2012 Nederburg Noble Late Harvest

Jag älskar verkligen färgen och simmigheten eller viskositeten hos söta viner! Hade jag haft lite mer pengar, lite mer tid och bättre tandstatus hade jag bara druckit söta viner. Och det står jag för! :)

Nederburg Noble Late Harvest har precis de egenskaperna. Gyllene, simmigt med tydlig botrytiskaraktär, fullt av honung, kanderade frukter och aprikos. Längden är som så många gånger med söta viner väldigt lång. Inte oändlig som vissa Sauternesviner verkar vara, men tillräckligt för att jag funderar på att strunta i tandborstningen idag. ;)

Vill man ha ett billigt och gott efterrättsvin, så borde Nederburg NLH få följa med ner i varukorgen nästa gång.

Sortimentprovning Spendrups Vin

Undertecknads första sortimentprovning. Visste inte riktigt vad man skulle förvänta sig av en sortimentprovning av denna typ och storlek. Det första som slog mig var dock att jag var en bra bit övermedelålder, vilket förvånade mig. Nog bara att inse att restaurangbranschen till stor del består av ungdomar. Tror i och för sig att de allra flesta inte hade särskilt bra koll på vin, utan mest var där för att få dricka och äta lite bra grejer gratis. Större delen av Spendrups Vins sortiment fanns med, förutom gamla trotjänare som funnits med ett tag utan att byta årgång. Har ingen aning om hur många viner som stod framdukade, men det var utan tvekan över hundra. Förutom samlingen av vin var det naturligvis en samling människor. De flesta representerade olika etablissemang med utskänkningstillstånd och det var en ynnest att få komma dit i egenskap av vinentusiast/bloggare/vän, för då slipper man jaga viner till budgetdelen av vinlistan utan kan istället gå direkt på dyrgriparna och det man är mest sugen på.

Tyvärr har jag, mina 36 år till trots, inte riktigt lärt mig läsa en tidtabell och missade tåget och därmed även specialprovningen från Louis M Martini. Däremot hann jag med att gå på en liten vertikal av Marcheri de Frescobaldi's super-toscanare Mormoreto.

Vittori Degli Albizi (ingift) Frescobaldi medlem såg 1855 till att plantera typisk Bordeaux-druvor som cabernet sauvignon, merlot och cabernet franc på olika lägen inom Castello di Nipozzano. Mormoreto började dock inte produceras förrän 1983 och förutom ovanstående druvor i olika proportioner har man även (från och med 2004) använt små andelar petit verdot. Vingården är cirka 20 hektar stor och namnet mormoreto (som betyder mummel; eng murmur) kommer av att de kyliga vindar som sveper över vingården i slutet av sommaren och början av hösten ibland låter som någon mumlar. Vertikalen genomfördes med det yngsta vinet först. Vinerna spenderar 24 månader på barriquer (oklart andel nya).

2009 Mormoreto skiljde sig markant från de övriga och befann sig ännu klart i sin linda och hade inte alls hittat balansen ännu. Hög syra och massvis med tanniner förde tankarna snarare till citronskal än vin, men det här kommer nog bli riktigt trevligt till slut...men då får man nog vänta minst 5 år, helst ännu längre. Just nu är det lite, för att citera prins Daniel lite "all over the place". Frukten fanns där helt klart för att klara lagringen med tydliga drag av cassis från cebernet:en, blandat med tydliga drag av ekfaten.

2006 Mormoreto visade tecken på begynnande mognad både till färg och smak, men var fortsatt strävt med bra syra. Lite jordiga toner med tydlig ekkaraktär tillsammans med mjölkchoklad. Gott, men skulle få ligga till sig ytterligare för att helt träffa rätt hos mig.

2004 Mormoreto kändes lite motsägelsefullt, då doften visade tydliga mognadsdrag med dragning åt rosvatten vilket jag ofta hittar hos lite mer mogen cabernet. Samtidigt kändes vinet snarast yngre än 2006:an när man väl drack det och hade fortsatt bra frukt och höga tanniner. Mer harmoniskt än det förra, men även här fanns en klar utvecklingspotential.

