2010 Ricossa Barbaresco, lite svinn får man kanske räkna med...

När paket med de två syditalienarna kom och jag såg en viss missfärgning på paketet började jag så smått ana oråd...och mycket riktigt missfärgningen berodde på att halsen slagits av under transporten på den ena flaskan.

När vi väl korkade upp den andra flaskan så trodde jag ett tag att vi även förlorat den andra flaskan. Den här gången till oxidationens obarmhärtiga händer. Oväntat mycket tegel i kanten och en återhållsam, mogen doft fick oss att fundera på om flaskan inte var skadad.

Ganska snabbt insåg vi dock att det bara är vi som spenderat alldeles för lång tid av vårt vindrickande utanför Piemonte. Nebbiolo, som vinet alltså är gjort på, är ju en av de druvsorter som fortast går mot tegel. 2010 Ricossa Barbaresco vinner mark hela kvällen och öppnar upp sig mer och mer. När vi väl släcker lampan (vilket numera är ganska tidigt på fredagar, oftast efter att jag först somnat både i soffan och inne hos barnen) så har vi doftat oss till vildhallon, körsbär, läder, choklad, lite parfymerade rosor samt en len och diskret ekighet. Munkänlsan är medelfylligt, torrt och saftigt med relativt bra bett i tanninerna. Bra längd på eftersmaken och här gör sig den relativt väl tilltagna syran sig påmind.

Vi går igång på det här, men luftning är ett måste! Mat eller eventuellt ost till är nog också ett måste, jag tyckte åtminstone att det blev lite väl tufft på egna ben. Med sina 101:- känns detta klart intressant och det lär väl inte dröja länge innan det letar sig in i det ordinarie sortimentet. Det vore kul att ställa upp det mot de Langhe Nebbiolo som som finns på bolaget i samma prisklass, tror att det hade stått sig bra.

PS. Ett gäng andra har smakat.

2010 Alpha Zeta A Amarone

Systembolagets utbud av amarone prissatta under 200:- har ökat ganska kraftigt de senaste åren. Amarone är inne och billig amarone har nästan blivit ett svenssonvin. Eller, tja, ska vi vara ärliga så är det nog lillebror Ripasso eller olika apassimentoviner som som blivit riktigt Svensson...och det är kanske inte så konstigt. Ofta får man ganska mycket muskler för pengarna, samtidigt som vinerna är ganska lättillgängliga och passar hyggligt bra med det mesta.

Alpha Zeta A Amarone kostar några tior mer (219:-) och det hade varit intressant hur stor skillnad de tiorna gör i försäljningsstatistiken. Eftersom jag tror att de flesta amaronevinerna köps utifrån prislappen så skulle jag tro att tiorna gör ganska stor skillnad. Vilket är synd, för de allra billigaste vinerna är sällan särskilt typiska. Vinet innehåller förutom de traditionella amaronedruvorna Crovina (70%) och Rondinella (20%) även den i sammanhanget lite mer udda Cabernet Sauvignon (5%)

2010 Alpha Zeta A Amarones färg ger intrycket av att vara äldre än tre år, med viss dragning åt brunt i dess djupa färg. Doften är stor och pepprigt kryddig. Främst möts man av torkad frukt och då främst av söta, marinerad körsbär och romrussin. Vi hittar även choklad, kaffe och svart- och rosépeppar. Vinet har legat 18 månader på fat, och jag tycker att man lyckats få in faten i helhetsbilden riktigt bra utan en massa kladdig vanilj. Smaken är vad gäller frukten betydligt mer blygsam. Istället möts man av en eldig pepprighet som på ett ganska tydligt sätt skvallrar om den höga alkoholhalten (15%).Körsbären och det andra finns där också, men hamnar i bakgrunden. Eftersmaken är relativt lång, men tyvärr ingen angenäm upplevelse utan där tar verkligen alkoholen överhanden.

Nej, första intrycket var inte någon höjdare. Det säger en del när halva flaskan av en amarone överlever kvällen. Ska man dricka det till mat behövs något kraftigt och helst med en fet sås eller dylikt som kan täcka upp för alkoholen.

Jag tänkte skriva att jag har svårt att se att vinet vinner särskilt mycket på lagring...och det gör det nog i ärlighetens namn inte. Däremot klarar det säkert några år och ska det drickas på studs så bör man nog lufta det ordentligt. Jag tog nämligen de sista två glasen idag, två dagar efter att vi öppnade flaskan, och nu var intrycket bättre. Grundstrukturen är fortfarande densamma, men alkoholen har tagit några steg tillbaka och blir inte alls lika påträngande och jobbigt. Stor skillnad faktiskt!

Lite mer positiva tongångar i slutändan trots allt, men alkoholen är fortfarande alltför på. Jag undrar om inte det ibland hade varit bättre om amarones lägstagräns på 14,5% alkoholen hade mått bra av att sänkas...men då kanske vinet hade blivit allt för sött med massa socker som inte fått jäsa ut?

PS. Billigt Vin har också nyligen provat.

 Torkade druvor

2010 Insoglio. Fokus är mer på annat håll just nu...

Visset?

Ny stad, nytt hus. Samma gamla vinblogg. Är numera dessutom ägare till ett styck vinranka. Blåa druvor som tydligen ska vara väldigt goda, men så mycket mer om den vet jag inte. Om det finns någon oenolog där ute som kan identifiera druvsort från lite bilder så säg gärna till ;) Flyttkaos, pendling, bårkiga barn. Det är mycket som tar tid från bloggandet just nu. Det har dock passerat en del vin, men främst som nervlugnare och några anteckningar var det inte tal om. Dock kan sägas att Salia från Finca Sandoval (inflyttningspresent) var riktigt fint och ledde till omedelbar påfyllning. Tyvärr bara tre flaskor, fler fanns inte att få tag. Konjären utnämnde nyligen 2010 Xavier Grenache Vielles Vignes till sitt nya husvin och det har vi också gjort. För modesta 85:- får man ett riktigt trevligt, lättdrucket Rhônevin (15% Syrah na,mnet till trots)!


Om Xavier agerar husvin, så får 2010 Insoglio del Cinghiale Campo di Sasso agera vardagsvin. Egentligen lite för dyrt för att vara vardagsvin, men när det väl dyker upp ett gott vin på halvbutelj så får man passa på. Gjort på 35% Syrah, 30% Cabernet Franc, 30% Merlot och 5% Petit Verdot. Fransk blandning så det förslår alltså, men ändå unmisstakenly Italian! Syrliga, italienska körsbär blandat med svarta vinbär och en härlig kryddig örtighet. Vinet är ännu i sin linda med hög syra och relativt sträva tanniner och om vi har tålamod ska vi nog låta några flaskor vila några år för jag är övertygad om att det har ytterligare att vinna på att få lugna ner sig lite. Samtidigt är det så gott nu!

