gomseglet de senaste veckorna:

2007 Banfi Ross di Montalcino bjöd på en stor, ungdomlig doft med mycket bär. En smula läder. Smaken var var även den ung med en frisk syra och oväntat mjuka tanniner. Ganska bra längd med syrlig eftersmak. Ska kanske ligga ett tag till, men kändes intesom något långlivat vin.
2004 Cappello di Prete. Förra årgången på systemet, 2001, tillhörde en av de 1001 man "måste" prova innan man dör (enligt 1001 wines you must try...). Minns att jag när jag provade 2004:an senast var rätt besviken. Den stod sig inte särskilt väl mot den äldre årgången (för hög syra). Nu har den dock fått två år på nacken och det har nog gjort den gott. Syran var fortfarande rätt markerad, men det var gott. En bra kandidat till vardags-/pizzavin.

2006 Vedré. En ny spansk bekantskap. Gjord på 50% Monastrell, 25% Syrah och 25% Tempranillo. Ett gott grillvin. Lite mulligt och murrigt på ett bra sätt. Relativt fylligt men inte så mycket tanniner.

2003 Finca el Puig slog an helt rätt strängar hos undertecknad. Ytterligare en spanjor gjord på 45% garnacha, 23% cariñena, 20% cabernet sauvignon, 10% merlot och 2% syrah. Vinet hade inte filtrerats. Doften var stor och oväntat utvecklad. Körsbär och plommon var det första jag slogs av, men även en hel del rostade fat. Lite åt choklad-, kaffe- , läder-hållet. Systemets "klockor" visar elvor på allt, men jag hade nog förväntat mig mer tanniner Riktigt trevlig bekantskap. Har två flaskor i källaren, men kommer definitivt att köpa fler. Tål att ligga ett tag. Rhônarna har också druckit och gillat.

2006 A Amarone dracks som tur var innan Finca:n, för den var inte alls i samma klass som spanjoren. Fylligt och rätt så ursprungstypiskt, men utan att imponera. Skulle säkert mått bra av att luftas ordentligt, vilket tyvärr inte hanns med. Som lite kuriosa kan nämnas att vinet faktiskt innehåller 5% Cabernet Sauvignon. Har aldrig sett CS i Amarone förut.

Tog förresten en oskuld i måndags...

Let's call it the comeback!

Inte riktigt kanske...men ett nytt inlägg i alla fall. Påsken har passerat, våren är här och det tryter fortfarande med blogginspiration...

Var nere på bolaget och hämtade ut en flaska champagne idag som jag beställt. Gjorde beställningen innan prishöjningen och hade hoppats på (ja, faktiskt räknat med) att få betala det lägre priset. Men icke! Nu blev det bara 21kr mer, men det stör mig likförbannat.

Nu lite om några av de viner som passerat gomseglet den senaste tiden...

2006 Il Nero di Casanova från La Spinetta hämtades hem från beställningssortimentet nyligen. En La Spinetta frånToscana gjord på 95% Sangiovese och 5% av, den för mig okända druvan, Colorino. Hittar den inte ens i Oz Clarke's Druvan bakom vinet, så då måste den vara en raritet eller möjligen gå under något annat namn normalt. Stoppar man ner näsan i glaset möts man av en ungdomlig doft med tydligt drag av riven mjölkchoklad, tillsammans med körsbär och lite kaffe. I munnen återfinns ett strävt vin med ordentlig syra. Mörka bär och choklad. Ett hyggligt vin nu, men jag ser fram emot att prova det igen om sisådär två, tre år.

2004 Tamellini Recioto di Soave. Jag har sagt det förut, det här vinet är fantstiskt! En fullkomlig explosion av tropisk frukt, med mango, aprikos och ananas i frontlinjen. Har ni inte smakat och gillar sött vitt så ser det ut som om det finns några flaskor kvar på bolaget. Bara färgen är värd ett köp.

2007 Terra Andina Reserve Carmenère. Inköptes som utfyllnadsvin och fick utgöra sällskap till gårdagens grill. Vinet får bifall av folket runt bordet, inklusive vår italienske svåger som precis suttit sågat alla Nya Världen-viner och konstaterat att de alla smakar damm. Själv har jag svårt att komma förbi den oerhört tydliga tonen av grön paprika som först möter snoken. Till slut lyckas jag dock krångla mig förbi och hittar då en hel del fat tillsammans med choklad och lite kaffe. Vinet är runt, relativt fylligt och utan påtaglig syra. Lite mjuka tanniner. Ett ok grillvin om man gillar gröna tongångar.

Har även varit nere i Helsingborg på utbildning och passade på att gå på Lagmarks med Esping från Billigt Vin. Lite som att vara på blinddate ;) Har inte tidigare varit på den typen av Vinbar med vin på "tappkran". Blev lite besviken när Tignanellon från -99 som utlovades på nätet inte visade sig finnas IRL.