2000 Mormoreto bjöd på tegel och ännu mer rosvatten. Tycker även att det här och i de två föregående dök upp lite drag av banankaka, vilket jag inte riktigt hittat någonstans tidigare. Det här vinet var betydligt rundare och saknade kanske lite ryggrad som det var nu. Vår sympatiske föreläsare berättar att denna årgång, till skillnad från de övriga, inte innehöll någon petit verdot. Hade varit spännande att veta hur vinet artat sig om den fått de där procenten petit verdot som de övriga hade.

De tre yngsta hade en fördelning av 60% cabernet sauvignon, 25% merlot, 12% cabernet franc och 3% petit verdot. 2000:an hade alltså ingen petit verdot och en något högre andel cabernet franc. Peter Ferguson som höll i föreläsningen trycker gärna lite extra på 2004:an och möjligen var det det bästa vinet, men i min mening fortfarande för ungt. Tyckte nog att 2000:an gick vinnande ur striden. Riktigt goda viner allihopa dock, men man ska inte vara främmande för ek.

Tyvärr drog föreläsningen ut på tiden en del och i och med att jag kom lite sent så blev det inte sådär jättemycket övrigt inmundigat. Kort:

Chateau Tahbilk:
Deras storsäljare gjord på marsanne har jag druckit och gillat förut, liksom deras shiraz. Nu passade jag på att prova deras 2003 1860 Vines Shiraz som alltså är gjort på pre-phylloxera druvor från den halva hektar shiraz-stockar som finns kvar. Vinet görs endast i 300 lådor och betingar en stadig slant. Tyckte hur som helst att det var riktigt trevligt. Mer prisvärt (och riktigt bra) var deras 2005(?) Eric Stevens Pubrick (ESP) Cabernet Sauvignon med en stor doft och trevlig komplexitet utan att vara särskilt fläskigt. Några snäpp vassare än 1860 Vines.

Två viner från familjen Picard i Bourgogne hann jag även få i mig. 2008 Château Chassagne Montrachet fick kanske en lite dålig start eftersom det provades direkt efter de kraftfullare australiensarna, men här var jag inte särskilt imponerad. Blygsam pinot-doft som inte lockade. Då var 2006 Gevrey-Chambertin 1er Cru "les Cazetiers" något bättre, med en uttalad parfymerad dift blandat med fat. Nja, här var jag inte särskilt imponerad.

Passade även på att surra lite med Mr Ferguson och prova några fler av Frescobaldis super-toscanare och deras 2010 Tenuta Frescobaldi di Castiglioni gjord på liknande druvor som mormoreto, fast med 10% sangiovese var riktigt trevligt i en något mer modest prisklass (137:-) och det skulle jag gärna ha några flaskor av för ganska snar konsumtion. 2006 Luce, även det en super-toscanare var riktigt trevligt, ett gediget hantverk rakt igenom. Men så kostar det också 550:-. Provade även deras vinsanto Castello di Pomino som var helt ljuvlig. Man riktigt längtade efter att få sätta sig ner med några mandelkakor och bara njuta.

Lite annat som också slank ner var 2007 Il Bosco Syrah. Riktigt god italiensk Syrah. 2009 Stonewell Shiraz. Favorit i repris. Kändes inte lika vass som tidigare, men det var nog snarast så att det berodde på att vinet var lite yngre än de tidigare jag druckit samt att gommen började bli rätt mätt på stöddig shiraz:er. 2007  Tesauro Recioto della Valpolicella var för sina 107:- ett riktigt prisvärt köp för den som vill prova en god Recioto. Verkar dock tyvärr bara ligga i restaurangsortimentet. Någon ytterligare flaska slan ner, bland annat en något dyrare flaska cabernet från Louis M Martini som var fantastiskt trevlig, men jag hann aldrig anteckna vilken det var.

2007 Pussy King of the Pirates by Pontus!/Xavier

Ibland är det svårt att sätta korkdragaren i flaskor som man bara har något enstaka exemplar av. Ibland drar man på det för att man inte hittar rätt tillfälle, inte vet om det är färdiglagrat, inte vill göra sig av med flaskan. Eller som i det här fallet, man är för kär i etiketten (och namnet).

