2004 Pata Negra Gran Reserva

Något av en milstolpe kanske med bloggens första, förhoppningsvis i raden av många, varuprov.

Klingar Bodegas los Llanos bekant? Ska inte säga att det borde göra det om man är akademiker, men för mig var Señorio de los Llanos ett stående köp när det var dags för fest eller middag under lundatiden (när man gått över från rävgift som Castillo de Gredos etc det vill säga). Jag har till och med en kollega som fortfarande alltid bjuder på det när det vankas tjejbesök. ;)

Pata Negra från samma producent ligger några tior högre i pris och är en gran reserva och har därmed uppnått en något högra ålder. 18 månader har den nämligen fått spendera på franska och amerikanska ekfat (oklart hur stor andel som är nya). Jag har inte så bra koll på de spanska vinlagarna, men jag har för mig att gran reservor från Rioja ligga ännu längre på fat. Faten är i alla fall påtagliga i såväl smak som doft.

Vinet är rätteligen placerat i kategorin kryddigt & mustigt enligt systembolaget. Det här vinet är nämligen rejält kryddigt, med en rejäl pepprighet som gränsar till chilihetta. Åldern har inte varit snälla mot frukten som är åt det glesa hållet, med främst mörka körsbär. Lite gräs blandas med choklad och tobak. Vinet är drygt medelfylligt med klara mognadsdrag. Tanninerna är något träiga och uttorkande och svansen har en hygglig vaniljpräglad längd. Nämnde jag ek? Ek. Ek. Ek.

Sammanfattningsvis tycker jag vinet klarade sig klart bättre än förväntat efter Svenssonsmakarens totaltsågning. Publikt och kan säkert gå hem hos en hel del hushåll i sommar. Ett helt ok vin att njuta bums, gärna till en bit grillat. Min köra sambo var väldigt fascinerad av den peppriga doften och med lite (mycket) mildare ekhantering hade det nog kunnat bli riktigt prisvärt.

Inte längre i sin linda. Drick bums!

PS. Fler har provat.