2005 Aalto P.S. var ett riktigt muskelknippe. Koncentrerat med bär och vanilj. Lite kaffe. I munnen är strävheten något i höstväg. Är väl kanske lite av en vekling när det gäller tanniner, men besrivningen på Lagmarks som "mjuka, runda och sammetslena" känns som lite av ett skämt. Men nog var det riktigt gott!

2004 Ca'Rugate La Perlara. Läste precis att Finare Vinare inte gav tummen upp åt 2006:an, men jag gillade detta. Mörk, inbjudande färg. Torkade aprikoser, nötter och ett uns choklad. Bränt socker och honung. Lång härlig eftersmak. Trevlig, men ingen Tamellini ;)

Andra viner som också passerat, men utan utförligare anteckningar:
-2007 Il Fitto. När de till och med i munskänken skriver att det kommer att sälja på namnet, så var man ju bara tvungen att prova. Hög syra och lite tunnt.
-Misiones de Rengo Carmenère ska visst vara Concha y Toro's botförsök för Casillero del Diablo. Etiketten är formad som ett kors. Lite sötfruktigt insmickrande, men trevligt när manär inne på kvällen fjärde flaska.
-2005 Louis Bernard Chateauneuf-du-Pape. Danskt snabbköpsvin. Knutet och bjöd endast på lite frukt. En del tanniner. Har en flaska kvar och den får nog ligga två år till...
-1996 Segond de Durfort (Lagmarks). Hade hoppats på en trevlig mogen Bordeaux, fick blomvatten.

Tack Esping för en trevlig stund!

Undersköterska, ett riskyrke?

Mina relativt få dagar på psykakuten till trots har jag börjat fundera på om det inte är farligt att arbeta som undersköterska. Jag skulle uppskatta att cirka hälften av de patienter jag haft på akuten, som inte sökt på grund av missbruksproblem, har arbetat som undersköterskor. Några av de som sökt för missbruksproblem också för den delen. Attraherar yrket vissa typer av människor, eller har det bara slumpat sig så? Gjorde min första nattjour den här veckan och jag måste säga att jag tycker att det är lite läskigt med alla oberäkneliga knäppisar ibland. Vissa är verkligen inte friska någonstans...

Är förrsten numera medlem i munskänkarna. Var på introduktionsmöte nyligen. Hade vissa fördomar och onda aningar om att jag skulle vara en bra bit yngre än de andra när jag cyklade dit...och det visade sig faktiskt stämma ganska bra. Jag var yngst med en 4-5 års marginal. Majoriteten var i åldrarna 50-70, precis som de styrelsemedlemmar som var där och presenterade sig. Introduktionen var en kort genomgång av organisationen och lite info om provningsteknik med en enkel provning. Fick reda på att ett blålila vin inte bara signalerade att vinet var ungt utan ofta även innebar att vinet hade en låg syra. Men det var nog också det enda som var nytt för mig ;) Kommer inte riktigt ihåg alla fyra viner vi provade. Minns att det var MASIs Masianco, en ordentligt ekad Chardonnay, en Pinot Noir vid namn Mad Fish samt La Bastide Blanche. Inga stora viner, men så var det ju också gratis. Skrev inga noteringar, så vi lämnar det där. Det var i alla fall trevligt, och förvånansvärt opretentiöst.

Idag har M gjort Boeuf Bourgignogne på recept från Kronstams bok Vinets magi. Hade bara en flaska bourgogne i källaren så det var inte mycket att välja på. 2004 Couvent des Jacobins Rouge fick jag i samband med min examen för två år sedan. Blev aldrig av att jag drack den då och sen har den glömts bort. Röttorp gav den betyg 4,4 med ett drickfönster på 06-07. Vi korkar upp och kollar hur det står sig. Vinet är saftfärgat med lite tegelkanter. Doften är först lite knuten, men bjuder sen på plommon och lite hallon. Lite vanilj och en hel del kryddor. Ingen stor doft. I munnen återfinns plommonen och kryddorna igen. Syran är bra och vinet är naturligtvis inte särskilt fylligt. Inte alls likt de nya världen Pinot:er jag druckit på sistone. Ett helt ok vin, utan att imponera.