Johan P har redan beskrivit det hela fint, så egentligen är inlägget lite överflödigt. Hur som helst ett vin framtaget av restaurang Pontus! i samarbete med Xavier Vignon i Rhônedalen. Vinet som är gjort på 60% Syrah, 25% Grenache och 15% Mourvèdre är framtaget främst för restaurangen, men det släpptes några flaskor på systemet i december 2009. Jag tog det inte på etiketten utan på beskrivningen i allt om vin som jag läste en del då. Minns inte vad det stod, men betyg var bra och man gav det en bra framtid i källaren.

Ett vin av Pontus!

Namnet kommer från titeln på en bok av Kathy Acker  och den fantastiska etiketten är gjord av Liselotte Watkins.

...eller Xavier Vignon?

2010 Pussy King of the Pirates har en dov doft av mörka, solmogna bär där björnbär och plommon sticker ut. Detta blandas med toner av vitpeppar, mandel, pinjenötter och vanilj. Den dova frukten går igen i smaken och blandas upp av en viss eldighet och bra syra. Lätt sträva, matvänliga tanniner. Svansen är något tunn, men hänger kvar länge.

Tvivlar lite på allt om vins bedömning att det här vinet hade mycket att vinna på att ligga. Tror Johan P gjorde rätt som klämde sin relativt omgående. Eldigheten lär nog tyvärr bara bli mer påtaglig allt eftersom. Hur som helst så var det inte alls dumt, bra matvin! Vår sista flaska lär ryka under sommaren.

Till efterrätten (jag var ju tvungen att korka upp Pussy till sambon på mors dag) provade vi en gammal bekant. Minns inte att jag var sådär jätte begeistrad sist, men när jag läser anteckningar så verkar jag ha varit det. Begeistrad blev jag i alla fall nu av 2010 Nederburg Noble Late Harvest. Stor, fin doft av passionsfrukt, mango och andra tropiska frukter. Lite honung och en gnutta äppeljuice. Lagom söt och med en fin syra som balanserar upp det hela. Rikligt med kanderad frukt och citrus på tungan. Kostar visst en tia mer nu än sist, men det här är ett riktigt trevligt köp för den pengen. Vi kommer köpa några till och förhoppningsvis kan vi hålla fingrarna borta, för jag tror det kommer vara ännu godare om något år.

Till nästa gång. Sommaren verkar vara över för denna gången. 8°C skulle det bli imorgon enligt tidningen och vi som gott och kärat ner oss i ett hus nära stranden i grannkommunen som vi ska titta på för andra gången nästa vecka. Blir kanske en helt annan upplevelse att se det i regn och rusk.

Vi samlar ihop oss lite...

Precis som nyhetsuppläsarna här ska jag försöka samla ihop mig lite. Började skriva detta inlägg 27:e feb, men kom aldirg till skott.

Jour, bihåleinflammation och havererad mage...så stavas vår vardag just nu. Har ytterligare en liten godsak just nu, men det är lite för otrevlig för att blogga om (så ni som ev. känner mig slipper titta snett på mig). Kan bara konstatera att alkohol faktiskt funkar förvånansvärt bra som smärtstillande när man har lite mer ont på riktigt.

Vi försöker dränka våra sorger och besvär i vin, men är dåliga på att ta anteckningar. (och nej, så himla synd är det inte om oss).

Den gångn helgen har Dr Milf varit på besök med familj. Milf:en var en av de som introducerade mig till vin på lite mer allvar, så det är klart att man funderar lite extra innan man går ner i källaren...

2006 Produttori del Barbaresco. En kassiker i svenska bloggkretsar vid det här laget. Har fortfarande aldrig tänt på alla cylindrar när jag druckit det och inte heller denna gången. Relativt ljus färg med dragning åt tegel. Vinet är lite i kallaste laget initialt och den blygsamma doften skylls på det. Efterhand som timmarna går och temperaturen stiger händer det dock inte så värst mycket mer. Vi hittar lite ceder, viol och cassis. I munnen bjuds vi på ett bra hugg i tanninerna.

2001 Barolo Fontanafredda. Sista flaskan av tre inköpt hos danskarna på andra sidan sundet för 125 DKK. Ställdes mot ovanstående vin och vi var båda överens om att det hör drog det längsta strået. Klart mer framträdande tegel. Lite våt källardoft initialt som sedermera ersätts av ceder, viol, lakrits, timjan och en parfymerad rosendoft. Den högre åldern märks tydligt även i munnen med sin rundare munkänsla. Ska inte ligga längre.

