Pimpad pall

Sugen på att hitta på nåt med alla fina vinetiketter som annars bara bränns upp i glasåtervinningen? Då kanske en pimpad pall kan vara en idé!

Att få av etiketter mha av varmvatten funkar ganska dåligt nuförtiden. Vissa etiketter främst från gamla världen. (ffa Frankrike och Tyskland) går fortfarande bäst på det sättet, men annars funkar det bäst att värma flaskan i ugnen. Värm flaskan på eftervärme efter matlagningen (akta flaskan blir varm!) och lossa sedan försiktigt med ett rakblad. 

Jag klistrade fast etiketterna med hjälp av vanligt tapetklistret. Ofta sitter det ganska mycket gammalt klister kvar på etiketten så det kan krävas lite tålamod (och ganska mycket klister) för att få de att sitta kvar. När man har tillräckligt många etiketter så drar man över med två lager klarlack. 

Jag använde mig av IKEAs Bekväm som jag först målade nedre delen på med vitt lack för att få lite kontrast. Såhär i efterhand skulle nog ha dragit på lite lasyr på de olackerade ytorna för att få lite större kontrast (eller använt ett mörkare lack) eftersom de flesta etiketterna är vita. 

#deträckernu

IJag är inget stort fotbollsfan. Jag följer landslaget och Champion League när det börjar dra ihop sig till slutspel. Jag har varit på två allsvenska matcher i hela mitt liv. Frågan är om det blir fler...

Igår gick jag ner på stan i Helsingborg för att slå följe med min vän, så att vi skulle kunna ta våra söner på 2 1/2 år ner till lekplatsen som ligger vid havet. En underbar vårdag. Strålande sol och människorna omkring mig tycktes precis ha vaknat ur sin dvala efter ett knappt halvår i ide. Jag gick, en smula ironiskt kan tyckas, och tänkte att det faktiskt fanns hopp om livet. Jag lämnade min sjuåring hos en kompis precis vid Olympia och begav mig ner mot centrum. Precis när jag kommit fram till min polare så inser jag att hade jag gått ner för den branta backen mot hans lägenhet 3 minuter senare hade jag mött stora delar av Djurgårdens klack mitt i backen, med små möjligheter att vända. Nu passerade de oss hundra meter bort istället, men bara det kändes olustigt. Skränigt, de smälls smällare och förvånansvärt många är maskerade. Tänkte i och för sig att en man med en liten unge i barnvagn nog borde kunna kännas sig ganska ohotad även i en sån situation, men med en större grupp som är lite uppretad varav många alkohol i kroppen kan man aldrig vara säker. Efter sig lämnar de ett spår av krossat glas, urin och tomburkar. 

Vi gick och funderade hur mycket en sån här stor insats måste kosta. Poliser överallt. Polishelikoptern som låg och surrade över centrum de dryga två timmarna vi var på lekplatsen. All skadegörelse och nedskräpning. Kvällen innan hade en restaurang vandaliserats och personer knivskurits och misshandlats, flera svårt, bara för att de råkat sitta på den restaurang dit några HIF-supportrar flytt undan jagande motståndarsupportrar. Oerhört mycket pengar och lidande för att kunna genomföra en fotbollsmatch. En fotbollsmatch! Då var vi ändå fortfarande lyckligt ovetande om att en person mist livet i bråk med HIF-are bara några hundra meter från oss ungefär samtidigt som vi stod och betraktade djurgårdssupportrarna. 

Det känns helt orimligt att det ska behöva läggas sådana resurser på att genomföra en fotbollsmatch. Känns helt sjukt att det ska behöva kosta någon livet. Detta har mycket litet, om ens något alls, med fotboll att göra. De som håller på med den här typen av aktiviteter har gjort fotbollen till sitt alibi. Sin ursäkt...och tyvärr funkar det. För fotboll är på väg att bli dragen i smutsen av dessa kriminella gäng. 

Jag har tyvärr inga bra svar på hur man ska lösa problemet och det verkar ju ingen ha. Maskeringsförbud känns som ett måste, men det lär inte lösa särskilt mycket. Frikostigare avstängningar av problemsupporters. Kanske ska man göra som jag läste att de gjort på en match i Turkiet, bara släppa in kvinnor och barn. Kanske ska man förbjuda bortasupporters. Spela för helt tomma läktare. Kanske skulle man ta efter USA och höja biljettpriserna till hiskeliga nivåer så bara de som verkligen vill se matcherna har råd att gå. Risken är stor att man helt tar kål på den fotbllsfest det faktiskt skulle kunna vara. Borde vara. Hur som helst tror jag inte att detta kommer att lösas på klubbnivå. Perspektivet måste vara vidare. Detta är ett samhällsproblem. 

Många av oss är bra på att blunda för problemen och inte engagera oss så länge vi fortfarande har distans och inte behöver beröras allt för mycket. Jag är definitivt inget undantag. I går kom det dock lite för nära. Blev lite för verkligt. 