Geografiska tillkortakommanden och en envis förkylning med förlorat luktsinne har gjort att jag missat sortimentsprovning hos både Handlavin.se och Spendrups, samt även en vinprovning med Munskänkarna med godbitar från Gaja och Guigal. Inte så mycket roligt planerat på vinfronten, men förhoppningen är att det ska börja snickras på en ny vinkällare under våren.

Barndomsminne för någon mer än mig? Filmen har 2 282 116 visningar. Vår minsting F står säkert för hälften av de. ;)

2009 Soprasasso Amarone della Valpolicella

Amarone. Årets julklapp?

Ni kan nog melodin vid det här laget. Amarone görs på druvor som efter skörd fått torka cirka 100 dagar för att på så sätt koncentrera druvmusten, som tappar ungefär 40% av sin vikt, och därmed även smaken. Metoden med torkade druvor kallas appassimento och används även vid framställning av andra viner, kanske framför allt Amarones broder (eller kanske snarare fader) Recioto som är den söta varianten som också tillverkas i Veneto. Lillebror kallas Ripasso och görs ofta genom att man under vinmakningen låter ett vanligt rött Valpolicellavin få sällskap av de torkade druvorna som blir kvar efter att man gjort Amaronen för att på så sätt ge vinet ytterligare en dimension med drag av Amarone. Druvorna som brukar dominera är corvina veronese, rondinella och molinara, där största andelen brukar bestå av corvina.

2009 Soprasasso Amarone della Valpolicella (varuprov, 189 kr på systemet) är istället gjort på corvina veronese, corvione och rondinella, där corvione är en ny bekantskap för mig så vitt jag vet. Läser man i Oz Clarkes Druvan bakom vinet, så verkar corvione dock vara en ganska utbredd druva i Veneto men som ofta förväxlas med corvina. Corvione ger dock större druvor, mer färg och mer tannin. Amarone får inte understiga 14% alkohol och inte ha mer än 15 gram/liter i restsocker. Soprasasso ligger på 15% med 10 gram restsocker.

Dessa rätter kräfva dessa drycker!

På senaste tiden har vi hittat en hel del blåbär i vinerna vi har druckit. Vet inte om det är för att vi pejlat in just den doften eller om vinerna faktiskt doftar mycket blåbär, men 2009 Soprasasso är hur som helst inget undantag. Blåbär, lite nästan syntetiska svarta vinbär och körsbär trängs i frukten. Detta kryddiga, unga vin bjuder utöver frukten på en fatig vanilj blandat med sötlakrits och en viss alkoholpräglad pepprighet. M tycker även att hon hittar lite krusbär, men jag vet ärligt talat inte riktigt hur det smakar/luktar så det kan jag inte skriva under på. Dofterna går i stort igen i smaken med blåbär, fat, pepprighet och en viss alkoholsötma och hetta. Svansen har en ganska bra längd och mynnar ut i en eldig pepprighet.

Inte den mest ursprungstypiska av Amarone, men det tycker jag sällan de är i den här prisklassen. Vi drack det tillsammans med bland annat lite lagrade ostar, salami, skinka och en bit choklad och det är ofta då jag tycker att Amarone kommer som mest till sin rätt. Inte tillsammans med mat, utan med lite tilltugg efter en enklare middag. Helst när det dessutom hunnit bli barnfritt. Amarone + tilltugg + barnvakt = årets julklapp? Jag hade i alla fall inte haft något emot det :)  Samtidigt är det lite trist att läsa hur stor del av vinerna över 200 kronor som säljs på bolaget som är just Amarone, när det finns så mycket annat gott att upptäcka. Jag har förresten läst på två ställen nu att Amarone även ska passa bra till Janssons frestelse. Låter galet, men det är inte utan att man blir lite sugen på att ställa fram en flaska på julbordet för att testa.

2009 Villa Marina Rosso Conero

2009 Villa Marina Rosso Conero (varuprov, 79:- på systemet) började säljas 1 oktober. Munskänken gav den betyget 12,5 och omdömet mer än prisvärt (+). Även BK Wine är positiva och ger till och med fyndstämpel. 100% Montepulciano som skördats för hand och som fått spendera 10-12 månader på franska ekfat.

Vi möts av en relativt stor doft, med framför allt unga, syrliga (körs-)bär med en lätt kryddighet.
Rejäla drag av lakrits/salmiak på det. Även i munnen känns vinet ungt och saftigt (inte saft-likt). Medelfylligt och lättdrucket. Hygglig längd på svansen som bär drag av peppar och chili.

En sväng för att hämta dottern på hennes första (sannolikt inte sista) kalas på Laserdome gjorde att vinet fick stå och luftas någon timme. Väl hemma igen tycker jag det hänt oväntat mycket med vinet. Frukten känns betydligt rundare med mogna plommon främst. Även fathanteringen blir mer påtaglig. Liten lätt touch av paprika. Pepprigheten i svansen har även den fått sällskap i form av choklad. En viss eldighet (13,5%) dyker upp och drar ner helhetsintrycket en smula.

M gillar det starkt och när jag berättar att det kostar 89:- ger hon tummen upp och säger att vi absolut ska köpa fler flaskor att ha på lager. När jag sedan konstaterar att det faktiskt kostar 79:-, så känns det som en lågoddsare att tro att kommer inmundigas fler flaskor (ffa om det är M som åker till systemet). Ett utmärkt all-roundvin som passade finemang till gårdagens hemmagjorda pizza. Väldigt lättdrucket och jag är beredd att stämma in i hyllningskören för den prislappen. Tycker nog att vinet var som bäst direkt ur flaskan, men det är nog en fråga om preferenser. Ungt, friskt och  syrligt kontra mer runda toner och ek (och då tyvärr lite eldighet).

PS. Slatten som blev över mådde inget vidare av att spendera två dagar i kylskåpet.

2009 Soffocone di Vincigliata...på riktigt den här gången

Gör ett nytt försök på Soffocone, förhoppningsvis utan sidospår den här gången. Får dock bli från huvudet eftersom jag inte hittar mina noteringar.