2003 Finca el Puig. Även detta sista flaskan. Liksom sist, bjuds vi på ett moget vin med stor dos av torkad frukt, framför allt katrinplommon. Mycket mörka bär. Undervegetation och vått ylle blandar sig med örter och lite elidga toner (15%). Mogen munkänsla, men fortsatt relativt strävt. Tror inte heller detta hade passat oss bättre om det fått ligga längre. Det här är gott! Milfen gissar på en sydfransk Carignan-blanding.

1999 Mater Matuta. Mig veterligen den första gången jag dricker vin från Lazio. Gjort på 85% Syrah och 15% Petit Verdot. En av de olika flaskorna jag fick av min far när jag fyllde år. Det här vinet har passerat zenit och initialt är det oerhört svårt att komma förbi doften av champinjoner. Till slut hittar vi en rund doft som skvallrar om lite tid på ekfat. Även lite salami, rök och jord. lite söt, rund och övermogen smak med viss kvarvarande strävhet. Ingen höjdare, men kul udda fågel.

2004 Tamellini Vigna Marogne Recioto di Soave. Ska detta bli det godaste söta jag druckit för fjärde året i rad? Mycket talar för det. Precis som alla gånger förut bjuds vi på ordentligt med mango och aprikoser. Fantsatisk bränstensfärg och ett oändligt långt avslut. Var lite orolig att även detta vin skulle börja tappa, men icke. Jag älskar verligen det här. Två flaskor kvar nu... Får kanske ge mig på någon gammal Moulin Touchais bara för att få lite utmaning.

2009 Wishbone har också slunkit ner. Pinot Noir från Nya Zealand. Slunkit ner och slunkit ner. 2/3 åkte ut i vasken. Läste om ett nytt Pinot Noirvin som skulle kosta runt hundralappen och var ungt med bra lagringspotential. Har inte så mycket Pinot i källaren, så det vore trevligt att att ha ett ingångsvin att lagra. Kommer inte ihåg vad vinet jag läste om hette (eller var jag läste det), men jag är rätt övertygad om att det inte var Wishbone... Wish for something else.

Undersköterska, ett riskyrke?

Mina relativt få dagar på psykakuten till trots har jag börjat fundera på om det inte är farligt att arbeta som undersköterska. Jag skulle uppskatta att cirka hälften av de patienter jag haft på akuten, som inte sökt på grund av missbruksproblem, har arbetat som undersköterskor. Några av de som sökt för missbruksproblem också för den delen. Attraherar yrket vissa typer av människor, eller har det bara slumpat sig så? Gjorde min första nattjour den här veckan och jag måste säga att jag tycker att det är lite läskigt med alla oberäkneliga knäppisar ibland. Vissa är verkligen inte friska någonstans...

Är förrsten numera medlem i munskänkarna. Var på introduktionsmöte nyligen. Hade vissa fördomar och onda aningar om att jag skulle vara en bra bit yngre än de andra när jag cyklade dit...och det visade sig faktiskt stämma ganska bra. Jag var yngst med en 4-5 års marginal. Majoriteten var i åldrarna 50-70, precis som de styrelsemedlemmar som var där och presenterade sig. Introduktionen var en kort genomgång av organisationen och lite info om provningsteknik med en enkel provning. Fick reda på att ett blålila vin inte bara signalerade att vinet var ungt utan ofta även innebar att vinet hade en låg syra. Men det var nog också det enda som var nytt för mig ;) Kommer inte riktigt ihåg alla fyra viner vi provade. Minns att det var MASIs Masianco, en ordentligt ekad Chardonnay, en Pinot Noir vid namn Mad Fish samt La Bastide Blanche. Inga stora viner, men så var det ju också gratis. Skrev inga noteringar, så vi lämnar det där. Det var i alla fall trevligt, och förvånansvärt opretentiöst.

Idag har M gjort Boeuf Bourgignogne på recept från Kronstams bok Vinets magi. Hade bara en flaska bourgogne i källaren så det var inte mycket att välja på. 2004 Couvent des Jacobins Rouge fick jag i samband med min examen för två år sedan. Blev aldrig av att jag drack den då och sen har den glömts bort. Röttorp gav den betyg 4,4 med ett drickfönster på 06-07. Vi korkar upp och kollar hur det står sig. Vinet är saftfärgat med lite tegelkanter. Doften är först lite knuten, men bjuder sen på plommon och lite hallon. Lite vanilj och en hel del kryddor. Ingen stor doft. I munnen återfinns plommonen och kryddorna igen. Syran är bra och vinet är naturligtvis inte särskilt fylligt. Inte alls likt de nya världen Pinot:er jag druckit på sistone. Ett helt ok vin, utan att imponera.