Min väns sambo var ansvarig kirurg på traumat. Min medbloggare ansvarig ortoped. En annan vän och hans femåringe(!!) son blev jagade och fick ölburkar kastade efter sig av arga djurgårdare (så säker borde jag känt mig med min barnvagn). Bilen som stod utanför huset där min son var och lekte fick framrutan krossad och några förbipasserande hade helt oprovocerat blivit nedslagna. Jag fick själv cirkulera en kvart innan jag kunde och vågade ta mig in på området där han var och lekte. 

Allt det här lämnar en oerhört bitter eftersmak. Kommer lämna efter sig en familj där fyra barn nu tvingas växa upp utan sin pappa. En fru utan sin man. Flera andra kommer få både psykiska och fysiska men. Notan växer. Festen dog. 

PS. Jag vill påpeka att jag inte tror att varken DIF:s eller HIF:s supportrar är värre än andra (storstads-)supportrar. Problemet är större än så. 

Isola 200 och Le New Chastillon

Utsikten från hotellet gick inte att klaga på

Eftersom vi hade en del funderingar och frågor innan vi åkte hit, så lär det väl vara fler som har lite undringar. Tänkte därför skriva ner våra intryck och reflektioner om skidorten Isola 2000 och vårt hotell Le New Chastillon...

Orten ligger på 2000 meters höjd, därav namnet. Från Nice tar det cirka 1h 30 min att ta sig hit. Vi tog bussen hit från flygplatsen, vilket tog cirka 1h 50 min. Vägen upp är väldigt häftig med vacker natur och coola formationer. För er som ska bo på samma ställe som vi, så heter stationen Isola 2000 centre station, inte Les Hameaux eller byn Isola!

Jag är skåning ut i fingerspetsarna och är rätt risig på skidåkning. Vi har aldrig varit i alperna tidigare, utan har bara Sälen att jämföra med...och det blir inte mycket till jämförelse. Backarna här är längre med färre åkare, köerna kortare, landskapet vackrare och liftarna fler. Båda ställena är nog i första hand tänkta för barnfamiljer, med skidskolor och relativt många blåa backar. Skidsystemet här är nog relativt litet med alpmått mätt, men fullt tillräckligt för våra fyra dagar. Från en av toppstationerna (Cime de Sistron) ska man kunna se ända ner till havet, även om vi inte lyckades se ända dit idag. En av backarna ligger också rent geografiskt i Italien, vilket ungarna tyckte var lite spännande att kunna berätta när de väl kommer hem. Det finns i princip inga nattklubbar här, så det är inte så mycket hålligång. I centrum finns ett mindre shoppingcentrum, vilket mest påminner om affärer och restauranger förbundna av något som närmast är att likna vid sjukhusens kulvertar. Det finns två mindre supermarchéer. 

Le New Chastillon renoverades 2013 och  är inget riktigt hotell utan ett lägenhetshotell, dvs det finns ett litet pentry i alla lägenheter och man får stå för städningen själv (eller betala typ 65€). Vi läste lite olika recensioner innan med varierande omdöme. För att räta ut några av de frågetecken vi hade innan, så går det utmärkt att lämna bagaget innan incheckning. Incheckningen är sen, klockan 17. Vi kunde dock checka in lite tidigare, kl 16, men det är nog inte säkert man kan räkna med det. Frukosten är hyggligt dyr, runt 13€ och såg inte jättelockande ut. Vi använde oss av pentryt. Läget är perfekt med backen som närmaste granne. Vi hade i princip kunnat hopp rakt ner i den 2,5 m tjocka snön med utrustningen på. Toalettartiklar ingick inte, trots att det stod det. Lakan och handdukar ingår dock. 

Summa sumarum en mycket lyckad semester med en barnvänlig och tillgänglig skidort. Ok boende med perfekt läge. Vi hann även med två dagar i föräldrarnas hus och där var det full vår, nästan sommar. 19 grader varmt och mimosa i full blom. Lite vårkänslor även här i Skåne idag. Känns hoppfullt :)

PS. Återkommer med bilder och länkar 

Vårkänslor!

2005 Penfolds Koonunga Hill...budget som håller

Ibland, när jag har haft dålig framförhållning, är det nästan jobbigt att gå ner i källaren. Vår sval håller cirka 11 grader såhär års och om det behövs en flaska rött lite på stört så bär det emot att öppna något dyrt eller något jag varit nyfiken på eftersom vinet kommer vara för kallt när vi smakar. Men idag kom jag på att jag ställt lite enklare viner med skruvkork, som inte behöver ligga i vinstället, bland starkspriten i förvaringshyllan. Hyllan är placerad högt upp, så vinerna håller några grader högre temp.

Längst fram i hyllan stod en 2005 Koonunga Hill och pockade på uppmärksamheten. 9 år gammalt vin i 80-90 kronorsklassen, funkar det fortfarande? Svaret är tveklöst JA. Mogna toner och frukten börjar kanske bli aningen torr, men det jag ville ha fans där. Muskler, kryddor, en shirazig pepprighet och en del fat. Tanninerna är mjuka, men ger ändå struktur och lite motstånd. Hygglig längd. 

För ett såpass enkelt vin måste jag säga att det verkligen åldrats med värdighet, vilket vi kan konstatera återigen. Nya världen så det förslår, men det är ju givet redan innan. Aktuell årgång verkar vara 2011 på bolaget.

