Sydafrikansk afton

Två av mina närmaste vänner, Don och Milfen, passade lägligt på att flytta norrut till huvudstaden när jag väl rörde mig söderut. För att inte tappa kontakten totalt när alla tre ynglat av sig och familjelivet pockar på den mesta av uppmärksamheten och tiden så bestämde vi att vi en gång om året skulle ses och dricka vin på ett förutbestämt tema. Förra gången (och första) gången var för snart två år sedan, så att ses årligen föll nästan direkt. Nu var det i alla fall dags igen för mig att ta mig upp till

Vinet i sig är egentligen det sekundära och ska kanske ses mer som en ursäkt för att ses. Jag minns inte hur vi för fyra år sedan kom fram till årets tema som alltså var sydafrikanskt vin, närmare bestämt sydafrikansk Shiraz/syrah för mellan 200-300 kronor, men det känns kanske inte som ett tema som vi hade valt idag. Hur som helst så föll mitt val på en för mig okänd flaska som jag har för mig var på tillfälligt besök och som just då var prissänkt. Vill minnas att det blev just den för det var en av få sydafrikaner som systemet sa gick att lagra.

Cirrus Syrah är ett samarbete mellan famlijerna Engelbrecht (Rust en Verde) och Els i Sydafrika och Duncan (Silver Oak Cellars) i Napa, Californien. 2003 var första årgången som vinet gjordes. Vinet har spenderat 18 månader på nya franska och amerikanska 300-litersfat och som namnet hintar siktar man på ett vin i rhônsk stil. Förutom Syrah är vinet gjort med en varierande, liten del Viognier. I det här fallet 6,5%.

Vi provar vinerna blint och man kan snabbt skönja en ganska tydlig Shirazdoft som sprider sig i rummet. Vinerna är ganska lika i färgen, med begynnande tegel.

Vin 1 har en mogen, något eldig ton med solmogna, röda bär. Don hittar pepparmint, vilket jag blandar ihop lite med eldigheten. Efter hand som kvällen fortskrider dyker det även upp tydliga toner av tobak och läder. I munnen känns vinet väldigt balanserat och perfekt moget med lena tanniner. Ekfaten är mer påtagliga i smak än i doft. Vinet drar något åt rhônehållet och utses enhäldigt till kvällens vin. Vinet? 2005 Cirrus. Mitt vin med andra ord. :) bra matvin och 91 p

Vin nummer två bjuder på en betydligt mognare doft, med antydan till rosvatten och vibbar som överhuvudtaget inger misstanke om att det nog passerat bäst-före. Det finns en antydan till grönt blandat med köttig Shirazdoft, fis, viol, svartpeppar och björnbär. Tanninerna är runda och liksom föregående vin så är eftersmaken relativt lång, om än inte lika angenäm. Näst bäst och (namnet till trots) en tveklöst nya världen shiraz som nog skulle druckits för typ två år sedan. 2003 Avondale Les Pleurs Syrah

Sista vinet har en skarpare, något surare ton med massvis av svamp. Eken är ganska påtaglig tillsammans med toner av choklad och lite grönt. I munnen är vinet klart fruktigast av de tre. Vinet känns runt med hygglig syra. Mellanregistret känns något vattnigt. Klart mest fällning av de tre och i mitt tycke kvällens svagaste kort. Facit: 2005 Kevin Arnold Shiraz

Tydliga likheter gick att hitta ffa i smaken mellan de tre även om de nog haft ganska olika mycket att vinna på fyra års lagring. Föredömligt lite rök, även om det gick att ana i några av vinerna. Summa sumarum en riktigt trevlig kväll, men sällskapet vann över vinet :)

MASI besöker munskänkarna

Vinprovning mitt i veckan sitter perfekt när man ändå har en (omotiverad) ledig vecka.