2009 Soffocone di Vincigliata lanserades alltså i senaste släppet. Soffocone är så vitt jag förstår "Florens-slang" och betyder fellatio. Blev lite förvånad när jag hörde det, för jag trodde inte att Systembolaget skulle ta in produkter med så ekivoka titlar. Tydligen ska man i USA ha reagerat just så och vägrat godkänna etiketten. Hur som helst så är Vincigliata namnet på vingården vars marker tydligen är ett populärt tillhåll för unga (natur-)älskare. Vinet är producerat av konstnären Bibi Graetz som driver vineriet Azienda Agricola Testamatta.

Soffocone bjuder initialt på en rätt blygsam doft av syrliga körsbär. Efter ett tag öppnar den upp sig och det italienska ursprunget går inte att ta fel på. Mörka, syrliga bär med körsbär och plommon främst, Örter (ffa salvia) med en lätt parfymerad touch, bra integrerade fat och en kaffetonad svans. Relativt sträva tanniner och bra syra gör att jag tror att det skulle ligga ett år eller två för att passa mina lökar som bäst. Bara frukten håller... Trevligt och en given present till min italienska svåger! :) Nöjer mig dock med mina tre flaskor.

90%, sangiovese, 7% colorino, 3% canaiolo. 15 månader på barriques. Avslutar med en länk till Livets Goda ;)

PS. Reuterdahl har också provat.

PS 2. Drack idag ett annat vin från nyhetssläppet. Hade tänkt att Le Grand Terroir skulle kunna vara ett bra vardagsvin, men icke. Lingonsurt och inte alls kul!

Sortimentprovning Spendrups Vin

Undertecknads första sortimentprovning. Visste inte riktigt vad man skulle förvänta sig av en sortimentprovning av denna typ och storlek. Det första som slog mig var dock att jag var en bra bit övermedelålder, vilket förvånade mig. Nog bara att inse att restaurangbranschen till stor del består av ungdomar. Tror i och för sig att de allra flesta inte hade särskilt bra koll på vin, utan mest var där för att få dricka och äta lite bra grejer gratis. Större delen av Spendrups Vins sortiment fanns med, förutom gamla trotjänare som funnits med ett tag utan att byta årgång. Har ingen aning om hur många viner som stod framdukade, men det var utan tvekan över hundra. Förutom samlingen av vin var det naturligvis en samling människor. De flesta representerade olika etablissemang med utskänkningstillstånd och det var en ynnest att få komma dit i egenskap av vinentusiast/bloggare/vän, för då slipper man jaga viner till budgetdelen av vinlistan utan kan istället gå direkt på dyrgriparna och det man är mest sugen på.

Tyvärr har jag, mina 36 år till trots, inte riktigt lärt mig läsa en tidtabell och missade tåget och därmed även specialprovningen från Louis M Martini. Däremot hann jag med att gå på en liten vertikal av Marcheri de Frescobaldi's super-toscanare Mormoreto.

Vittori Degli Albizi (ingift) Frescobaldi medlem såg 1855 till att plantera typisk Bordeaux-druvor som cabernet sauvignon, merlot och cabernet franc på olika lägen inom Castello di Nipozzano. Mormoreto började dock inte produceras förrän 1983 och förutom ovanstående druvor i olika proportioner har man även (från och med 2004) använt små andelar petit verdot. Vingården är cirka 20 hektar stor och namnet mormoreto (som betyder mummel; eng murmur) kommer av att de kyliga vindar som sveper över vingården i slutet av sommaren och början av hösten ibland låter som någon mumlar. Vertikalen genomfördes med det yngsta vinet först. Vinerna spenderar 24 månader på barriquer (oklart andel nya).

2009 Mormoreto skiljde sig markant från de övriga och befann sig ännu klart i sin linda och hade inte alls hittat balansen ännu. Hög syra och massvis med tanniner förde tankarna snarare till citronskal än vin, men det här kommer nog bli riktigt trevligt till slut...men då får man nog vänta minst 5 år, helst ännu längre. Just nu är det lite, för att citera prins Daniel lite "all over the place". Frukten fanns där helt klart för att klara lagringen med tydliga drag av cassis från cebernet:en, blandat med tydliga drag av ekfaten.

2006 Mormoreto visade tecken på begynnande mognad både till färg och smak, men var fortsatt strävt med bra syra. Lite jordiga toner med tydlig ekkaraktär tillsammans med mjölkchoklad. Gott, men skulle få ligga till sig ytterligare för att helt träffa rätt hos mig.

2004 Mormoreto kändes lite motsägelsefullt, då doften visade tydliga mognadsdrag med dragning åt rosvatten vilket jag ofta hittar hos lite mer mogen cabernet. Samtidigt kändes vinet snarast yngre än 2006:an när man väl drack det och hade fortsatt bra frukt och höga tanniner. Mer harmoniskt än det förra, men även här fanns en klar utvecklingspotential.

2000 Mormoreto bjöd på tegel och ännu mer rosvatten. Tycker även att det här och i de två föregående dök upp lite drag av banankaka, vilket jag inte riktigt hittat någonstans tidigare. Det här vinet var betydligt rundare och saknade kanske lite ryggrad som det var nu. Vår sympatiske föreläsare berättar att denna årgång, till skillnad från de övriga, inte innehöll någon petit verdot. Hade varit spännande att veta hur vinet artat sig om den fått de där procenten petit verdot som de övriga hade.

De tre yngsta hade en fördelning av 60% cabernet sauvignon, 25% merlot, 12% cabernet franc och 3% petit verdot. 2000:an hade alltså ingen petit verdot och en något högre andel cabernet franc. Peter Ferguson som höll i föreläsningen trycker gärna lite extra på 2004:an och möjligen var det det bästa vinet, men i min mening fortfarande för ungt. Tyckte nog att 2000:an gick vinnande ur striden. Riktigt goda viner allihopa dock, men man ska inte vara främmande för ek.

Tyvärr drog föreläsningen ut på tiden en del och i och med att jag kom lite sent så blev det inte sådär jättemycket övrigt inmundigat. Kort:

Chateau Tahbilk:
Deras storsäljare gjord på marsanne har jag druckit och gillat förut, liksom deras shiraz. Nu passade jag på att prova deras 2003 1860 Vines Shiraz som alltså är gjort på pre-phylloxera druvor från den halva hektar shiraz-stockar som finns kvar. Vinet görs endast i 300 lådor och betingar en stadig slant. Tyckte hur som helst att det var riktigt trevligt. Mer prisvärt (och riktigt bra) var deras 2005(?) Eric Stevens Pubrick (ESP) Cabernet Sauvignon med en stor doft och trevlig komplexitet utan att vara särskilt fläskigt. Några snäpp vassare än 1860 Vines.