Imorgon bär det av till Nice och sedan vidare till Isola 2000 för några dagars skidåkning. Skåningens första alptur. 

Hemmagjord Ricotta...och lite pasta till det

Känsliga läsare varnas redan nu. Detta inlägg har inget med vin (eller vård) att göra.

Jag hittade för några veckor sedan ett recept i tidningen Al Dente på hemmagjord ricottaost. Vi är inga storkonsumenter av ricotta, sist jag använde det tror jag var i amerikanska pannkakor, men det är lite roligt att få göra sin egen ost. Det här var dessutom löjligt enkelt. Om du själv är sugen på att prova så lyder receptet:

3 L mjölk
2 tsk salt
½ dl vitvinsvinäger

Koka upp mjölk och salt. Häll därefter i vinägern och låt sjuda under omrörning cirka 5 minuter tills det börjar flocka sig. Häll av i kökshandduk eller silduk. Låt svalna och krama ur vätskan.

3 liter mjölk lät lite mycket för mina behov, så jag gjorde om receptet till 2 liter istället. Fick cirka 2,5 dl ostmassa på det. Osten blev (naturligtvis) mild, grynig och inte riktigt så krämig som jag trott. Kommer inte riktigt ihåg hur "köpericotta" är i konsistensen, men jag tror ändå att konsistensen är väldigt lika.

 Egenhändigt tillverkad ricotta :)

Jag var ju tvungen att göra något med ricottan eftersom det är en riktig färskost som helst ska njutas pinfärsk och lägligt nog kom jag på att jag gjort lite färsk pastadeg bara dagarna före som bara väntade på att få komma till användning. Gjorde en liten röra av ricottan, brödsmulor, parmesan, prosciutto crudo och pesto alla calabrese. Körde allt i mixern tillsammans med salt och peppar. Kunde gott ha skippat saltet, för det blev i saltaste laget. Men annarrs var det gott Fick lite behövlig hjälp av minstingen och tillsammans gjorde vi några tortellini (eller fylld pasta om ni hellre vill). Några minuter i kokande vatten, på med lite grädde och parmesan och voilà!

Tror ni ungarna gillade det? Jag vet inte, för de vägrade smaka. Som tur var hade jag även gjort några tortellini med halvor av mamma Scans köttbullar i ;)

 En hjälpande hand är välkommet vid pastatillverkning

2010 Ricossa Barbaresco, lite svinn får man kanske räkna med...

När paket med de två syditalienarna kom och jag såg en viss missfärgning på paketet började jag så smått ana oråd...och mycket riktigt missfärgningen berodde på att halsen slagits av under transporten på den ena flaskan.

När vi väl korkade upp den andra flaskan så trodde jag ett tag att vi även förlorat den andra flaskan. Den här gången till oxidationens obarmhärtiga händer. Oväntat mycket tegel i kanten och en återhållsam, mogen doft fick oss att fundera på om flaskan inte var skadad.

Ganska snabbt insåg vi dock att det bara är vi som spenderat alldeles för lång tid av vårt vindrickande utanför Piemonte. Nebbiolo, som vinet alltså är gjort på, är ju en av de druvsorter som fortast går mot tegel. 2010 Ricossa Barbaresco vinner mark hela kvällen och öppnar upp sig mer och mer. När vi väl släcker lampan (vilket numera är ganska tidigt på fredagar, oftast efter att jag först somnat både i soffan och inne hos barnen) så har vi doftat oss till vildhallon, körsbär, läder, choklad, lite parfymerade rosor samt en len och diskret ekighet. Munkänlsan är medelfylligt, torrt och saftigt med relativt bra bett i tanninerna. Bra längd på eftersmaken och här gör sig den relativt väl tilltagna syran sig påmind.

Vi går igång på det här, men luftning är ett måste! Mat eller eventuellt ost till är nog också ett måste, jag tyckte åtminstone att det blev lite väl tufft på egna ben. Med sina 101:- känns detta klart intressant och det lär väl inte dröja länge innan det letar sig in i det ordinarie sortimentet. Det vore kul att ställa upp det mot de Langhe Nebbiolo som som finns på bolaget i samma prisklass, tror att det hade stått sig bra.

PS. Ett gäng andra har smakat.

2012 Nederburg Noble Late Harvest

Jag älskar verkligen färgen och simmigheten eller viskositeten hos söta viner! Hade jag haft lite mer pengar, lite mer tid och bättre tandstatus hade jag bara druckit söta viner. Och det står jag för! :)

Nederburg Noble Late Harvest har precis de egenskaperna. Gyllene, simmigt med tydlig botrytiskaraktär, fullt av honung, kanderade frukter och aprikos. Längden är som så många gånger med söta viner väldigt lång. Inte oändlig som vissa Sauternesviner verkar vara, men tillräckligt för att jag funderar på att strunta i tandborstningen idag. ;)

Vill man ha ett billigt och gott efterrättsvin, så borde Nederburg NLH få följa med ner i varukorgen nästa gång.

Gott nytt!

Lämnar ett bedrövlig år och ett nästan lika bedrövligt vinår bakom mig med förhoppningen att 2014 ska bjuda på mer positiva upplevelser och mer tid på bloggen.