Vår sektion får besök av Carina Kurtilla som är MASIs exportansvarige för Norden. Vi får inte så mycket bakgrund om Carina, men hon är i alla fall svensk. :)

Provningen inleds med lite fakta om MASI. Man har i dagsläget 35 etiketter, varav 5 amarone, och är Valpolicellas största producent. Sandro Boscaini är 6:e generationens Boscaini som driver MASI och sonen Raffaele, som nu jobbar med den tekniska gruppen (gruppo tecnico), blir altså 7:e generationen. Det hela började redan 1772 när första vinodlingarna köptes.

Under sin föreläsning passar Carina på att ondgöra sig lite över de bliiliga amarone som massproduceras av kooperativ och säljs för orimligt låga priser. Tydligtvis får man bidrag när man gör dessa viner så kooperativen behöver, eller ska inte ens gå med vinst och på så sätt kan priset dumpas till nivåer som ligger under inköpspris. Hon berättar vidare att inga av dessa "amarone" kommer från Classico-området. Får ju mig att undra över de Luigi Righetti-amarone som jag köpt i Danmark för typ 100DKK, som i alla fall enligt etiketten, kommer från Classico-området.

Samtliga amarone görs på torkade druvor (appassimento) som fått ligga minst 100 dagar. Druvorna heter corvina, molinara och rondinella. Molinara har många gått i från mer och mer, men Boscaini änvänder fortfarande denna för att ge vinerna en välbehövlig syra. Druvorna tappar 35-40% av sin vikt när de får torka och smakämnen etc koncentreras. Tydligen har man även visat att det händer något "genetiskt" i druvorna när klassarna klipps ner, så det sker inte bara en koncentration. Som gammal molekylärbiolog blir man ju lite nyfiken på vad det sker för något genetiskt, men man får väl förutsätta att det sker en modifiering i genuttryck som påverkar på något sätt. Man tillåter att upp till 20% av Corvina angrips av ädelröta för att dessa ska kunna producera glycerin för att på så sätt ge "en illusion av sötma".

Vi bjuds idag på 6 viner:

2010 MASI Masianco, finns i systembolagets ordinarie sortiment och har provats tidigare. Vinet är till största delen gjort på pinot gris, men har blandats med 25% Verduzzo som först fått torka i 3 veckor. Vi bjuds på en oväntat stor doft med en bra friskhet med tropisk frukt, päron, mandel och lite rostat bröd. Smaken är inte lika stor som doften, men fräsch och syrlig. Hygglig längd. Ett bra och friskt allroundvin till lättare rätter. 85p

2008 MASI Brolo di Campofiorin vet jag inte om vi druckit tidigare. Lillebror är däremot välkänd hemma hos oss. Vinet är gjort på 80% Corvina och 20% Rondinella, varav 30% är Corvina som fått torka i 6 veckor. Vinet har därefter spenderat 2 år på fat, 1/3 nya dito. Även är är doften relativt stor med ek och massor av rökt chark i fronten. Lite körsbär och torkad frukt på det så är jag hemma. Även i smaken dominerar charken. Smaken är lite fet, syrlig och relativt sträv med diskreta toner av choklad. Mycket kaffe i eftersmaken. Doften forsätter att växa under kvällen. Gott. 88p

2007 MASI Rondinella Appassimento har fått göra sällskap hem från systemet tidigare. 75 % Refosco och 25% Carmenère, samtliga druvor har fått torka runt 50 dagar. Dagens enda vin som inte kommer från Venetien, utan Friuli. Stor doft återigen. Mycket choklad och ek, men även toner av peppar, ceder och lakrits. I munnen gör sig framför allt lakritsen påmind uppblandat med torkade bär. Relativt strävt. Bra längd. Det här gillar jag. 90p