Två viner från familjen Picard i Bourgogne hann jag även få i mig. 2008 Château Chassagne Montrachet fick kanske en lite dålig start eftersom det provades direkt efter de kraftfullare australiensarna, men här var jag inte särskilt imponerad. Blygsam pinot-doft som inte lockade. Då var 2006 Gevrey-Chambertin 1er Cru "les Cazetiers" något bättre, med en uttalad parfymerad dift blandat med fat. Nja, här var jag inte särskilt imponerad.

Passade även på att surra lite med Mr Ferguson och prova några fler av Frescobaldis super-toscanare och deras 2010 Tenuta Frescobaldi di Castiglioni gjord på liknande druvor som mormoreto, fast med 10% sangiovese var riktigt trevligt i en något mer modest prisklass (137:-) och det skulle jag gärna ha några flaskor av för ganska snar konsumtion. 2006 Luce, även det en super-toscanare var riktigt trevligt, ett gediget hantverk rakt igenom. Men så kostar det också 550:-. Provade även deras vinsanto Castello di Pomino som var helt ljuvlig. Man riktigt längtade efter att få sätta sig ner med några mandelkakor och bara njuta.

Lite annat som också slank ner var 2007 Il Bosco Syrah. Riktigt god italiensk Syrah. 2009 Stonewell Shiraz. Favorit i repris. Kändes inte lika vass som tidigare, men det var nog snarast så att det berodde på att vinet var lite yngre än de tidigare jag druckit samt att gommen började bli rätt mätt på stöddig shiraz:er. 2007  Tesauro Recioto della Valpolicella var för sina 107:- ett riktigt prisvärt köp för den som vill prova en god Recioto. Verkar dock tyvärr bara ligga i restaurangsortimentet. Någon ytterligare flaska slan ner, bland annat en något dyrare flaska cabernet från Louis M Martini som var fantastiskt trevlig, men jag hann aldrig anteckna vilken det var.

2008 Allegrini La Grola

Jag har visst lite skit på objektivet...

För en gångs skull tycker jag att man med gott omdöme kan hänvisa till systembolagets hemsida, utan att känna att man behöver bre på det hela ytterligare. Flaskan inhandlades grab-n-go i Höganäs efter ett besök på den nyöppnade Saluhallen.

2008 La grola bjuder på syrliga körsbär som övergår i mer mogna drag av plommon. Salvia, som jag normalt har svårt att känna igen, märks tydligt. Vinet har lagrats 16 månader på ekfat (20% nya barriquer) och de har satt en tydlig, men inte överdimensionerad prägel. Detta tillsammans med drag av choklad och tobak. Dofterna går igen i smaken och jag uppfattar inte riktigt syran så hög som systemet vill påskina och viner känns även något fylligare. En klockren 9-9-9 på systemets klockor skulle jag säga.

Inte dumt alls och det funkade bra till vår blandning av närproducerade korvar, men utan något riktig wow-känsla.

 Sista vardagen på sommarlovet får man väl bjuda på 
(ricotta-)pannkakor till frukost? ;)

2010 Brolio

Det mesta ligger i OS-dvala nu, inklusive bloggandet och det aktiva föräldraskapet. M jourar idag och lat som man är så blir det köbepizza. För en gångs skulle var jag lite taktisk när jag var på systemet igår (vilka fynd hittade ni?) och köpte mig en halvflaska 2010 Brolio att njuta till pizza och städning inför helgens utflykt till den östgötska slätten.

Brolio har vi (naturligtvis) druckit förr och nog känner man igen sig även nu när den nya årgången kommit. 2010 Brolio känns omisskännligt italienskt. Doften bärs fram av ung röd frukt, inte helt oväntat mest körsbär men även lite plommon. Detta blandas med kaffe, choklad och rostade fat. Efter en tids luftning dyker det upp galet mycket koriander. Är inte särskilt förtjust i koriander, men det är lättare att tackla i vinet än i såpasmakande thairätter. Koriandern lugnar sig efter ytterligare luftning. I munnen är vinet relativt slankt med en balanserad syra och stramhet och faten känns plötsligt mer påtagliga. Körsbären och chokladen kvarstannar och blandas med en lätt touch av mynta.

Inte alls dumt. Vinet kändes inte så fylligt som systembolaget vill ha det till med sin 10-11. Jag har inte någon koll på årgången i Chiant, men det här kändes (behagligt nog) inte som något varmt muskelknippe utan vinet bjöd på en behaglig syra och slankhet som gav en balanserad känsla.

2008 MASI Brolo di Campofiorin

Trotsig dotter har bytts mot febrig dito. Kvar på Lalandia åker jag in till Netto i Rødby för att handla. Det är extrapris på MASI Campofiorin och jag vet inte om det är en miss, men både den och Brolo går lös på 75 DKK. I Sverige kostar Brolo cirka 50% mer.

Om förra vinet luktade Italien så luktar det här Venetien (eller säger man Veneto, blir osäker). Mognare frukt. Inte alls samma syra, fylligare och betydligt mer vanilj. Lite choklad och tobak på det. Relativt runda tanniner. Hade varit intressant att testa med vanliga Campofiorin, för utifrån minnet är de snarlika. Kanske lite extra allt med Brolo.

Inte riktigt min kopp ikväll. Lite för mycket av allt, ffa ek.

2009 Gratena Chianti

Vad gör man inte för sina barn? En tripp till Lalandia i Danmark gör man i alla fall inte (om). I alla fall inte om man ska lita på magkänslan såhär efter 4 timmar. 7 åringen får värsta psykbrytet när vi säger att det är färdigspelat på Nintendot och när ungarna till slut somnat undrar vi smått om det inte skulle bli mer semester om vi checkade ut imorgon och åkte hem istället.

Som tur är fick vi med oss en flaska vin hemifrån som vi nu kan fokusera på istället för trotsiga ungar (hur ska det gå när de blir tonåringar?). Flaskan, den andra som konsumeras på lika många dagar, inköptes efter en post av Svenssonsmakaren.