Efterrätt får jag själv hitta på, M är för förkyld för att ha någon lust till det. Plockar fram lite av SIAs mangosorbet. Till detta korkar jag upp en flaska 2007 Nederburg Noble Late Harvest. Ett vin gjort på 90% Chenin Blanc och 10 % Weisser Reisling, angripna av ädelröta. Vinet har en fin gul färg. Stoppar man ner näsan hittar man en söt doft med honung, kanderade frukter med en stor del aprikos. I munnen bjuds man på en söt smak med mycket aprikos och lite persika. Vinet har en bra citronkantad syra som hindrar att det käns jolmigt. Eftersmaken är inte stor, men angenäm och lång. I boken 1001 wines som jag skrivit om tidigare hittar jag en 2004 Nederburg Edelkur Noble Late Harvest. Det borde vara en lite mer exklusiv variant av samma vin eftersom prislappen beskrivs som 3$ av 5 möjliga, men det vinet hittar jag inte på Nederburgs hemsida. Dagens vin kostar modesta 69:-. Hur som helst ett riktigt trevligt vin för det priset och troligtvis det bästa söta vita under hundralappen jag druckit. Skulle vara kul att se hur det klarar att ligga lite. PS. Passade utmärkt till sorbeten, fick tipset via en vinblogg (har glömt vilken).

Bilder kommer (tror jag)

2004 MASI Grandarella

Ikväll njuter vid av revbensspjäll med en honungsglaze. I receptet på glazen ingår Knorr's Kött- och grillkrydda. Om ni läser förra inlägget kanske ni kan gissa vilken ingrediens som det finns näst mest av i kryddblandningen...natriumglutamat. ;) Häller på rikligt utan skuldkänslor.

Till detta dricker vi ett vin som jag gått förbi ett flertal gånger på systemet och känt mig lite nyfiken på, men inte riktigt kommit mig för att köpa. 2005 MASI Grandarella är ett IGT-klassat vin som är gjort på samma sätt som amarone med torkade druvor. Det är dock inte de klassiska amarone-druvorna, utan istället 25% Carmenère och 75% Refosco. Vinet är inte heller gjort i Valpolicella, utan en bit österut i Friuli. Relle är visst namnet på de bambumattor som druvorna torkas på och därav namnet.

Refosco är, så vitt jag vet, en ny bekantskap för mig. Slår upp det i Oz Clarke's Druvan bakom vinet. Där står att druvan ger mycket syrarika viner och ibland tilltalande bärig, lätt gräsig doft, men tanninerna är lite hårda och kantiga. Det står även att vinerna är bäst unga och oekade, men kan med lagring utveckla god plommonfrukt och smak av bitterchoklad. Det står tyvärr inget om hur druvan utvecklas om den får ligga och skrynkla till sig lite.

I glaset bjuder vinet på en tät blåröd färg. Stoppar man ner näsan finner man en hel del röda bär, russin och choklad. Efter ett tag tillkommer en doft får beskrivas som fläder (!?) alternativt lite grönt gräs. Det bjuds även på lite fat, om än väldigt diskret. Väl i munnen bjuder vinet på en del tanniner av lite kornig typ. Bären finns där tillsammans med en liten lakritsbit. Alkoholen (14,5% enligt etiketten) gör sig mer påminnt ju varmare vinet blir och det blir lite eldigt. Annars känns vinet balanserat med bra syra. Till slut bjuds vi även på ett lite körsbärbittert avslut.

Var initialt inte sådär jättebegistrad över vinet, men det tar sig allt efter kvällens gång och till slut tycker jag att det är riktigt gott. Ska jag klaga på något så hade vinet gärna fått ha lite mindre alkohol så att det inte blev så eldigt. Vinet har säkerligen allt att vinna på några år i källaren, men är klart njutbart redan idag. I dagsläget dricker jag hellre denna än MASIs Costasera som vi drack förra helgen, även om jag skulle tippa att Costaseran går en större framtid till mötes. Grandarella var i alla fall en trevllig bekantskap och vi glömmer vår andra flaska några år och kommer då ha höga förväntningar. Vågar mig på att rekommendera denna till alla er amaronejunkies där ute.

199:-

Provning med Tre kronor

Idag har jag haft nöjet att vara på besök i Helsingborg. Närmare bestämt Jacob Hansens hus. Har varit medlem i vinklubben Tre kronor ett längre tag nu, men det har aldrig blivit av att jag kunnat gå på någon av deras provningar. Just i Helsingborg har de en tendens att bli fullbokade väldigt snabbt. Men nu fick jag alltså möjlighet att åka dit, då jag är ledig imorgon förmiddag.

Provningarna brukar inkludera runt åtta viner till det facila priset av 200:- (dessutom fyra deltagare för priset av tre). Provningarna verkar i princip alltid vara kombinerade med genomtänkta tilltugg för att höja upplevelsen. Vinerna som provas är normalt inte i de dyraste prisklasserna, utan brukar ligga runt hundralappen. Idag utlovas dock en lite exklusivare provning, då vi ska prova oss igenom den chilenske topproducenten Ventisquero.