2007 MASI Amarone Costasera. MASIs standardamarone, som åtminstone druckits vid ett tidigare tillfälle. Tror jag druckit det ytterligare någon gång, utan att bli sådär jätteupphetsad. Vinet är gjort på 70% Corvina, 25% Rondinella och 5% Molinara och har fått spendera 2 år på fat. 25-30 år ska det kunna klara i horisontalläge under bra årgångar. Tycker faktiskt att dpften är oväntat anonym. Körsbär, kaffe och kryddor. I munnen är tanninerna finkorniga, men ändå påtaliga. Inte lika hög syra som det förra vinet. Kanske är vinet för ungt, men det här hittar inte hem hos mig. 86p

2005 Serego Alighieri Vaio Armaron. 65% Corina, 25% Rondinella och 15% Molinara (i alla fall enligt Carina). Anor från den store Dante och även stockarna har anor. Tydligen ska det finnas ett gäng rankor (Molinara) som planterades redan 1875 som ligger central på gården och som klarat sig undan Phylloxera. Dessa har man sedan klonat och använder sig av vid tillverkningen. Vinet har spenderat 3 år på fat, varav de sista 4 månaderna på körsbärsfat. Lite dyrare än de tidigare med sina 379 kronor. Doften har klara inslag av gröna örter (lite åt salviahållet), tillsammans med fat och körsbär. Strävt med ekkaraktär och återigen den lite grönanyansen som inte faller väl ut i min mun. En besvikelse med tanke på priset. 86p

2003 MASI Campolongo di Torbe. Dagens enda vin utanför ordinarie sortiment och kvällens dyrgrip. 689 kronor. I medeltal 50 år gamla stockar med Corvina, Rondinella och Molinara med okänd fördelning, odlade på vulkanjordar cirka 450 meter över havet. Vinet görs enbart stora årgångar och då med en produktino på cirka 15 000 flaskor. Det här vinet var ritkigt trevligt med en mognad med torkad frukt, stall och chark. Rundare, men rätt ordentligt sträva tanniner. Bra längd. Bravo. 93p

Lite förvånande föll mig vin 2,3 och 6 (i omvänd ordning) mig bäst på läppen. Grannarna mitt emot mig var inte alls förtjusta i 2 och 3, så smaken kan nog variera. Hur som helst en trevlig stund och det blir nog inte så mycket MASI-producerade amarone för mig framöver. Kanske något ur det billigare sortimentet.

Duktig sambo som jag är fraktade jag hem de sista centilitrarna till M som gav följande korta omdömen (helt blint):

1. Masianco. Gott, klassiskt fräscht vitt.

2. Campofiorin. Gott. Mycket rök. Chark. Ordentligt med kaffe i eftersmaken. Bra köttvin, grillvin.

3. Grandarella. Gott. Choklad, kaffe. Lite smörigt.

4. Costasera. Mint. Kryddigt. kött. Julkrydda (kanel?). Lite surt.

5. Vaio Armaron. Liten doft. Också mint. Kryddigt. Peppar. Lite surt.

6. Campolongo. Hö, källare, animaliskt. Ladugård/stall. Rundare. Fylligare. Bärigt.

Gissa vilka viner som föll henne i smaken? 3, 6 och 2 (i den ordningen). Så, även om vår smak kanske kan ifrågasättas, så är vi i alla fall synkade :) Kan kanske bero på att jag valt vin de senaste 4 åren.

2003 Picàie

Har nu mailat Philipson för att se om det möjligen kan ha varit så att jag råkat få 300 DKK - lykkekassen istället. Ska bli spännande att se om de vill kännas vid mina spörsmål.

I väntan på svar dricker vi idag ett bekant vin. Dracks senast för drygt ett och ett halvt år sedan. Då gav det bifall och 85-86p. Såvitt jag kan läsa mig till är vinet gjort som en Amarone, med torkade druvor, men på"fel" druvsorter. Det vill säga Corvina, Cabernet Sauvignon och Merlot och är därför IGT-klassat.