Gott nytt alla ni där ute!

Mitt mål för året (förutom att gå ner 7 kg, äta mindre godis och motionera mer alltså ;) )är att bli lite mer som Brené förespråkar i videon här nere:

Tänkte be er läsare om lite hjälp. Lägg till en låt i spotifylistan här nedan. Välj den låt som representerar ditt 2013. Den låt som skulle vara themesong i din film om det gångna året. Ny som som gammal spelar ingen roll. Utmaningen är att bara välja EN.

Tack på förhand!

Listan hittar ni här.

Ger mig inte på några best-of-listor efter så få inlägg, utan konstaterar bara att min bästa vinupplevelse för året inte var 1986 Château Latour eller 2003 Ornellaia. Utan 2007 Olmaia. Himmelskt gott!

Årets godaste

Med hopp om ett bättre år!

Gustav

Kort och blandat

Några rader från den senaste tiden. Inga anteckningar, så det blir mest på känsla...

2012 Petites Folies, tips från fd klasskamrat tillika knegare på Enjoy Wine. 50% Cabernet 50% Merlot. Mörkt och tätt. Massivis med solmogen saftig frukt. Relativt påtaglig närvaro av fat med  vanilj. Mocka och choklad. Läste någonstans att någon jämfört den med en ripasso...och tankarna går onekligen åt Italien snarare än Languedoc-Roussillon och jämförelsen med ripasso är inte alls fel. Gott för den som inte är främmande för fat och som vill ha lite italienskt från Frankrike ;) Ska man klaga på något, så kunde syran gott ha varit lite högre (kanske därför ripasso-associationen). Säljs i trevlig trälåda om sex.

2003 Ornellaia, Bolgheri. Undertecknads första bekantskap med denna klassiker. Här snackar vi muskler. Fylligt så det förslår. På gränsen till obalanserat. Fortfarande relativt sträva tanniner. Gott, men hade förväntat mig mer.

2003 Meerlust Rubicon. Ornellaian ställdes mot denna. Tankarna går direkt till mogen Bordeaux. Doften som för mig är rosvatten infinner sig direkt blandat med klassisk Cabernet. Definitivt färdigmoget. Gissade rätt på druva och årtal, men tankarna hade redan bosatt sig alltför mycket i Frankrike. När facit väl kom så är det egentligen ganska uppenbart att detta är för fläskigt för att vara Bordeaux och dessutom finns det en lätt rökighet. Alltid lätt att vara efterklok. ;) Hur som helst väldigt trevligt och faktiskt på gränsen till bättre än Ornellaian vid denna dagsform.

Helgen spenderades i Stockholm tillsammans med ett av mina absoluta favoritband!

2010 Alpha Zeta A Amarone

Systembolagets utbud av amarone prissatta under 200:- har ökat ganska kraftigt de senaste åren. Amarone är inne och billig amarone har nästan blivit ett svenssonvin. Eller, tja, ska vi vara ärliga så är det nog lillebror Ripasso eller olika apassimentoviner som som blivit riktigt Svensson...och det är kanske inte så konstigt. Ofta får man ganska mycket muskler för pengarna, samtidigt som vinerna är ganska lättillgängliga och passar hyggligt bra med det mesta.

Alpha Zeta A Amarone kostar några tior mer (219:-) och det hade varit intressant hur stor skillnad de tiorna gör i försäljningsstatistiken. Eftersom jag tror att de flesta amaronevinerna köps utifrån prislappen så skulle jag tro att tiorna gör ganska stor skillnad. Vilket är synd, för de allra billigaste vinerna är sällan särskilt typiska. Vinet innehåller förutom de traditionella amaronedruvorna Crovina (70%) och Rondinella (20%) även den i sammanhanget lite mer udda Cabernet Sauvignon (5%)

2010 Alpha Zeta A Amarones färg ger intrycket av att vara äldre än tre år, med viss dragning åt brunt i dess djupa färg. Doften är stor och pepprigt kryddig. Främst möts man av torkad frukt och då främst av söta, marinerad körsbär och romrussin. Vi hittar även choklad, kaffe och svart- och rosépeppar. Vinet har legat 18 månader på fat, och jag tycker att man lyckats få in faten i helhetsbilden riktigt bra utan en massa kladdig vanilj. Smaken är vad gäller frukten betydligt mer blygsam. Istället möts man av en eldig pepprighet som på ett ganska tydligt sätt skvallrar om den höga alkoholhalten (15%).Körsbären och det andra finns där också, men hamnar i bakgrunden. Eftersmaken är relativt lång, men tyvärr ingen angenäm upplevelse utan där tar verkligen alkoholen överhanden.

Nej, första intrycket var inte någon höjdare. Det säger en del när halva flaskan av en amarone överlever kvällen. Ska man dricka det till mat behövs något kraftigt och helst med en fet sås eller dylikt som kan täcka upp för alkoholen.