Det här vinet fullkomligt skriker Italien! Packat med syrliga körsbär, mineral, blod och chark tillsammans med en lagom dos ek. Dofterna går igen i smaken tillsammans med en frisk syra och en balanserad mängd uttorkande tanniner. Det här är inget komplicerat vin, men ack så gott. Igår var jag inte så imponerad, men idag var det perfekt. Kanske får tacka dottern för det ;)

Vi har även druckit en flaska 2004 Pengold's Bin 2. Förr hörde Penfold's viner till vanligheterna hos oss, men nu var det längesen sist. Bin 2 hade i alla fall överlevt lagringen med bravur. En mogen doft, full med solmogen frukt. Det kändes som vi verkligen knep den på topp. Hade nog klarat ytterligare något år, men tror inte att det blivit bättre.

2002 Il Pozzo Barolo

I dessa dagar är det ett gott betyg på ett vin när hela flaskan har gått åt innan vi ens hunnit börja med barnens läggningsrutiner. Il Pozzo var ett sådant vin.

Det är alltid angenämt att titta på ett Nebbiolo-vin med några år på nacken. Den tegelröda färgen gör att man redan innan första sniffen känner hur det vattnas i munnen. 2002 Il Pozzo gör oss inte heller besviken när vi stoppar ner näsan. Mogna portvinslika toner av russin och katrinplommon, med en svag underton av viol och körsbär. Begynnande drag av rosor blandas med lakrits. Vinet är, sin ålder till trots, ganska strävt. Medelfylligt. Initialt med drag av julmust, som sedemera övergår alltmer i portvin. Hygglig längd. M ger stora tummen upp. Alltid vanskligt när man bara har en flaska (som bilden skvallrar om fick jag det på min förra födelsedag), men jag tror att vi korkade upp precis i rättan tid. Det ska nog i alla fall inte ligga längre. 90-91

Har även hunnit med att återuppta bekantskapen med Luigi Righetti's Campolieti (2009 tror jag). Något år sen sist, men även om cedertonerna lugnat sig lite känner man klart igen det. Jag gillar det här viner skarpt. En av mina absoluta favoriter i <100 kronorsklassen. Äveb Barone Ricasoli Rocca Guicciarda Riserva har vi fått i oss. Snäppet bättre och även det en av favoriterna just nu. Känner att suget efter italienskt kommer allt mer efter senaste tidens dragning åt Pinot Noir.

PS. Snart dags för ny födelsedag. Den förra firades in som jour och i år blir det på planet till Teneriffa. MR-kurs. Om någon som har några måsten att tipsa om på Teneriffa, så tas det tacksamt emot...

PS 2. När vi som bäst satt och njöt av vår Barolo, fick jag ett MMS av Dr Milf som satt och njöt av en 1992 Mouton Rothschild. Lite olika prisklass, men just den dagen tror jag vi njöt av våra flaskor lika mycket båda två.

2007 La Spinetta Ca' di Pian

Försökte vara duktig och blogga om det här vinet via mobilen när det begav sig förra helgen. Gick sådär.

Hur som så får vi en nästan barnfri helg (2/3) i Malmö, dit vi var bjudna på inflyttningsfest. Lagar en enkel måltid innan vi traskar iväg och till detta inhandlades en Ca' di Pian på halvflaska. Utbudet av halvflaskor här hemma är magert, så det var nästan en fröjd att kolla igenom de typ två hyllmeter det fanns på Hansa Compagniet.

Anteckningarna i mobilen talar om ett strävt vin med relativt bra syra. Smak av fat med vanilj uppblandat med mogna, röda bär. Blanda detta med lite kryddor,choklad och viol så är i alla fall jag hemma. Bra längd.

Det finns visst några halvflaskor kvar av detta vin som släpptes i juni. Enstaka helflaskor också om man ska tro systembolagets saldo, men jag tvivlar på att det stämmer. Skulle gärna köpt på mig några till. 90p.

Är det lättja eller lätt panik som är uppfinningarnas moder?

MASI besöker munskänkarna

Vinprovning mitt i veckan sitter perfekt när man ändå har en (omotiverad) ledig vecka.

Vår sektion får besök av Carina Kurtilla som är MASIs exportansvarige för Norden. Vi får inte så mycket bakgrund om Carina, men hon är i alla fall svensk. :)

Provningen inleds med lite fakta om MASI. Man har i dagsläget 35 etiketter, varav 5 amarone, och är Valpolicellas största producent. Sandro Boscaini är 6:e generationens Boscaini som driver MASI och sonen Raffaele, som nu jobbar med den tekniska gruppen (gruppo tecnico), blir altså 7:e generationen. Det hela började redan 1772 när första vinodlingarna köptes.

Under sin föreläsning passar Carina på att ondgöra sig lite över de bliiliga amarone som massproduceras av kooperativ och säljs för orimligt låga priser. Tydligtvis får man bidrag när man gör dessa viner så kooperativen behöver, eller ska inte ens gå med vinst och på så sätt kan priset dumpas till nivåer som ligger under inköpspris. Hon berättar vidare att inga av dessa "amarone" kommer från Classico-området. Får ju mig att undra över de Luigi Righetti-amarone som jag köpt i Danmark för typ 100DKK, som i alla fall enligt etiketten, kommer från Classico-området.

Samtliga amarone görs på torkade druvor (appassimento) som fått ligga minst 100 dagar. Druvorna heter corvina, molinara och rondinella. Molinara har många gått i från mer och mer, men Boscaini änvänder fortfarande denna för att ge vinerna en välbehövlig syra. Druvorna tappar 35-40% av sin vikt när de får torka och smakämnen etc koncentreras. Tydligen har man även visat att det händer något "genetiskt" i druvorna när klassarna klipps ner, så det sker inte bara en koncentration. Som gammal molekylärbiolog blir man ju lite nyfiken på vad det sker för något genetiskt, men man får väl förutsätta att det sker en modifiering i genuttryck som påverkar på något sätt. Man tillåter att upp till 20% av Corvina angrips av ädelröta för att dessa ska kunna producera glycerin för att på så sätt ge "en illusion av sötma".