Doften är stor och inbjuande. Lätt parfymerad med en viss körsbärsbitterhet med nejlika och viol. Diskret ton av fat och ceder. Inga svarta vinbär eller annat som skvallrar om Cabernet. En lätt stickig eldighet avslöjar den höga alkoholhalten (15%). I munnen finns en relativt bra syra, och tanninerna känns fortfarande sträva. Edigheten äterfinns även i smaken. Hygglig längd på eftersmaken som är mättad med viol.

Landar nog på 85-86p även denna gång, kanske med litet plus. Ska väl snarast jämföras med en ripasso, men en trevlig sådan. Tror inte att den har så mycket mer att ge, för då hade nog alkoholen tagit överhanden. 2006:an finns på systemet nu. Det finns även ett vit variant som är lite annorlunda.

Små korta noteringar från gångna veckor

Har varit lite dåligt med vinnoterandet sista tiden. Har druckit lite som trots allt skulle ha varit värt att notera, men i allt för stor utsträckning förlitat mig på att minnet skulle hålla. Har dock rätt snabbt fått inse att det inte går att skriva så mycket om ett vin ur minnet. Ska försöka ge lite korta kommentarer...

2003 Château de Fontenille. Mitt vinintresse är inte äldre än att detta är det vin som funnits i min källare längst. Kronstam som på den tiden det hela började ofta fick agera utgångspunkt har ofta skrivit upp detta och promotat det ungefär som en smak av Bordeaux till ett vettigt pris. (sök på vinet och du får 10 träffar på DN). Så här stod det i DN 14 oktober 2006, ungefär när jag köpte mina flaskor: Klassiskt är bara förnamnet till 2003 Château de Fontenille från Bdx i Frankrike. Bordeauxviner har, inte utan anledning, rykte om sig att vara dyra. Men smakprovet här är skrattretande, även i detta avseende. Doften är stor, eldig och god i fruktig, massiv stil. Karaktären är tät och föredömligt lång i elegantoch mjuk tillsvansad, komplex stil. 79:- kostade det på den tiden. Titta förresten gärna på Kronstams pdf från den dagen, inte mycket att hänga i granen där. Har hur som druckit säkert 4-5 flaskor tidigare, senast för drygt två år sedan, och alltid reagerat på den obalanserade syran som gav ett surt intryck med bismak. Intryck den här gången var aningen bättre. Var lite orolig att syran nu skulle vara det enda som fanns kvar, men det hade smugit sig in en hel del mognadstoner (vilket jag är svag för, och hade det inte varit för att eftersmaken var lite väl sur/bitter så hade jag varit riktigt nöjd. 83-84 p (78 p förra gången)

2006 Kanonkop Paul Sauer var riktigt inbjudande på munskänkarnas nyhetsprovning, men levde inte riktigt upp till förväntningarna (eller priset). Var 3 veckor sedan jag drack det, så det är sparsamt med detaljer. Lite extra allt, men väldigt gott. Mörka bär, mycket fat och inte så värst mycket rök. Skulle säkert mått bra av ytterligare något år i källaren. Hade tänkt dricka en flaska snabbt för att eventuellt köpa fler, men det glömdes bort och nu verkar de slut...

2006 d'Arry's Original släpptes nu i december och kommer från australiensiska d'Arenberg. d'Arenberg tycks alltid ha lite roliga namn på sina viner. Har till exempel både Footbolt (uppkallad efter en häst) och Laughing Magpie i källaren, sen finns ju även deras flaggskepp Dead Arm Shiraz. Footbolt är för övrigt det tätaste/mörkaste vin jag någonsin druckit. d'Arry är i alla fall uppkallat efter en i familjen och är gjort på lika delar Shiraz och Grenache. Inte jättetätt eller det muskelpaket jag befarat. Grenachen gör sig tydligt påmind och gillar man den här typen av nya världen "Rhônare" så blir nog inte besviken. Möjligen var syran lite för påträngande, men jag tror mig vara lite extra känslig för just det. PS. skalmassan är visst fottrampad om man är sugen på lite down under fotsvett ;)

Ber lite om ursäkt för dåligt recenserade viner sista tiden. Ska bli bättre på att föra anteckningar och blogga om vinerna snabbare...