Jag tänkte skriva att jag har svårt att se att vinet vinner särskilt mycket på lagring...och det gör det nog i ärlighetens namn inte. Däremot klarar det säkert några år och ska det drickas på studs så bör man nog lufta det ordentligt. Jag tog nämligen de sista två glasen idag, två dagar efter att vi öppnade flaskan, och nu var intrycket bättre. Grundstrukturen är fortfarande densamma, men alkoholen har tagit några steg tillbaka och blir inte alls lika påträngande och jobbigt. Stor skillnad faktiskt!

Lite mer positiva tongångar i slutändan trots allt, men alkoholen är fortfarande alltför på. Jag undrar om inte det ibland hade varit bättre om amarones lägstagräns på 14,5% alkoholen hade mått bra av att sänkas...men då kanske vinet hade blivit allt för sött med massa socker som inte fått jäsa ut?

PS. Billigt Vin har också nyligen provat.

 Torkade druvor

Fortfarande vid liv...

Det var så länge sedan jag var inne på bloggen nu att jag till och med skrev in fel adress när jag skulle in på bloggen. :-/ Aktiviteten har legat nere och kommer nog tyvärr göra det ett tag framöver. Livet har hunnit ikapp bloggandet och tiden och orken finns inte riktigt just nu. Förhoppningsvis kan det i alla fall komma några kortare inlägg då och då...

Lite mer bilder i rosa

Grisfest

Den låga aktiviteten fortsätter. Nu med lite välbehövlig provensalsk återhämtning. 

2010 Foppiano Vineyards Petite Sirah. Vintweetup på G...

Äntligen börjar våren ge sig till känna. Med vår kommer ju även grill. Numera har jag bara cirka 400 meter till närmaste systembolag och när nu grillkänslan började infinna sig, så gjorde även behovet av ett saftigt, köttigt rödvin detsamma. Det är säkert inte bara jag som upptäckt och njutit av druvan petite sirah, förpackad i McManis tolkning av druvan. Läser man på nätet tycks druvan vara identisk med den druva som i Frankrike kallas för Durif, efter personen som skapade den, en korsning mellan syrah och den för mig helt okända druvan peloursin. Oz Clarke hävdar dock att detta inte stämmer, då denna korsning inte bar frukt förrän på 1880-talet och då var petite sirah redan omtalad i kalifornisk litteratur. Dock verkar det mesta av Kaliforniens "petite sirah" idag vara just durif, så någonstans är det fler än de på nätet som blandat ihop saker och ting. Druvan ger viner som är ännu mörkare än syrah med köttig karaktär och djup björnbärsfrukt.

2010 Foppiano Vineyards petite sirah är vad gäller färg en klassisk petite sirah. Djup, tät, mörk blålila färg. Doften är redan från början stor med skogsbär (björnbär), vaniljiga fat, choklad och lite mynta. Vinet träffat grillsmaklökarna perfekt med en massa frukt, blandat med en maffig, lite köttig känsla där de flesta av dofterna går igen i smaken. Bra längd. Det krävs att man gillar den här typen av vin, där faten ibland blir lite väl påtagliga (20 månader på franska barriques; 25% nya), men gillar man McManis till en bit grillat så vågar jag lova att man gillar man detta. Lite dyrare, men också några snäpp vassare.

Ni som bor i den kungliga huvudstaden kanske redan har varit på en vintweetup. Vintwittrande nördar träffas och dricker och snackar vin (visst är väl egentligen även namnet rätt nördigt ;).  Nu vankas det tur söderut, till lilla Skåne, och när tillfälle ges, måste det tas! Speciellt som begivenheten faktiskt till största delen är lokaliserad till min nya hemstad. Tyvärr infaller trippen mitt i min nattjoursvecka, men jag planerar att vara med på lördag eftermiddag och kväll. Någon annan som ska dit?

Även i växthuset spirar våren.

Vinstock anno 1947. Det ni!

2007 Château Pech-Latt och lite gratisreklam...

Hembakt surdegsbröd och rötjut. Enklare (och godare) blir det knappast.

Börjar med graitsreklamen....

Ni (som har blivit förgiftade av facebbok-flugan) vet de där irriterande reklamposterna som senaste året eller så börjat dyka upp allt mer bland statusuppdateringarna. De är irriterande på så många nivåer, och det läskigaste av allt är att de gärna kommer med reklam relaterat till saker som man surfat på när facebook inte ens varit öppet. Storebror ser dig definitivt. Hur som helst så dök det upp reklam för en app genom vilken man genom att betala 99 kronor per månad får obegränsad tillgång till ett gäng tidningar i nya och tidigare utgåvor. Reklamen utlovar att man får prova en utgåva av varje titel helt gratis. När jag väl gick in på Readlys hemsida så såg jag att det bland annat fanns ett gäng fototidningar, lite fitnesstidningar (man kan alltid drömma) och framför allt både Livets Goda och Allt om Vin. Jag vill egentligen inte prenumerera på någon av dessa, men om man kan läsa nya och gamla nummer av de för 99 kr/mån och dessutom läsa en massa andra tidningar så kändes det plötsligt värt det. Jag har fortfarande bara provat gratiserbjudandet och det har fungerat bra.