Vi får reda på att Ventisquero ägs av en chilensk mångmiljardär (Gonzalo Vial heter han visst) som är ägare till Chiles största producent av animala livsmedel och även fruktproducent och exportör. 1998 valde man även att satsa på vinproduktion. Ambitionen är inte blygsam. Man vill göra världens bästa vin! Efter att ha läst Livets Godas sågningar vid fotknölarna av chilenska viner är man ju lite avvaktande till den ambitionen. Till sin hjälp har man i all fall tagit John Duval som varit vinmakare hos Penfold's i 29 år och stått för deras Grange, som har varit med och producerat två av kvällens viner.

För att alla, som provningsledare uttryckte det, ska hamna på samma nivå inför själv Ventisquerovinerna inleder vi med ett glas Crémant d'Alsace Brut Rosé, gjort på 100% Pinot Noir. Vinet har en trevlig aprikosrosa färg och beskrivs som en av provningsledarens personliga favoriter. Doften har lite inslag av jordgubbar och grapefrukt. Smaken är torrt med lagom kolsyra, men lite väl mycket bitterhet och grape för min smak. Eftersmaken är lång, men saknar lite syra och känns lite fadd.

Nu till kvällens "riktiga" viner:

1. 2007 Queulat Sauvignon Blanc Gran Reserva. Ett mycket ljust, närmast guldfärgat vin. Doften bjuder på fläder, svarta vinbärsblad, med en blommig doft av ananas och honung. Lime. Tycker mig även känna liten paprikatendens, men mycket diskret sådan. Smaken bjuder på en ordentlig syra och viss beska. Till detta får vi prova en lite cocktail på räkor och citronskal och vinet känns därefter mindre beskt med lite mer dragning åt sött. Eftersmaken är riktigt bra. Ett bra matvin. Kostar 102:-.

2. 2005 Queulat Chardonnay Gran Reserva. Även detta för 102:-. Färgen är betydligt gulare än ettan. Doften avslöjar ett eklagrat vin med vanilj, smörkola och smör. Doften har en klar citronnyans, men även lite päron. Syran i munnen är bra, men inte lika markant som Sauvignonen. Eftersmaken är riktigt fin och len med kola och citron. Luktade mer än det smakade, men återigen ett bra matvin för pengarna. Passar till skaldjur och stekt fisk.

3. 2006 Queulat Carménère Gran Reserva. Kvällens första röda alltså. Alltid svårt efter ett vitt. För att underlätta övergången bjuds vi på en wrap gjord på tonfisk och mango chutney. En kombination som jag inte riktigt gillade. Vinet är rött utan några blåtoner. Doften är vaniljig med en viss brändhet. Vi bjuds även på björnbärssylt, läder och choklad. Det talas även om svarta vinbärsblad, men det hittar jag inte. Smaken är stor och fatig. Svarta vinbär. Och kombinationen med wrappen föll mig inte alls på läppen alltså. Det vinet vi uppskattade minst tillsammans med fyran.

4. 2004 Queulat Merlot Gran Reserva. 85% Merlot, 10% Cabernet Sauvignon, 5 Carménère. Ett vin som bjuder på begynnande tegel. Doften bjuder på vinbär, vingummi och plommon. Vanilj/ek och choklad. I munnen har vinet en viss sötma och är, utöver eken, bärigt och har en del tanniner och en bra syra. Eftersmaken är hygglig, men det saknas något som jag itne riktigt kan sätta fingret på. Lite för sött för min smak. Vi bjuds på en kall soppa gjord på nejlika och ingefära. Kalasgod soppa som avlägsnade den lilla beska som fanns tidigare.

5. 2005 Queulat Cabernet Sauvignon Gran Reserva. 85% Cabernet Sauvignon, 15% Syrah. Druvtypisk doft med svarta vinbär. Vi bjuds även på vanilj (surprise!), lakrits, tobak och en bra bärighet med hallon. Smaken känns lite grön med bra bärighet och en balanserad sötma, beska, syra. Ett helt ok vin. Till detta serveras en wrap med köttfärs och tomatsalsa.

6. 2006 Queulat Pinot Noir Gran Reserva. Inte oväntat ljusare än de övriga vinerna. Jag är inte så inkörd på Pinot Noir, men doftar väldigt likt den Cuttaway Hill vi provade för inte så länge sedan. Så antagligen är doften druvtypsik. Doften bjuder på en lite bränd ton av hallon, stall, läder, löv, körsbärskärnor, lakrits. Smaken är balanserad med en charkighet och bra med frukt/bär. Inte lika syrligt som ovanstående. Gott.