Gångna veckornas skörd...

Letar fortfarande efter mina anteckningar från Kroatien. Får se om de kommer tillrätta...

Lite korta noteringar om de vinare som passerat gomseglet de senaste veckorna:

2007 Banfi Ross di Montalcino bjöd på en stor, ungdomlig doft med mycket bär. En smula läder. Smaken var var även den ung med en frisk syra och oväntat mjuka tanniner. Ganska bra längd med syrlig eftersmak. Ska kanske ligga ett tag till, men kändes intesom något långlivat vin.
2004 Cappello di Prete. Förra årgången på systemet, 2001, tillhörde en av de 1001 man "måste" prova innan man dör (enligt 1001 wines you must try...). Minns att jag när jag provade 2004:an senast var rätt besviken. Den stod sig inte särskilt väl mot den äldre årgången (för hög syra). Nu har den dock fått två år på nacken och det har nog gjort den gott. Syran var fortfarande rätt markerad, men det var gott. En bra kandidat till vardags-/pizzavin.

2006 Vedré. En ny spansk bekantskap. Gjord på 50% Monastrell, 25% Syrah och 25% Tempranillo. Ett gott grillvin. Lite mulligt och murrigt på ett bra sätt. Relativt fylligt men inte så mycket tanniner.

2003 Finca el Puig slog an helt rätt strängar hos undertecknad. Ytterligare en spanjor gjord på 45% garnacha, 23% cariñena, 20% cabernet sauvignon, 10% merlot och 2% syrah. Vinet hade inte filtrerats. Doften var stor och oväntat utvecklad. Körsbär och plommon var det första jag slogs av, men även en hel del rostade fat. Lite åt choklad-, kaffe- , läder-hållet. Systemets "klockor" visar elvor på allt, men jag hade nog förväntat mig mer tanniner Riktigt trevlig bekantskap. Har två flaskor i källaren, men kommer definitivt att köpa fler. Tål att ligga ett tag. Rhônarna har också druckit och gillat.

2006 A Amarone dracks som tur var innan Finca:n, för den var inte alls i samma klass som spanjoren. Fylligt och rätt så ursprungstypiskt, men utan att imponera. Skulle säkert mått bra av att luftas ordentligt, vilket tyvärr inte hanns med. Som lite kuriosa kan nämnas att vinet faktiskt innehåller 5% Cabernet Sauvignon. Har aldrig sett CS i Amarone förut.

Tog förresten en oskuld i måndags...

Helgens skörd

Har i helgen haft besök av Tyskarna från Linköping. Ett mindre kaos med ytterligare två små barn i en hyperaktiv ålder, som dessutom sov riktigt dålig på nätterna. Stackars tyskar som kommer hit för en lugn helg och åker härifrån helt urlakade. Vi drack i alla fall några trevliga viner...

2007 Mayu En chilenare gjord på Syrah. Alltså inte Shiraz vilket väl får tolkas som ett försök till ett försök att göra ett lite mer sofistikerat vin med lite gamla världen-känsla. Dracks i onsdags tillsammans med M's halvsyster. Lanserades i oktober. Vinet hade en tät färg med en undomlig rökig peppar. Lite träigt. Ungdomligt, som sagt, med en grön känsla som nog mest drar åt paprika. Jag får hela tiden associationer till lasagne. Vet inte om det är pepparen eller om det finns en touch timjan också. Lite för grönt i smaken för min del, men får bifall av resten av bordet.