Efterrätt får jag själv hitta på, M är för förkyld för att ha någon lust till det. Plockar fram lite av SIAs mangosorbet. Till detta korkar jag upp en flaska 2007 Nederburg Noble Late Harvest. Ett vin gjort på 90% Chenin Blanc och 10 % Weisser Reisling, angripna av ädelröta. Vinet har en fin gul färg. Stoppar man ner näsan hittar man en söt doft med honung, kanderade frukter med en stor del aprikos. I munnen bjuds man på en söt smak med mycket aprikos och lite persika. Vinet har en bra citronkantad syra som hindrar att det käns jolmigt. Eftersmaken är inte stor, men angenäm och lång. I boken 1001 wines som jag skrivit om tidigare hittar jag en 2004 Nederburg Edelkur Noble Late Harvest. Det borde vara en lite mer exklusiv variant av samma vin eftersom prislappen beskrivs som 3$ av 5 möjliga, men det vinet hittar jag inte på Nederburgs hemsida. Dagens vin kostar modesta 69:-. Hur som helst ett riktigt trevligt vin för det priset och troligtvis det bästa söta vita under hundralappen jag druckit. Skulle vara kul att se hur det klarar att ligga lite. PS. Passade utmärkt till sorbeten, fick tipset via en vinblogg (har glömt vilken).

Bilder kommer (tror jag)

2001 José Maria da Fonseca Moscatel de Setúbal

Så här på sluttampen på kirurgplaceringen är det dags för min enda nattjoursvecka. Jobbade i natt och var verkligen halvdöd på småtimmarna. Empatin för patienter som inte hör hemma på akuten är verkligen låg när vargatimmarna närmar sig. Tror att jag hade närmare 20 patienter igår och har man då missat ett diktat så är det inte lätt att försöka minnas i efterhand vem man hade att göra med.

Under helgen provade vi 2001 José Maria da Fonseca's Moscatel de Steúbal som släpptes som nyhet i oktober. Jag har, som ni kanske märkt, en svaghet för sött vin. Detta är dock min första Moscatel. Vinet har en fin färg med bärnstensnyans. Doften är stor med inslag av pomerans, lakrits och en doft som jag associerar med curry (fast inte spiskummin). Det finns även bränd nötighet med inslag av gula russin. Smaken är inbjudande med bra sötma och inslag av nötter och lakrits. Eftersmaken har en bra länd och återigen dyker de gula russinen upp tillsammans med den brända knäckigheten. Ett trevligt vin för en billig peng, som jag mycket hellre väljer framför de billiga Sauterneskopior som finns i samma prisklass. På systemets beskrivning talas det i både doft och smak om medicinska örter. Vad är det?!

Vi drack halva flaskan av 2007 Duorum. Detta vin har fått mycket trevliga recensioner av flera vinskribenter senaste tiden. Duorum är visst latin och betyder från två. Namnet syftar på att vinet kommer från de två vinmakarna João Portugal Ramos och José Maria Soares Franco. Vinet stammar från portvinsditriktet Duoro och är gjort på Tinta roriz, Touriga franca och Touriga nacional. Tog inga noteringar, men även om lovorden haglat var det inte riktigt vad jag var sugen på. Lite för ungdomligt. Minns att det bjöds på ett kryddigt vin med kaffe, lite smörkola och lite ek. Lite för mycket tonåring när jag mer är sugen på gammal tant.

2004 Cecilia Beretta Case Vecie Recioto di Soave

Lånad bild av Prime Wine. Etiketten var i verkligheten av fär dålig svärta för att göra sig på bild.

Dagens vin är gjort på 90% Garganega och 10% Chardonnay. Druvoorna torkas 4-5 månader i ventilerade lokaler innan de krossas och får genomgå skalkontakt under 8-10 timmar. Druvorna har sedan pressats, klarats och jäst i franksa ekfat med daglig omrörning av jästfällningen. Därefter har ytterligare 3-4 månaders lagring skett på franska barriques.