7. 2005 Vertice. Nu kommer vi till det första av kvällen två lite finare viner. Det första av två signerat Duval alltså. Provningsledaren (hittar inte hans namn) trycker på att vi ska ta emot detta vin som ett vin som vinner på lagring. Själv känner jag tyvärr att alkoholen jag druckit börjat göra sig påmind även om jag försökt spotta och hålla nere intaget. Doften är stor och man känner direkt att det är gjort på bland annat Syrah (tror det även var Carménère). Peppar, mycket bärighet och svarta vinbär. Smaken har en bra, stor bärighet och sträva tanniner som borgar för bra lagringspotential. Ledaren rekommenderar carpaccio.

8. 2005 Pangea. Kvällens dyrgrip (269:-) och producentens stjärnvin. Vinet är gjort på 90% Syrah, 10% Cabernet Sauvignon. Här talas det om en lagringspotential på 15 år. Första flaskan vi får in är korkskadad. Doften är stor, med mandel, rått kött, bärighet och jord. Smaken är ordentligt sträv och gott, men inte så fylligt som förväntat. Lite rökigt.

Sammanfattningsvis måste jag säga att det var en mycket prisvärd prövning och 200:- känns som ett mycket bra pris. Tempot var dock lite väl högt. Nio viner på två timmar är lite skyndat. Tyvärr dricks alla viner ur samma glas, så det ges inga möjligheter att sitta och jämföra. Om jag lyckas gå på det fler gånger, ska jag vara duktigare på att spotta. Det blev lite mycket till slut. Kanske skulle man även ta med egna glas så man kan jämföra. Vin nummer sju skulle jag mycket gärna vilja ha några flaskor av att gömma i garderoben några år. Det talas om riktigt stora fynd och om viner som skulle vara i upp till 2-3000 kronorsklassen om det varit från Europa...men det ställer jag mig lite skeptisk till.

Helgens skörd

Har i helgen haft besök av Tyskarna från Linköping. Ett mindre kaos med ytterligare två små barn i en hyperaktiv ålder, som dessutom sov riktigt dålig på nätterna. Stackars tyskar som kommer hit för en lugn helg och åker härifrån helt urlakade. Vi drack i alla fall några trevliga viner...

2007 Mayu En chilenare gjord på Syrah. Alltså inte Shiraz vilket väl får tolkas som ett försök till ett försök att göra ett lite mer sofistikerat vin med lite gamla världen-känsla. Dracks i onsdags tillsammans med M's halvsyster. Lanserades i oktober. Vinet hade en tät färg med en undomlig rökig peppar. Lite träigt. Ungdomligt, som sagt, med en grön känsla som nog mest drar åt paprika. Jag får hela tiden associationer till lasagne. Vet inte om det är pepparen eller om det finns en touch timjan också. Lite för grönt i smaken för min del, men får bifall av resten av bordet.

2003 Picàie Ett vin från Venetien i Italien. Vinet är gjort enligt passito-metoden (appassimento) med torkade druvor precis som Amarone, men får inte kallas Amarone då det är "fel" druvor då man även blandat in franska druvor. Amarone innehåller ju normalt druvorna Corvina, rondinella och Molinara. Picàie består istället av 40% Corvina, 30 Cabernet Sauvignon och 30% Merlot. Jag blir inte riktigt klok på om alla eller bara en del av druvorna som torkats och om det kanske är mer korrekt att jamföra med en Ripasso. Köpte vinet förra sommaren. Vinet är hur som helst riktigt trevligt. Stor doft a fat med lite ceder. Kryddigt med inslag av nejlika. Smaken är väldigt präglad av viol, med russin, mandel och en liten gnutta grön paprika. Välbalanserat. Med en lång violpräglad eftersmak och lätt ströva tanniner. Ett riktigt trevligt matvin. Brukar inte ge poäng, men skulle nog drifta mig till 85-86 poäng. Nu finns 2004:an på systemet. En årgång som anses bättre än 2003:an, så jag kommer nog skaffa några flaskor till.

2005 Le Bonheur Prima Har tidigare druckit 2004:an med välbehag. Doften är lätt metallisk med grön paprika, vanlij och gräddkola. Lätt rökigt, men inte lika utpräglat som föregående årgång. En bra bärig och fatig smak. Eftersmaken är bra och tanninerna har ännu inte mjuknat fullt ut. Inte alls lika angenämt som förra årgången, vilket förvånade mig. Trodde att dessa lite enklare viner i kombination med ett rätt pålitligt klimat i Sydafrika skulle vara rätt lika varandra år från år. Kanske skulle ett år i källaren kunna göra susen.