Vi bjuds idag på 6 viner:

2010 MASI Masianco, finns i systembolagets ordinarie sortiment och har provats tidigare. Vinet är till största delen gjort på pinot gris, men har blandats med 25% Verduzzo som först fått torka i 3 veckor. Vi bjuds på en oväntat stor doft med en bra friskhet med tropisk frukt, päron, mandel och lite rostat bröd. Smaken är inte lika stor som doften, men fräsch och syrlig. Hygglig längd. Ett bra och friskt allroundvin till lättare rätter. 85p

2008 MASI Brolo di Campofiorin vet jag inte om vi druckit tidigare. Lillebror är däremot välkänd hemma hos oss. Vinet är gjort på 80% Corvina och 20% Rondinella, varav 30% är Corvina som fått torka i 6 veckor. Vinet har därefter spenderat 2 år på fat, 1/3 nya dito. Även är är doften relativt stor med ek och massor av rökt chark i fronten. Lite körsbär och torkad frukt på det så är jag hemma. Även i smaken dominerar charken. Smaken är lite fet, syrlig och relativt sträv med diskreta toner av choklad. Mycket kaffe i eftersmaken. Doften forsätter att växa under kvällen. Gott. 88p

2007 MASI Rondinella Appassimento har fått göra sällskap hem från systemet tidigare. 75 % Refosco och 25% Carmenère, samtliga druvor har fått torka runt 50 dagar. Dagens enda vin som inte kommer från Venetien, utan Friuli. Stor doft återigen. Mycket choklad och ek, men även toner av peppar, ceder och lakrits. I munnen gör sig framför allt lakritsen påmind uppblandat med torkade bär. Relativt strävt. Bra längd. Det här gillar jag. 90p

2007 MASI Amarone Costasera. MASIs standardamarone, som åtminstone druckits vid ett tidigare tillfälle. Tror jag druckit det ytterligare någon gång, utan att bli sådär jätteupphetsad. Vinet är gjort på 70% Corvina, 25% Rondinella och 5% Molinara och har fått spendera 2 år på fat. 25-30 år ska det kunna klara i horisontalläge under bra årgångar. Tycker faktiskt att dpften är oväntat anonym. Körsbär, kaffe och kryddor. I munnen är tanninerna finkorniga, men ändå påtaliga. Inte lika hög syra som det förra vinet. Kanske är vinet för ungt, men det här hittar inte hem hos mig. 86p

2005 Serego Alighieri Vaio Armaron. 65% Corina, 25% Rondinella och 15% Molinara (i alla fall enligt Carina). Anor från den store Dante och även stockarna har anor. Tydligen ska det finnas ett gäng rankor (Molinara) som planterades redan 1875 som ligger central på gården och som klarat sig undan Phylloxera. Dessa har man sedan klonat och använder sig av vid tillverkningen. Vinet har spenderat 3 år på fat, varav de sista 4 månaderna på körsbärsfat. Lite dyrare än de tidigare med sina 379 kronor. Doften har klara inslag av gröna örter (lite åt salviahållet), tillsammans med fat och körsbär. Strävt med ekkaraktär och återigen den lite grönanyansen som inte faller väl ut i min mun. En besvikelse med tanke på priset. 86p

2003 MASI Campolongo di Torbe. Dagens enda vin utanför ordinarie sortiment och kvällens dyrgrip. 689 kronor. I medeltal 50 år gamla stockar med Corvina, Rondinella och Molinara med okänd fördelning, odlade på vulkanjordar cirka 450 meter över havet. Vinet görs enbart stora årgångar och då med en produktino på cirka 15 000 flaskor. Det här vinet var ritkigt trevligt med en mognad med torkad frukt, stall och chark. Rundare, men rätt ordentligt sträva tanniner. Bra längd. Bravo. 93p

Lite förvånande föll mig vin 2,3 och 6 (i omvänd ordning) mig bäst på läppen. Grannarna mitt emot mig var inte alls förtjusta i 2 och 3, så smaken kan nog variera. Hur som helst en trevlig stund och det blir nog inte så mycket MASI-producerade amarone för mig framöver. Kanske något ur det billigare sortimentet.

Duktig sambo som jag är fraktade jag hem de sista centilitrarna till M som gav följande korta omdömen (helt blint):

1. Masianco. Gott, klassiskt fräscht vitt.

2. Campofiorin. Gott. Mycket rök. Chark. Ordentligt med kaffe i eftersmaken. Bra köttvin, grillvin.

3. Grandarella. Gott. Choklad, kaffe. Lite smörigt.

4. Costasera. Mint. Kryddigt. kött. Julkrydda (kanel?). Lite surt.

5. Vaio Armaron. Liten doft. Också mint. Kryddigt. Peppar. Lite surt.

6. Campolongo. Hö, källare, animaliskt. Ladugård/stall. Rundare. Fylligare. Bärigt.

Gissa vilka viner som föll henne i smaken? 3, 6 och 2 (i den ordningen). Så, även om vår smak kanske kan ifrågasättas, så är vi i alla fall synkade :) Kan kanske bero på att jag valt vin de senaste 4 åren.

It's all downhill from here

Dr Milf är på besök och då vill man gärna gräva lite djupare i källaren. Lyckats faktiskt gräva så djupt att jag hittar två flaskor som jag trodde att jag druckit upp för länge sedan. 2002 Luigi Righetti Capitel de Roari var antingen en julklapp eller examenspresent från Ms föräldrar. Hur som helst legat i källaren ungefär sedan årskiftet 06/07. Fick två flaskor, den första dracks i oktober 2008. Flaska nummer två är 1999 Soria Barolo. Köpt i Danmark för 120 DKK sommaren 2008. Köpte då även några Fontanafredda Barolo 2001:or som druckits med välbehag. Trodde att även denna var från Fontanafredda, men så var det visst inte. Förstår faktiskt inte hur den lyckats undvika att korkas upp...

1999 Soria Barolo var inte bara oxiderad till färgen, utan även till smaken. Sur och ogin. Doftade hyggligt, men gick inte att dricka. Too bad...

2002 Luigi Righetti Capitel d'Roari var trevligare med sina lager av torkad frukt, framför allt russin, men även plommon. Lite ceder uppblandat med en skön pepprighet. Både smak och doft kändes ordentligt mogen, definitivt för mogen. Ingen vidare längd. Drygt medelfylligt. Milfen, som serveras flaskan blint, är först ute och vandrar i Rhône, men bestämmer sig sen för att all den torkade frukten nog snarare tillhör en amarone. Årgången hamnar på 2003, med gissning och det lägre prissegmentet av amarone på grund av den blygsamma fylligheten. Bara till att lyfta på hatten. 2002 var en riktigt dålig årgång och den uteblivna fylligheten får väl i alla fall delvis skyllas på det. Capitel de' Roari får väl räknas till bugdetamarone, men jag brukar tycka den är riktigt fin. 84p

Till efterrätten korkade vi upp en flaska 2010 Bricco Quaglia. Moscato d'Asti från La spinetta som lanserades i maj. Vår lokale vinskribent haussade det och vips så var det slut på hyllorna här. Nu hade en ny laddning kommit in och om man, som jag, har en svaghet för söta viner kändes det givet att prova. Vi häller upp det svagt, svag gräna vinet som pärlar sig med en fin mousse. Ur glasen sprider sig en blommig doft med massor av fläder och lychee. Eftersmaken är lång och frisk. Gott, men jag tror att jag uppskattat det ännu mer om alkoholhalten hade varit lite högre än de blygsamma 4,5% som det presterar. Rekommenderades till jordgubbar och det kan jag tänka är en riktigt bra kombination.