Senaste numret av Livets Goda bjöd bland annat på en småtrevlig intervju med två av musiksveriges mest begåvade låtskrivare, Jocke Berg (Kent) och Peter Svensson (Cardigans), som båda hunnit utveckla ett gediget vinintresse under alla back-stagesejourer. Underhållande är ju alltid Anders Enquists ledare. Det är sällan jag läser ledare och känner att jag verkligen inte alls håller med. Med Enquist är det sällan jag inte känner så. Denna  utgåvas utlägg handlar om hur fel det är att säga att ett vin kommer vara bättre om 10-20 år. Så får man inte säga för ett bra vin är bra även som ungt, från första stund. Det må kanske vara sant, men även om jag inte är särskilt bevandrad bland kvalitetsviner med 20 år på nacken så känns det som man lugnt kan konstatera att vissa viner med tanniner med en strävhet likt en sked ren kanel i munnen (prova, det är inte kul) och galen, ungdomlig obalans kommer att vara bättre efter ganska många år i horisontalläge. Enquist passar även på att göra en fullständigt idiotisk jämförelse med hur förolämpande det skulle vara att säga till en vinmakare att hans vin skulle vara bättre om 10-20 år och hur förolämpande det skulle vara att säga till David Bowie att säga att hans skiva kommer vara ännu bättre om ett tag. Känns ju helt rimligt att jämföra ett vin, som utvecklas och ändrar karaktär över tiden, med musik som är inspelad och icke-formbar, där det är de personliga preferenserna och influenserna (bland annat) som påverkar hur man uppfattar ett vin.

Jag tror Enquist har rätt kul när han ska skriva sina ledare. Han sätter sig säkert ner och tänker "hur ska jag kunna provocera den här gången" och sen skriver han ihop ett lagom underhållande och narcissistiskt inlägg där han försöker sparka på alla andra och hävda sig själv. Vem skulle inte tycka att det var underhållande? Hade varit kul att se vad de andra vinskribenterna tycker om Enquist.

Bland vinskribenter, vinsamlare, bloggare, och annat kreti och pleti som skriver och i de flesta fall (ibland undrar jag om inte vissa vinskribenter/bloggare älskar sig själva mer än själva vinet...) älskar vin är det ett mycket vanlig uttryck. [Det här vinet kommer vara mycket bättre om 10-20 år; VoVs anm.]. Som sagt, han måste asgarva inför varje upplaga.

Jaha, lite vin ska det bli också. 2007 Château Pech-Latt har funnits på bolaget ett tag. Aktuell årgång verkar vara 2011. Vi har druckit det tidigare, men verkar inte ha bloggat om det. Den här flaskan åker mest fram i ett försök att på kortast möjliga tid hitta en flaska till dagens slaktarbiff. Vinet åker direkt i glaset och med det en lätt, finkornig fällning. M säger direkt "det här var annorlunda" och jag märker att det inte direkt är annorlunda på ett bra sätt. Jag kan hålla med om att det är annorlunda. Doften av lagerblad är oerhört tydlig och blandas av en märklig ton av brända vin- och blåbär. Vinet är örtigt och jag tycker jag hittar rätt tydliga drag av fat, men läser sedan att det bara legat 6 månader på betongtankar. Ser att även de på bolaget hittar fat, så jag är kanske inte ensam om det. Utöver ovanstående finns drag av av kött, peppar och salmiak. Tyvärr är alkoholen (14%) rätt så påtaglig. M var inte så förtjust, men jag tyckte det var riktigt trevligt. Tror inte det hade vunnit på att få ligga ytterligare. Vinet är gjort på 60% Carignan, 20% Grenache, 15% Syrah och 5% Mouvèdre

I väntan på vår i Höganäs

Saluhallen i Höganäs

Märkligt vin. Innan rejäl luftning doftade det enbart vatten!

Del av de gamla förbränningsugnarna. Höganäs Saluhall. 

Lunch!

Bastflaskorna är inte längre vad de har varit

Inomhus är våren på väg.

Inte läge att avtäcka poolen än.

2010 Insoglio. Fokus är mer på annat håll just nu...

Visset?

Ny stad, nytt hus. Samma gamla vinblogg. Är numera dessutom ägare till ett styck vinranka. Blåa druvor som tydligen ska vara väldigt goda, men så mycket mer om den vet jag inte. Om det finns någon oenolog där ute som kan identifiera druvsort från lite bilder så säg gärna till ;) Flyttkaos, pendling, bårkiga barn. Det är mycket som tar tid från bloggandet just nu. Det har dock passerat en del vin, men främst som nervlugnare och några anteckningar var det inte tal om. Dock kan sägas att Salia från Finca Sandoval (inflyttningspresent) var riktigt fint och ledde till omedelbar påfyllning. Tyvärr bara tre flaskor, fler fanns inte att få tag. Konjären utnämnde nyligen 2010 Xavier Grenache Vielles Vignes till sitt nya husvin och det har vi också gjort. För modesta 85:- får man ett riktigt trevligt, lättdrucket Rhônevin (15% Syrah na,mnet till trots)!