2004 Luigi Righetti Amarone della Valpolicella Calssico Inköptes i Danmark förra sommaren för 80DKK. Drack en flaska då som inte lämnade något större intryck. En kaffepräglad doft med lite rökig, katrinplommon och mandelridå. Smaken präglas av mörka, torkade bär med framför allt russin och även fat. En medelfyllig amarone som inte når upp till några större höjder. Det finns en "icke-classico" variant i beställnigssortimentet för 159:- och om de är jämförbara är den inte värt pengarna. Låter de andra flaskorna jag har ligga och hoppas på underverk.

Drack även en halv flaska 2006 Cuttaway Hill. Det var dock efter ett stadigt intag så jag hänvisar till All Tinto tills vidare. En flaska 2005 Vila Santa korkades också upp, men det var korkskadad, sur och ogin. Är det någon som kan förklara svenska vinkritikers hyllnigskör till detta vin? Har bara druckit det vid enstaka tillfälle, men var då långt ifrån imponerad.

Mycket grön paprika i helgens viner. Kanske kan det vara så att jag bara fått upp nosen för doften, men det är inte direkt ett smickrande omdöme för ett vin när det dyker upp. Jag har inte tillräckligt med efarenhet av denna omogna ton för att säga om den försvinner med lagring, men jag förmodar det...

Luigi Righetti Capitel de'Roari minivertikal

Det är lustigt hur påverkad man blir av dofter och smak när man vet vad det är man provar...

Idag bjuds det alltså på en liten vertikal av Captiel de'Roari, systembolagets billigaste Amarone. Upptäckte att jag hade en likasinnad (alltså vinintresserad) på jobbet och då måste man ju ta tillfället i akt och bjuda in till provning. Totalt är vi sex stycken som provar. Vi Bjuder på Boeuf Bourguignon, men för att få en ärlig chans att bedöma vinerna så väntar vi tills barnen somnat och man, som någon passande uttryckte det, kunde höra tystnaden. Till maten delade vi istället på en flaska från Priorat. Tog inga anteckningar och i dimman av de andra vinerna får jag nöja mig med att konstatera att det var gott.

Anteckningarna nedan är ett hopplock av allas omdömen och intryck. De flesta intrycken är nog inte mina egna då jag med facit i hand hade svårt att känna några jättestora skillnader. Vinerna var väldigt lika i färg med en mörkröd färg, där de två äldsta vinerna drog lite mer åt tegel.

2005 Capitel de'Roari - Bjuder på fat och ceder. Vinet var kryddigt med drag av lakrits, nejlika och lite grönt (jag hör både gräs och krondill nämnas). Vinet bjuder på frukt i form av plommon och aprikos uppblandat med lite jordgubbssaft. Smaken är eldig med relativt sträva tanniner. Eftersmaken är riktigt lång med en bra syra.

2003 Capitel de'Roari - Här talas det om lite mer mogna toner med multna löv och portvinstoner. Vinet har en rökig charkig doft uppblandat med vanilj och kola. Mycket bär. Riktigt inbjudande doft, men tyvärr lever inte smaken upp till förväntningarna. Vinet känns betydligt tunnare än 2005:an. Kaffe, kola och gummi är smaker som nämns.

2002 Capitel de'Roari - Ett katastrofår i Venetien. Här dock läst att Righetti la ner en mindre förmögenhet på årgången med skyhöga elräkningar för att få druvorna att torka. Vinet bjuder doftmässigt på ett stänk viol uppblandat med tobak, choklad, rostat kaffe och te. Smaken är utvecklad med fat och choklad.

Även om beskrvningarna ovan kan tyckas skilja sig en hel del så tyckte jag att vinerna var väldigt lika. Kryddiga, fylliga viner. Precis som i Righettis ripasso, Campolieti, så bjuds det på rätt så mycket fat och cederträ. Alla vinerna innehåller 15% alkohol, men det var egentligen bara i 2005:an som det beskrevs som eldigt. Det talades i och för sig om en del sötma som kanske även det är ett uttryck för hög alkoholhalt. Jag tyckte inte riktigt att vinerna levde upp riktigt till mina förväntningar så här heads-up. De fick sig dock ett ordentligt lyft när vi sedan drack de till lite plock av oster och skinka. Gällande ursprung bjuds det på rätt så spridda förslag, men amarone nämns både på 2002:an och 2005:an. Alla prlacerar 2003:an i Europa. Tre av deltagarna tyckte mest om 2005:an och tre (bland annat jag) mest om 2002:an. Alla placerade 2003:an sist.

Till efterrätten drack vi 2004 Château Dereszla 5 puttonyos. En tokajer som släpptes nu i oktober. Med tanke på en relativt stor alkoholmängd får omdömet tas med en nypa salt. Ljus, gyllene färg. Doften bjöd på mycket aprikos och hjortron med honung, lite citrus och en nypa saffran. Frisk smak, men realtivt kort eftersmak. Ett gott vin men utan riktig finess.