Jämföreslen idag blir självklart med Tamellini's recioto som vi drack tidigare i månaden. Case Vecie kostar lite mindre, 179:-, och återfinns i beställningssortimentet.

Det första man slås av är att den massiva tropiska frukten som Tamellinin hade inte alls finns. Visst doftar vinet av lite persika, men på intet sätt dominerande. Istället är det honung, vanilj, kola och (bubblaren) choklad som dominerar. Kan inte minans att jag druckit ett vitt vin som doftar choklad, men näst efter honungen är det den påtagligaste doften. I munnen finner man främst söt, bränd lite chokladknäckig smak. Vinet är gott, men inte lika komplext som Tamellinin och utan frukten blir det inte lika spännande. Eftersmaken är lång (inte oändlig) och dras ner lite av att den brända smaken ligger kvar. Lite synd att de envisas med att tappa på färgade flaskor, för färgen är även här av en härlig bärnstensnyans. Vi dricker den till en knäckig äppelkolapaj med hasselnötter

Dessutom har vi ikväll druckit ytterligare en flaska 2007 Château Coucheroy, en av favoriterna från 10-i-topplistan. Vinet har en härlig fräschör och en doft av nässlor, äpplen och päron samt en lite syrligare frukt/bär som jag tror skulle kunna vara krusbär. Kom på idag att jag aldrig ätit krusbär, så jag vet egentligen inte. I alla fall en klar favorit.

2004 Tamellini Vigna Marogne Recioto di Soave

Huvudvärken försvann och jag kände att jag inte kunde hålla mig borta från mina efterlängtade Recioto.

Recioto görs ju på samma sätt som Amarone. Man torkar de mogna druvorna under en längre tid, för att sedan låta de russinlika druvorna påbörja sin jäsning. Något som tar lite tid för den koncentrerade musten att börja jäsa. När man gör Amarone låter man sockret jäsa ut, medan Recioto alltså är ett sött vin. Alkoholhalten i det här fallet ligger ändå på 13,5%. Det finns två typer av Recioto, di Valpolicella som är rött och det vita di Soave som görs på druvan Garganega. Jag har läst att det till en flaska vanligt "bondvin" går år ett kilo druvor, till en flaska Amarone går det åt cirka 10 kilo och till en Recioto 18 kilo.

Söker lite på nätet och där framgår att Tamellini sköter sin vingård ekologiskt. Druvorna plockas för hand i september/oktober. Druvorna torkas i det här fallet i fem månader. Vinet pressas försiktigt och kyls till 5°C och rensas innan jäsningen tar vid. Detta sker på rostfria ståltankar vid 15°C. När alkohol- och malolaktiskjäsning är klar vilar vinet fyra till fem månader på jästfällningen innan den buteljeras och lagras minst två månader.

Jag var lite orolig att det skulle vara slut innan jag ens hann fram till Systemet, eftersom det endast fanns 120 flaskor. Har dock inte hittat någon som kommenterat eller recenserat vinet inför septembersläppet. Läste Henrik Ungerths nyhetsbrev från amaroneguiden.se med hjärtat i halsgropen, men inte ens hann hade kommenterat det.

Vinet har en härlig färg som ger associationer till bärnstensfärgad nektar. Synd att de buteljerat på färgade flaskor, för färgen är riktigt inbjudande. Stoppar man ner näsan möts man av en explosion av söta tropiska frukter, med Mango och Aprikos i frontlinjen. Smaken är helt underbar med massvis av frukt. Mango, Aprikos, fikon och ett litet hav kanderade frukter. Utöver frukten återfinns även honung och en liten nyans av hö. Vinet är samtidigt inte alltför sött och med en viss syra känns det välbalanserat och harmoniskt. Eftersmak ör oändlig. Det känns som om hela munnen kläs av en hinna av ljuvligaste nektar. Tror jag skippar tandborstningen idag :)

Återigen stark köprekommendation! Om ni dricker det får ni väldigt gärna berätta vad ni tyckte...

Vigna Marogne (nr 98224), 230:-

PS. Har lärt mig att det finns ytterligare Recioto i Venetien, Recioto di Gambellara, som även detta är DOCG-klassat. Kvalitetsmässigt ska det inte skilja särskilt mycket från Recioto di Soave, men däremot vara mycket billigare. Skulle vara kul att testa. Kanske finns det ytterligare Recioto?