Summa sumarum två flaskor som passerat zenit och en flaska som inte riktigt nådde ända fram...

2004 Luigi Righetti Amarone della Valpolicella Classico

Jour. Suck! Har precis fått reda på att jag inte kommer vara ledig på tisdag, vilket vi brukar vara när vi varit jour fredag och sändag. Semestertider och bemanningen är för låg för att det ska funka. Hade hoppats på att kunna åka hem till föräldrarna med lillkillen och plocka fram mina Star Wars-gubbar. Får bli någon annan gång helt enkelt...

För något år sedan dök det upp lite artiklar på danska Vinavisen om förfalskade flaskor som sålts i Danmark som sålts som amarone för 80 DKK . Diskussionen cirkulerade lite kring rimligheten i att tro att man kunde göra amarone så billigt att det gick att sälja för 80 DKK. Det tycktes inte rimligt då druvorna till amarone ska torkas och helt enkelt kräver lite mer än vanliga viner.

Ovanstående vin är dock köpt för just 80 DKK på danska Netto. Har svårt att att de skulle vara förfalskade. Flaskorna fått följa med ett tag, utan att någonsin imponera. Är annars riktigt förtjust i deras Capitel de' Roari.

Vinet bjuder på en lite stickig alkoholdoft blandat med russin, plommon och körsbär. Det hela blandas av en begynnande doft av rosvatten och ceder. Lite sunkig sommarstuga. Doften är bättre än smaken som känns mogen med mjuka tanniner, mörk frukt och lite alkoholhetta.

Har för mig att det var Finare Vinare som någon gång skrev att en amarones första plikt var att vara tio år gammal. Tror inte att de syfta på 80-kronorsvarianten... 84p

Vi samlar ihop oss lite...

Precis som nyhetsuppläsarna här ska jag försöka samla ihop mig lite. Började skriva detta inlägg 27:e feb, men kom aldirg till skott.

Jour, bihåleinflammation och havererad mage...så stavas vår vardag just nu. Har ytterligare en liten godsak just nu, men det är lite för otrevlig för att blogga om (så ni som ev. känner mig slipper titta snett på mig). Kan bara konstatera att alkohol faktiskt funkar förvånansvärt bra som smärtstillande när man har lite mer ont på riktigt.

Vi försöker dränka våra sorger och besvär i vin, men är dåliga på att ta anteckningar. (och nej, så himla synd är det inte om oss).

Den gångn helgen har Dr Milf varit på besök med familj. Milf:en var en av de som introducerade mig till vin på lite mer allvar, så det är klart att man funderar lite extra innan man går ner i källaren...

2006 Produttori del Barbaresco. En kassiker i svenska bloggkretsar vid det här laget. Har fortfarande aldrig tänt på alla cylindrar när jag druckit det och inte heller denna gången. Relativt ljus färg med dragning åt tegel. Vinet är lite i kallaste laget initialt och den blygsamma doften skylls på det. Efterhand som timmarna går och temperaturen stiger händer det dock inte så värst mycket mer. Vi hittar lite ceder, viol och cassis. I munnen bjuds vi på ett bra hugg i tanninerna.

2001 Barolo Fontanafredda. Sista flaskan av tre inköpt hos danskarna på andra sidan sundet för 125 DKK. Ställdes mot ovanstående vin och vi var båda överens om att det hör drog det längsta strået. Klart mer framträdande tegel. Lite våt källardoft initialt som sedermera ersätts av ceder, viol, lakrits, timjan och en parfymerad rosendoft. Den högre åldern märks tydligt även i munnen med sin rundare munkänsla. Ska inte ligga längre.

2003 Finca el Puig. Även detta sista flaskan. Liksom sist, bjuds vi på ett moget vin med stor dos av torkad frukt, framför allt katrinplommon. Mycket mörka bär. Undervegetation och vått ylle blandar sig med örter och lite elidga toner (15%). Mogen munkänsla, men fortsatt relativt strävt. Tror inte heller detta hade passat oss bättre om det fått ligga längre. Det här är gott! Milfen gissar på en sydfransk Carignan-blanding.

1999 Mater Matuta. Mig veterligen den första gången jag dricker vin från Lazio. Gjort på 85% Syrah och 15% Petit Verdot. En av de olika flaskorna jag fick av min far när jag fyllde år. Det här vinet har passerat zenit och initialt är det oerhört svårt att komma förbi doften av champinjoner. Till slut hittar vi en rund doft som skvallrar om lite tid på ekfat. Även lite salami, rök och jord. lite söt, rund och övermogen smak med viss kvarvarande strävhet. Ingen höjdare, men kul udda fågel.

2004 Tamellini Vigna Marogne Recioto di Soave. Ska detta bli det godaste söta jag druckit för fjärde året i rad? Mycket talar för det. Precis som alla gånger förut bjuds vi på ordentligt med mango och aprikoser. Fantsatisk bränstensfärg och ett oändligt långt avslut. Var lite orolig att även detta vin skulle börja tappa, men icke. Jag älskar verligen det här. Två flaskor kvar nu... Får kanske ge mig på någon gammal Moulin Touchais bara för att få lite utmaning.

2009 Wishbone har också slunkit ner. Pinot Noir från Nya Zealand. Slunkit ner och slunkit ner. 2/3 åkte ut i vasken. Läste om ett nytt Pinot Noirvin som skulle kosta runt hundralappen och var ungt med bra lagringspotential. Har inte så mycket Pinot i källaren, så det vore trevligt att att ha ett ingångsvin att lagra. Kommer inte ihåg vad vinet jag läste om hette (eller var jag läste det), men jag är rätt övertygad om att det inte var Wishbone... Wish for something else.

2003 Picàie

Har nu mailat Philipson för att se om det möjligen kan ha varit så att jag råkat få 300 DKK - lykkekassen istället. Ska bli spännande att se om de vill kännas vid mina spörsmål.