PS. På Henrik Ungerths amaroneguiden.se så finns inte Capitel de'Roari recenserat. Däremot finns Tamellinis Recioto beskriven i senaste nyhetsbrevet, och hamnar på andra plats när Ungerth korar systemets bästa Recioto di Soave. Ni kan kanske gissa vem läsaren som tipsat om vinet är ;)

Dagens anteckningar ;)

2004 Cecilia Beretta Case Vecie Recioto di Soave

Lånad bild av Prime Wine. Etiketten var i verkligheten av fär dålig svärta för att göra sig på bild.

Dagens vin är gjort på 90% Garganega och 10% Chardonnay. Druvoorna torkas 4-5 månader i ventilerade lokaler innan de krossas och får genomgå skalkontakt under 8-10 timmar. Druvorna har sedan pressats, klarats och jäst i franksa ekfat med daglig omrörning av jästfällningen. Därefter har ytterligare 3-4 månaders lagring skett på franska barriques.

Jämföreslen idag blir självklart med Tamellini's recioto som vi drack tidigare i månaden. Case Vecie kostar lite mindre, 179:-, och återfinns i beställningssortimentet.

Det första man slås av är att den massiva tropiska frukten som Tamellinin hade inte alls finns. Visst doftar vinet av lite persika, men på intet sätt dominerande. Istället är det honung, vanilj, kola och (bubblaren) choklad som dominerar. Kan inte minans att jag druckit ett vitt vin som doftar choklad, men näst efter honungen är det den påtagligaste doften. I munnen finner man främst söt, bränd lite chokladknäckig smak. Vinet är gott, men inte lika komplext som Tamellinin och utan frukten blir det inte lika spännande. Eftersmaken är lång (inte oändlig) och dras ner lite av att den brända smaken ligger kvar. Lite synd att de envisas med att tappa på färgade flaskor, för färgen är även här av en härlig bärnstensnyans. Vi dricker den till en knäckig äppelkolapaj med hasselnötter

Dessutom har vi ikväll druckit ytterligare en flaska 2007 Château Coucheroy, en av favoriterna från 10-i-topplistan. Vinet har en härlig fräschör och en doft av nässlor, äpplen och päron samt en lite syrligare frukt/bär som jag tror skulle kunna vara krusbär. Kom på idag att jag aldrig ätit krusbär, så jag vet egentligen inte. I alla fall en klar favorit.

2004 Tamellini Vigna Marogne Recioto di Soave

Huvudvärken försvann och jag kände att jag inte kunde hålla mig borta från mina efterlängtade Recioto.

Recioto görs ju på samma sätt som Amarone. Man torkar de mogna druvorna under en längre tid, för att sedan låta de russinlika druvorna påbörja sin jäsning. Något som tar lite tid för den koncentrerade musten att börja jäsa. När man gör Amarone låter man sockret jäsa ut, medan Recioto alltså är ett sött vin. Alkoholhalten i det här fallet ligger ändå på 13,5%. Det finns två typer av Recioto, di Valpolicella som är rött och det vita di Soave som görs på druvan Garganega. Jag har läst att det till en flaska vanligt "bondvin" går år ett kilo druvor, till en flaska Amarone går det åt cirka 10 kilo och till en Recioto 18 kilo.

Söker lite på nätet och där framgår att Tamellini sköter sin vingård ekologiskt. Druvorna plockas för hand i september/oktober. Druvorna torkas i det här fallet i fem månader. Vinet pressas försiktigt och kyls till 5°C och rensas innan jäsningen tar vid. Detta sker på rostfria ståltankar vid 15°C. När alkohol- och malolaktiskjäsning är klar vilar vinet fyra till fem månader på jästfällningen innan den buteljeras och lagras minst två månader.

Jag var lite orolig att det skulle vara slut innan jag ens hann fram till Systemet, eftersom det endast fanns 120 flaskor. Har dock inte hittat någon som kommenterat eller recenserat vinet inför septembersläppet. Läste Henrik Ungerths nyhetsbrev från amaroneguiden.se med hjärtat i halsgropen, men inte ens hann hade kommenterat det.

Vinet har en härlig färg som ger associationer till bärnstensfärgad nektar. Synd att de buteljerat på färgade flaskor, för färgen är riktigt inbjudande. Stoppar man ner näsan möts man av en explosion av söta tropiska frukter, med Mango och Aprikos i frontlinjen. Smaken är helt underbar med massvis av frukt. Mango, Aprikos, fikon och ett litet hav kanderade frukter. Utöver frukten återfinns även honung och en liten nyans av hö. Vinet är samtidigt inte alltför sött och med en viss syra känns det välbalanserat och harmoniskt. Eftersmak ör oändlig. Det känns som om hela munnen kläs av en hinna av ljuvligaste nektar. Tror jag skippar tandborstningen idag :)

Återigen stark köprekommendation! Om ni dricker det får ni väldigt gärna berätta vad ni tyckte...