2003 Picàie Ett vin från Venetien i Italien. Vinet är gjort enligt passito-metoden (appassimento) med torkade druvor precis som Amarone, men får inte kallas Amarone då det är "fel" druvor då man även blandat in franska druvor. Amarone innehåller ju normalt druvorna Corvina, rondinella och Molinara. Picàie består istället av 40% Corvina, 30 Cabernet Sauvignon och 30% Merlot. Jag blir inte riktigt klok på om alla eller bara en del av druvorna som torkats och om det kanske är mer korrekt att jamföra med en Ripasso. Köpte vinet förra sommaren. Vinet är hur som helst riktigt trevligt. Stor doft a fat med lite ceder. Kryddigt med inslag av nejlika. Smaken är väldigt präglad av viol, med russin, mandel och en liten gnutta grön paprika. Välbalanserat. Med en lång violpräglad eftersmak och lätt ströva tanniner. Ett riktigt trevligt matvin. Brukar inte ge poäng, men skulle nog drifta mig till 85-86 poäng. Nu finns 2004:an på systemet. En årgång som anses bättre än 2003:an, så jag kommer nog skaffa några flaskor till.

2005 Le Bonheur Prima Har tidigare druckit 2004:an med välbehag. Doften är lätt metallisk med grön paprika, vanlij och gräddkola. Lätt rökigt, men inte lika utpräglat som föregående årgång. En bra bärig och fatig smak. Eftersmaken är bra och tanninerna har ännu inte mjuknat fullt ut. Inte alls lika angenämt som förra årgången, vilket förvånade mig. Trodde att dessa lite enklare viner i kombination med ett rätt pålitligt klimat i Sydafrika skulle vara rätt lika varandra år från år. Kanske skulle ett år i källaren kunna göra susen.

2004 Luigi Righetti Amarone della Valpolicella Calssico Inköptes i Danmark förra sommaren för 80DKK. Drack en flaska då som inte lämnade något större intryck. En kaffepräglad doft med lite rökig, katrinplommon och mandelridå. Smaken präglas av mörka, torkade bär med framför allt russin och även fat. En medelfyllig amarone som inte når upp till några större höjder. Det finns en "icke-classico" variant i beställnigssortimentet för 159:- och om de är jämförbara är den inte värt pengarna. Låter de andra flaskorna jag har ligga och hoppas på underverk.

Drack även en halv flaska 2006 Cuttaway Hill. Det var dock efter ett stadigt intag så jag hänvisar till All Tinto tills vidare. En flaska 2005 Vila Santa korkades också upp, men det var korkskadad, sur och ogin. Är det någon som kan förklara svenska vinkritikers hyllnigskör till detta vin? Har bara druckit det vid enstaka tillfälle, men var då långt ifrån imponerad.

Mycket grön paprika i helgens viner. Kanske kan det vara så att jag bara fått upp nosen för doften, men det är inte direkt ett smickrande omdöme för ett vin när det dyker upp. Jag har inte tillräckligt med efarenhet av denna omogna ton för att säga om den försvinner med lagring, men jag förmodar det...

Luigi Righetti Capitel de'Roari minivertikal

Det är lustigt hur påverkad man blir av dofter och smak när man vet vad det är man provar...

Idag bjuds det alltså på en liten vertikal av Captiel de'Roari, systembolagets billigaste Amarone. Upptäckte att jag hade en likasinnad (alltså vinintresserad) på jobbet och då måste man ju ta tillfället i akt och bjuda in till provning. Totalt är vi sex stycken som provar. Vi Bjuder på Boeuf Bourguignon, men för att få en ärlig chans att bedöma vinerna så väntar vi tills barnen somnat och man, som någon passande uttryckte det, kunde höra tystnaden. Till maten delade vi istället på en flaska från Priorat. Tog inga anteckningar och i dimman av de andra vinerna får jag nöja mig med att konstatera att det var gott.

Anteckningarna nedan är ett hopplock av allas omdömen och intryck. De flesta intrycken är nog inte mina egna då jag med facit i hand hade svårt att känna några jättestora skillnader. Vinerna var väldigt lika i färg med en mörkröd färg, där de två äldsta vinerna drog lite mer åt tegel.