I väntan på svar dricker vi idag ett bekant vin. Dracks senast för drygt ett och ett halvt år sedan. Då gav det bifall och 85-86p. Såvitt jag kan läsa mig till är vinet gjort som en Amarone, med torkade druvor, men på"fel" druvsorter. Det vill säga Corvina, Cabernet Sauvignon och Merlot och är därför IGT-klassat.

Doften är stor och inbjuande. Lätt parfymerad med en viss körsbärsbitterhet med nejlika och viol. Diskret ton av fat och ceder. Inga svarta vinbär eller annat som skvallrar om Cabernet. En lätt stickig eldighet avslöjar den höga alkoholhalten (15%). I munnen finns en relativt bra syra, och tanninerna känns fortfarande sträva. Edigheten äterfinns även i smaken. Hygglig längd på eftersmaken som är mättad med viol.

Landar nog på 85-86p även denna gång, kanske med litet plus. Ska väl snarast jämföras med en ripasso, men en trevlig sådan. Tror inte att den har så mycket mer att ge, för då hade nog alkoholen tagit överhanden. 2006:an finns på systemet nu. Det finns även ett vit variant som är lite annorlunda.

Efter regn kommer solsken...

...nåt måste ju bara komma snart. Haparanda 26°C och vi stoltserar med 9,5°. Bitter? Ja!

Måste säga att Spotify är en fantastisk sak. Middag hos oss häromveckan och ortopeden, som bilivt utsedd till musikansvarig, behövde lite tips till festen med 80-talsfesten. Bara att navigera sig fram bland hur mycket godbitar som helst. Lite läskigt bara att inse hur mänga av de låtar man fortfarande tycker är riktigt bra som gjordes på 80-talet. Man borjar bli gammal...

Nåväl, helgen bjöd på lite blandade upplevelser. Lämnade barnen hos föräldrarna på fredagen och åkte till Malmö för lite bowling och shuffle board (hysteriskt kul båda två). Lördagen följdes sedan upp av middag hos föräldrarna, där vi till oxfilén valde att korka uppen flaska 2001 Zenato Amarone della Valpolicella Classico. De årgångar som finns på systemet nu tingar ett rätt bra pris och 2001 var en riktigt trevlig årgång, så jag vågar knappt fundera på vad den gått lös på (födelsedagspresent). Tog inga anteckningar, men den bjld på en stor mognad både gällande färg och doft. Stor doft av russin, fikon och fat. Lite choklad. Den höga alkoholen (15%?) slog tyvärr igenom och gav ett eldigt intryck. Även i munnen var vinet lite väl eldigt, men samtidigt med en trevlig mognad med romrussin i frontlinjen. Med tanke på alkoholhettan tror jag inte att det skulle ha haft något ytterligare att vinna på att ligga. 88p.

Till kvällen grill provade vi 2007 d'Arenberg The Footbolt Shiraz. Testade ju nyligen 2005:an och nu var det alltså dags för 2007:an och samtidigt rök oskulden gällande systemets e-beställning. Fungerade förresten hur bra som helst att beställa, tog cirka 5 dagar att få sina varor. 2007 the Footbolt har en tät, blålila färg. Doften fyller direkt rummet när vi dekanterar den. Björnbär, fat och lite svarta vinbär. Lite läder. I munnen känns vinet betydligt strävare än 2005:an gjorde och detta i kombination med rikligt med frukt borgar för en lovande utveckling. Gott redan idag, men blir nog ännu bättre om det får vila några år. Lite eldigt om man ska klaga på något (14,5%). Utmärkt grillvin! 85p.pH 3,38.

Detta följde vi upp med ytterligare en d'Arenberg:are. Nämligen deras söta vita vin. 2008 The Noble Prankster. Titeln är vald då man anser att vinmakare Osborn har gått utanför ramarna och istället för att göra ett vin på Riesling och Semillon gjort det på Chardonnay och Semillon. Vinet har en härlig gyllengul färg, och för mig är det ofta färgen tillsammans mest eftersmaken som gör det lite extra härligt att dricka söta viner. Doften är stor med lager av kanderade citrusfrukter, honung och lite ananas. Munnen fylls av citrus och exotisk frukt. Lång härlig eftersmak och de 147,5g/l restsocker vägs upp av en ordentlig syra så att vinet inte känns jolmigt. Riktigt trevligt! 88p. pH 3,62.

2008 Feudi di San Gregorio Greco di Tufo

Jour på fredagen ger en kort helg och förkylning och magsjuka gör att suget efter vin är tämligen lågt. Dagens vin är en gåva från vår italienska svåger. Såväl druva som distrikt är nytt för oss.

Druvan heter alltså Greco (Bianco), en druva som odlats i Italien i över 2 500 år. Namnets ursprung innebär tydligen inte nödvändigtvis att druvan har sitt ursprung i Grekland, utan snarare att det ursprungligen var ett vin av grekisk typ...dvs sött. Greco di Tufo är D.O.C.G.-klassat och görs på druvor från Vesuvios sluttningar i Kampanien. Detta ger såväl en vulkanisk jordmån som svalka. Minst 85% av druvorna måste vara Greco, men får även innehålla Coda di Volpe. Samtliga viner inom appelationen är torra, vissa mousserande.

2008 Greco di Tufo har en svagt gyllengul färg. Av första sniffen att döma får vi kategorisera det här vinet som torrt, friskt och lite blommigt och kryddigt. Det finns en annorlunda, nästan lite fet ton över det hela. Citrus och mineral. Päron och en mycket svag antydan av rosmarin. Lite tropisk frukt med ananas anas också (ny favoritkombination av ord). I munnen är vinet härligt frisk, mineraligt.

Feudi di San Gregorio ska tillhöra de bättre producenterna och det här känns som ett väldgjort vin, men det känns lite anonymt. Kul att prova något nytt, men inget jag komer leta efter när vi väl besöker Italien... 84p

PS. Kronstam har i dagens DN lyckats med ett lite roligt feltryck. Veckans vinkrönika handlar om Portugal och alla vi som följt honom ett tag vet ju hur mycket, ofta och haussat han brukar skriva om Vila Sant. Vila Santa finns naturligtvis med bland fynden även idag (dock inte som ett vin som vinner på lagring?). Även dess vita syskon har hittat till listan... Döm min förvåning när det som ursprung står Tyskland, Pfalz! Vad falls?!? Nu drar vär importören in sponsorpengarna... ;)