Vigna Marogne (nr 98224), 230:-

PS. Har lärt mig att det finns ytterligare Recioto i Venetien, Recioto di Gambellara, som även detta är DOCG-klassat. Kvalitetsmässigt ska det inte skilja särskilt mycket från Recioto di Soave, men däremot vara mycket billigare. Skulle vara kul att testa. Kanske finns det ytterligare Recioto?

5. 2004 Pio Cesare Langhe Nebbiolo

Håller som bäst på att "vila mig i form". Första arbetsveckan på 7 mån förlöpte smärtfritt. Kände mig till och med ordentligt understimulerad som epikrisslav på avdelningen. Kommande vecka blir tuff med nattjour söndag samt ytterligare två kvällar och därefter dagjour på söndagen. Drar väl i och för sig in en dryg veckas komp på det, så inget ont som inte för något gott med sig. Hoppas det är riktigt lugnt, så kanske man till och med kan kolla lite på OS. Det är förresten lite roligt hur stora mästerskap, typ OS och fotbolls-VM, på verkar flödet på akuten. När jag vikarierade på kirurgen på ett mindre sjukhus lite längre ut sommaren 2005, så var det inte en själ där när Kajsa Bergqvist hoppade final. Helt öde. Lite underligt hur man inte tycks vara mer sjuk än att man kan kolla lite på TV innan man söker akut...

Dagens vinskörd då? Jo, vi närmar oss så smått pallplats och det här vinet knep femteplats med motiveringen: Stilfull, väl ihopskruvad med stadiga tanniner, fin frukt och syra. Nebbiolodruvan behöver lång mognadstid för att visa sin bästa sida. Den trivs utmärkt i Piemontes klimat, men ingen annan stans.

Det här är sannolikt ett av Vinsveriges mest bloggade viner, omdömen finns från Frankofilen, Finare Vinare och Drucket.

Det är nästan alltid trevligt att dricka Nebbiolo eftersom de så snabbt drar sig mt tegel. Så även i det är fallet, med en brun nyans. Vi stoppar näsan i glaset och finner, efter en drygt timmes uftning, en stor och komplex doft med körsbärsplommon, blandade kryddor, viol, vanilj, ceder och kola. Munkänslan är relativt sträv och medelfyllig med kryddighet och en bra dos syra. Eftersmaken är oväntat lång och precis när det sväljs ner kommer en ordentlig touch ceder för att sedan bäras upp av syran.

Det här vinet är riktigt trevligt. Om mitt minne inte sviker mig, klart mer inbjudande än Fontanafreddas dito. Alltid kul att skapa sig en egen uppfattning och sedan kolla med "facit" (se länkar ovan) och visst är vi inne på samma spår. Har lite svårare att hitta grusvägarna ner till nötträden, men annars tycker jag det är rätt så lika omdömen. Får väl skylla på att deras omdömen snart är ett år gamla ;) Väl värd sig placering och med en frukt och tanniner som borgar för ytterligare lagring. Köp! För det kommer jag göra...

2004 Le Bonheur Prima

Lite torka på bloggfronten just nu.

Har alltså varit ensam med ungarna i föräldrarnas hus och inte direkt haft anledning att dricka nåt vin. Hade besök av handkrämsmannen med ungar i onsdags och vi passade på att ta en repa till stranden där vi dock snabbt avlägsnade oss då vi höll på att blåsa bort. På kvällen passade vi på att se I am Legend. En film med stor potential men som inte håller hela vägen. Bland dagens mastodontfilmer på 2½-3 timmar, kändes det för en gångs skull som den här var för kort med sina 1½.

Föräldrarna kom igår och sambon idag, så äntligen åkte korkskurven fram. Vi korkar upp en flaska 2004 Le Bonheur, som jag tidigare fått rekommenderat av en vän (men glömt bort). Vinet har lovordats av både Kronstam och Röttorp. Det är från Sydafrika, gjort på en bordeauxblandning med 75% Merlot och 25% Cabernet Sauvignon.

Vinet är mörkt rött med begynnande tegel. Vid första sniffet känns det direkt att det är från Sydafrika, rökigheten är påtaglig. Doften är annars mustig och bärig och bjuder på svarta vinbär, plommon, fat samt en touch av peppar, hallon och blommor. Dofterna går igen i smaken och är mjukt med en relativt lång eftersmak och bra generositet.

Ett mycket trevligt vin för pengarna (119:-). Antagligen den sydafrikan jag druckit med mest karaktär. Är glad att jag i alla fall köpte två flaskor.