2005 Capitel de'Roari - Bjuder på fat och ceder. Vinet var kryddigt med drag av lakrits, nejlika och lite grönt (jag hör både gräs och krondill nämnas). Vinet bjuder på frukt i form av plommon och aprikos uppblandat med lite jordgubbssaft. Smaken är eldig med relativt sträva tanniner. Eftersmaken är riktigt lång med en bra syra.

2003 Capitel de'Roari - Här talas det om lite mer mogna toner med multna löv och portvinstoner. Vinet har en rökig charkig doft uppblandat med vanilj och kola. Mycket bär. Riktigt inbjudande doft, men tyvärr lever inte smaken upp till förväntningarna. Vinet känns betydligt tunnare än 2005:an. Kaffe, kola och gummi är smaker som nämns.

2002 Capitel de'Roari - Ett katastrofår i Venetien. Här dock läst att Righetti la ner en mindre förmögenhet på årgången med skyhöga elräkningar för att få druvorna att torka. Vinet bjuder doftmässigt på ett stänk viol uppblandat med tobak, choklad, rostat kaffe och te. Smaken är utvecklad med fat och choklad.

Även om beskrvningarna ovan kan tyckas skilja sig en hel del så tyckte jag att vinerna var väldigt lika. Kryddiga, fylliga viner. Precis som i Righettis ripasso, Campolieti, så bjuds det på rätt så mycket fat och cederträ. Alla vinerna innehåller 15% alkohol, men det var egentligen bara i 2005:an som det beskrevs som eldigt. Det talades i och för sig om en del sötma som kanske även det är ett uttryck för hög alkoholhalt. Jag tyckte inte riktigt att vinerna levde upp riktigt till mina förväntningar så här heads-up. De fick sig dock ett ordentligt lyft när vi sedan drack de till lite plock av oster och skinka. Gällande ursprung bjuds det på rätt så spridda förslag, men amarone nämns både på 2002:an och 2005:an. Alla prlacerar 2003:an i Europa. Tre av deltagarna tyckte mest om 2005:an och tre (bland annat jag) mest om 2002:an. Alla placerade 2003:an sist.

Till efterrätten drack vi 2004 Château Dereszla 5 puttonyos. En tokajer som släpptes nu i oktober. Med tanke på en relativt stor alkoholmängd får omdömet tas med en nypa salt. Ljus, gyllene färg. Doften bjöd på mycket aprikos och hjortron med honung, lite citrus och en nypa saffran. Frisk smak, men realtivt kort eftersmak. Ett gott vin men utan riktig finess.

PS. På Henrik Ungerths amaroneguiden.se så finns inte Capitel de'Roari recenserat. Däremot finns Tamellinis Recioto beskriven i senaste nyhetsbrevet, och hamnar på andra plats när Ungerth korar systemets bästa Recioto di Soave. Ni kan kanske gissa vem läsaren som tipsat om vinet är ;)

Dagens anteckningar ;)

2003 Peirre Bovis Cuvée Prestige Vacqueryas

Ibland är jag riktigt dumsnål. När jag sist var över i Danmark, köpte jag som sagt två flaskor Vacqueyras. Då hade jag inte råd med några stora inköp, men istället för att lägga mina slantar på en bra flaska så köpte jag tre billiga...och idag fick vi sota för det.

Vinet har en fin, hyggligt tät färg med begynnande mognad. Stoppar man ner nosen så är doften ok med lite bärig touch och en hel del vanilj. Jag finner även lite omogna gröna toner, blandat med lite köttbuljong, lösningsmedel, tobak och kaffe. Väl i munnen blir man dock besviken. Vinet känns blaskigt och tunnt. Lite bär och annat men själva upplevelse rinner liksom ut i sanden. Riktigt tråkigt. Har en flaska till, men den blir nog till matlagning...