Om Xavier agerar husvin, så får 2010 Insoglio del Cinghiale Campo di Sasso agera vardagsvin. Egentligen lite för dyrt för att vara vardagsvin, men när det väl dyker upp ett gott vin på halvbutelj så får man passa på. Gjort på 35% Syrah, 30% Cabernet Franc, 30% Merlot och 5% Petit Verdot. Fransk blandning så det förslår alltså, men ändå unmisstakenly Italian! Syrliga, italienska körsbär blandat med svarta vinbär och en härlig kryddig örtighet. Vinet är ännu i sin linda med hög syra och relativt sträva tanniner och om vi har tålamod ska vi nog låta några flaskor vila några år för jag är övertygad om att det har ytterligare att vinna på att få lugna ner sig lite. Samtidigt är det så gott nu!

Geografiska tillkortakommanden och en envis förkylning med förlorat luktsinne har gjort att jag missat sortimentsprovning hos både Handlavin.se och Spendrups, samt även en vinprovning med Munskänkarna med godbitar från Gaja och Guigal. Inte så mycket roligt planerat på vinfronten, men förhoppningen är att det ska börja snickras på en ny vinkällare under våren.

Barndomsminne för någon mer än mig? Filmen har 2 282 116 visningar. Vår minsting F står säkert för hälften av de. ;)

1986 Château Latour

Andra kvällen i Stockholm var det dags att prova undertecknads första Premier Grand Cru. En vinkännare ville tunna ut källaren lite, fyra grabbar ville bli en erfarenhet rikare. Tyvärr är inlägget postumt och gör kanske inte upplevelsen helt rättvisa.

Var lite orolig efter fredagens bravader (läs förra inlägget), då jag vaknade med lätt betongkeps och några deciliter vätska i underskott. Skulle jag hinna bli sugen på vin? Jodå, det blev jag. En sväng ner på Östermalmshallen för lite hängmörat (inget billigt ställe), en öl med tilltugg på Bishops Arms och sen inom vinbutik för köp konserveringsspray (recension kommer vid tillfälle)...sen var vinsuget där igen :)

1986 Château Latour alltså. Doften känns ganska klassisk Bordeaux, om man nu kan bortse från det faktum att jag nog egentligen inte druckit tillräckligt många Bordeaux för att definiera klassisk. Hursomhelst så finns där ceder och cigarrlåda, blandat med den rosvattendoft som jag förknippar med mogna flaskor från det berömda distriktet. Initialt ligger det även en viss källararom över det hela, men den vädras bort efter hand.  Efter ett tag tillkommer en utpräglad örtig doft, blandat med lite läder och en antydd grönska. Munkänslan skvallrar om tanniner som ännu inte hunnit mogna ut fullt. Tycker dock frukten är lite i fattigaste laget och det vette tusan om jag tror att det skulle klara sådär jättemycket ytterligare tid i källaren. Syran finns där, men det är alltså frukten som oroar. Även längden är en liten besvikelse och det hela dör ut snabbare än förväntat.

Ja, som ni märker så var mitt första möte med Bordeauxslottens finrum inte någon av mina större vinupplevlser. Kan samtidigt inte säga att jag blev besviken, för jag hade inte väntat mig några stordåd. Bordeaux har hittills egentligen aldrig fått igång mig ordentligt och med nuvarande prisnivå har jag svårt att motivera mig själv till att utforska det ytterligare.


Under middagen bjöds vi även på ytterligare två flaskor. Båda serverades blint.

Vin 1 bjöd har en mogen färg med dragning åt tegel och rätt rejält med fällning. Doften bjuder på skolkrita, läder och en animalisk ton. Det finns lätta drag av brettanomyces med plast. Don tycker även att han hittar mycket tydliga toner av smink. Jag har inte riktigt det i mitt register, men jag antar att det hans tolkning av brett. Efterhand tillkommer allt mer t drag av tobak och även lite jordärtskocka. I munnen känns vinet moget och samtidigt rätt så rejält strävt. Det finns en liten restsötma och summa sumarum så tycker jag det här var rätt gott. Dock har jag svårt att hitta något bra förslag på vad vi har att göra med. Hittar vare sig något druv eller ursprungstypiskt. Funderar ett tag på Château Musar på grund av brettanomyces:en, men landar senare i Nebbiolo-lan, på grund av tegelfärgen och strävheten. Facit: 2000 Château Musar. Riktigt bra. Inte så mycket volatilt som jag mindes och även mindre än den 2004:a som jag drack förra veckan.

Vin 2 tyckte jag var ännu svårare. Vinet först på oerhört tydliga drag av vaniljdrömmar som dock snabbt vädras bort. Istället finner vi lakrits, entrecôte, köttbukjong och dragon. Det finns även lite drag av smör och kardemumma och någon hittar även marsipan. Dofterna går i stort igen i smaken. Vinet växer under kvällen, men känns lite obalanserat med markerade tanniner. Eftersmaken får väl närmast beskrivas som eldig. Svårt vin och jag vet inte riktigt om jag gillade det som det var idag. Passade dock väldigt bra till kvällens köttbit. Facit: 2005 Domaine du vieux Télégraphe Télégramme. Kändes osm det här nog befann sig i en tunnel och har en hel del mer att ge. De andra var inne på rätt distrikt. Jag hade inte en aning. :)

Flytt om två veckor och fokus ligger helt på det just nu. Intenetuppkopplingen har dessutom havererat, så det lär bli snålt med inlägg den närmaste tiden.