2002 Bolla recioto di Soave

Eftersom gårdagens påskmiddag uteblev pga Kent äter vi idag varmrökt lax tillsammans med mina föräldrar och systrar. Stämingen är inte på topp då far håller på att återhämta sig från influnensan och mor och en syster håller på att bli sjuka i densamma. Till laxen dricker vi 2005 Cecilia Beretta Picàie, vin som jag nu dricker för tredje gången. Första gången jag drack det slogs vi alla av att vinet nästan helt tycktes sakna syra. Andra gången var syran påtaglig och nu tredje gången hamnar det någonstans mitt emellan. Vinet är påtaligt gulare än normala viner av samma årgång. Det är gjort på 70% garganega och resten riesling. 15% har torkats ungefär som en vit ripasso. Smaken går åt torkade plommon och persikor, utan att imponera. Vinet är gott och annorlunda, men det kommer dröja innan jag dricker det igen. Hade varit kul att se var kännare hade placerat vinet vid en blindprovning. Den röda motsvarighten är förresten månadens vin på Henrik Ungerths amaroneguiden.se.

Dagens höjdpunkt blir instället 2002 Bolla Recioto di Soave. Vinet är gjort på torkade druvor, främst garganega. Läste i den trevliga gratistidningen Grapevine att en vanlig flaska vin görs på ca 1 kg druvor, amarone på 10 kg och recioto på 18kg. Stämmer säkert inte på detta vin som tillhör systemets billigare recioto, men det säger en del om vinernas koncentration. Vinet ligger i beställningssortminentet och beställdes för någon månad sedan. Har längtat efter att få tillfälle att korka upp det. Har tidigare skrivit om min svaghet för söta viner. Inte bara pga att jag har en sweet-tooth av rang, utan även pga vinernas smak- och doftrikedom. Man blir sällan besviken. Vinet uppskattas av samtliga. Färgen är inbjudande gyllen gul. Doftar honung, ananas, persika, påron, vanlij och bakade äpplen. Här märks tydligt hur mycket näsan störs av att ha en öppen spis i närheten, en rökig doft vill gärna infinna sig så fort man sticker ner näsan. Smaken är söt utan påtaglig syra och med honung, smörkola, vanlilj och en del nektar. Eftersmaken dröjer sig kvar härligt länge. Vinet uppskattas som sagt av alla inklusive undertecknad. Inte samma smak- och doftexplosion som tidigare Recioto di Soave, som jag nu lärt mig var en tamellini 2003, men gott! 87-88p

1947 Vouvray Domaine Bourillon Dorléans

Var uppe i huvudstaden i helgen och hälsade på mina två närmaste vänner, M och T. En av dessa hade i samband med sin disputation fått en flaska av ovanstående vin. Alltså en flaska sött vitt vin från Vouray, Loire. Vinet omsjöngs i Munskänkarnas tidning och fick där betyget 19/20. Vads om låg bakom den saknade sista poängen beskrevs mest som ett akademiskt spörsmål då flaskan ändå för länge sedan var slutsåld...men så var inte fallet då det visade sig finnas en felmärkt flaska kvar på ett av de större systembolagen. Hur som så fick M det av mig och T för cirka ett år sedan och nu var det då dags att prova. Efter ett samtal till systemets kundtjänst beslutar vi oss för att dricka vinet som det är, utan tillbehör. Nerovisteten för att vinet på något sätt skulle vara skadat var påtaglig hos oss alla. Chansen att få dricka ett vin lika gammalt som ens mor återkommer kanske aldrig. Vinet är bärnstensfärgat, utan fällning. Tydligen ombuteljerades det innan försäljning. Doften påminner påtagligt om sherry, med tydligt inslag av honung och lätt nötighet. Smaken ligger kvar oerhört länge. Syran är borta och vi har alla svårt att med ord beskriva smaken. Kanske beror detta på vår lilla erfarenhet av liknande viner. Vinet är känns inte på något sätt för gammalt. Jag tycker inte att det slår Moulin Touchais 1993, men med tanke på vinets ålder och den speciella känsla som ett 61-årigt vin medför så känns det ändå värt den ordentliga slant vi gav för det.