Snart dags för uppryckning. Förhoppningsvis blir det mer imorgona, men annars har jag förhoppningar om en lite mer utökad provning nästa helg

2003 Kevin Arnold Waterford Shiraz

Idag ska jag spela golftävling. Har spelat 6 hål hittills i år, och förra året mäktade jag med hela 8 hål. Året innan dess gick jag faktiskt en hel 18-håls rond...Det kan med andra ord gå precis hur dåligt som helst. Ute blåser det rejält och småduggar. Upplagt för en riktigt härlig dag alltså. ;) Ser faktiskt fram emot det. Har köpt en ny driver, som ska bli spännande att prova (den gamla hade för hög trampolineffekt).

Lite anteckningar från gårdagens vinintag:

2003 Kevin Arnold Waterford Shiraz, som trots namnet äöven visar sig innehålla 6% mourvèdre. Tror pappa köpt det i Danmark, men det har även funnits tillfälligt på systemet för 193:-. Vinet är mörkt rött med lite tegel. Doftar mustigt,rökigt av mörka bär, vanilj, lite kanel och chark. dofter som sedan går igen i smaken tillsammans med en pigg syra. Eftersmaken är hyggligt lång. Ett gott vin som inte lyckas sticka ut nämnvärt. Jag skulle inte lägga mer än 120-140 på det.

2004 Club des Sommeliers Crozes-Hermitage inköptes av föräldrarna på Border-shopen på väg hem från Frankrike. Inget höjdarvin. Röd, klar färg. Lätt rökig med chark, choklad, fat och bär. Runt i munnen, dick relativt klent. Kort eftersmak.

2003 Castello di Brolio Vin Santo lyckas bättre än de senaste dagarnas söta viner. Härligt bärnstensförgad. Doftar och smakar av torkade frukter (framför allt aprikos), nötter och lakrits. Även påtaglig alkoholdoft. Eftersmaken är lång och nötig. Skulle säkert passa utmörkt till en dessert med mandel i...jag njuter den ensamt.

2003 Domini Veneti Amarone Classico

Känner mig som en skadskjuten kråka idag efter gårdagens straffläggning. Har träningsvärk i tibialis anterior, rumpan (gluteus) och känner mig lätt svullen i höger knä...men jag börjar absolut inte bli gammal! ;)

Vi får med oss TT och Skökan hem på middag efter gårdagens drabbning. TT är en av två som fick mig in på vinbanan. Funderar en stund på vad jag ha rosm skulle passa med dagens grill, och kommer fram till att denna Amarone som nu legat i minst 1½ år sannolikt skulle må bra av att drickas snarare än att ligga ännu längre. TT sätter direkt efter första sniffet att det är ett Amarone. Doften bjuder initialt på stora mängder mörk choklad, som sen dränks i andra dofter. Vinet är bärigt, men inte särskilt fruktigt. Körsbären är naturligtvis där, men även en bränd, eldig pepprighet. Lite nyklippt gräs. Läste ett inslag om vinet på en annan blogg där man tyckte att det endast bjöds på vanilj. Så upplevde inte jag det. Vaniljen finns där, men är inte alls dominerande. Vinet är relativt fylligt, med en lätt bitter ton. Gott, men om inte minnet sviker mig så var Capitel de Roari, som kostar lika mycket, ett bättre köp.

Vi konsumerar även en flaska 2006 Louis Bernard Côtes du Rhône, vilket jag druckit tidigare. Ett budgetfynd, för sina 25 DKK. Relativt mycket mandel och tillsammans med vaniljen drar TT en parallell med mandelkubb. Syran är påtaligt vassare än i amaronen och med en del tanniner är detta en utmärkt matvin. Såg att det fått 86p i Wine Spectator. Vet inte om refernsen är att lita på, för det låter nästan lite väl högt...men ett trevligt köp är det och jag skulle gärna har några fler flaskor för vinkrävande vardagar :)