Sydafrikansk afton

Två av mina närmaste vänner, Don och Milfen, passade lägligt på att flytta norrut till huvudstaden när jag väl rörde mig söderut. För att inte tappa kontakten totalt när alla tre ynglat av sig och familjelivet pockar på den mesta av uppmärksamheten och tiden så bestämde vi att vi en gång om året skulle ses och dricka vin på ett förutbestämt tema. Förra gången (och första) gången var för snart två år sedan, så att ses årligen föll nästan direkt. Nu var det i alla fall dags igen för mig att ta mig upp till

Vinet i sig är egentligen det sekundära och ska kanske ses mer som en ursäkt för att ses. Jag minns inte hur vi för fyra år sedan kom fram till årets tema som alltså var sydafrikanskt vin, närmare bestämt sydafrikansk Shiraz/syrah för mellan 200-300 kronor, men det känns kanske inte som ett tema som vi hade valt idag. Hur som helst så föll mitt val på en för mig okänd flaska som jag har för mig var på tillfälligt besök och som just då var prissänkt. Vill minnas att det blev just den för det var en av få sydafrikaner som systemet sa gick att lagra.

Cirrus Syrah är ett samarbete mellan famlijerna Engelbrecht (Rust en Verde) och Els i Sydafrika och Duncan (Silver Oak Cellars) i Napa, Californien. 2003 var första årgången som vinet gjordes. Vinet har spenderat 18 månader på nya franska och amerikanska 300-litersfat och som namnet hintar siktar man på ett vin i rhônsk stil. Förutom Syrah är vinet gjort med en varierande, liten del Viognier. I det här fallet 6,5%.

Vi provar vinerna blint och man kan snabbt skönja en ganska tydlig Shirazdoft som sprider sig i rummet. Vinerna är ganska lika i färgen, med begynnande tegel.

Vin 1 har en mogen, något eldig ton med solmogna, röda bär. Don hittar pepparmint, vilket jag blandar ihop lite med eldigheten. Efter hand som kvällen fortskrider dyker det även upp tydliga toner av tobak och läder. I munnen känns vinet väldigt balanserat och perfekt moget med lena tanniner. Ekfaten är mer påtagliga i smak än i doft. Vinet drar något åt rhônehållet och utses enhäldigt till kvällens vin. Vinet? 2005 Cirrus. Mitt vin med andra ord. :) bra matvin och 91 p

Vin nummer två bjuder på en betydligt mognare doft, med antydan till rosvatten och vibbar som överhuvudtaget inger misstanke om att det nog passerat bäst-före. Det finns en antydan till grönt blandat med köttig Shirazdoft, fis, viol, svartpeppar och björnbär. Tanninerna är runda och liksom föregående vin så är eftersmaken relativt lång, om än inte lika angenäm. Näst bäst och (namnet till trots) en tveklöst nya världen shiraz som nog skulle druckits för typ två år sedan. 2003 Avondale Les Pleurs Syrah

Sista vinet har en skarpare, något surare ton med massvis av svamp. Eken är ganska påtaglig tillsammans med toner av choklad och lite grönt. I munnen är vinet klart fruktigast av de tre. Vinet känns runt med hygglig syra. Mellanregistret känns något vattnigt. Klart mest fällning av de tre och i mitt tycke kvällens svagaste kort. Facit: 2005 Kevin Arnold Shiraz

Tydliga likheter gick att hitta ffa i smaken mellan de tre även om de nog haft ganska olika mycket att vinna på fyra års lagring. Föredömligt lite rök, även om det gick att ana i några av vinerna. Summa sumarum en riktigt trevlig kväll, men sällskapet vann över vinet :)

Freixenet Cordon Negro Brut

Fick en flaska Cava tillsänt mig som varuprov. Var först lite skeptisk till att ta emot den. Dels för att det kändes som jag var på inställd på att det nog inte skulle bli något positivt inlägg och dels för att jag inte är särskilt bevandrad bland mousserande och inte riktigt kände att jag skulle kunna bedöma det ordentligt. Efter lite funderande kom jag dock fram till att enda sättet att bli lite bättre på bubbel är att faktiskt dricka det och min ringa erfarenhet gör kanske inget, för de som ger sig ut och läser om Freixenet är sannolikt inte heller vana konsumenter av (exklusivare) bubbly.

Freixenet Cordon Negro Brut är gjort på de för mig fullständigt okända druvorna Parellada (40%), Macabeo (35%) och Xarel-lo (25%), där Macabeo sägs vara den viktigaste druvan och bidrar med frukt och syra. Cava måste lagras minst 9 månader innan det går ut till försäljning. Cordon Negro har lagrats i 18.

Doften är ordentligt fruktig och ger associationer till halvtorr äppelcider. Hittar även citrus (grape), päron, mineral och en viss brödighet. I munnen är vinet dock (som tur är) inte halvtorrt, utan torrt. Dofterna går i stort igen i smaken. Jag tycker att ofta att problemet med de lite enklare mousserande vinerna är att de har en lite irriterande bitterhet och Cordon Negro är inget undantag, även bitterheten är relativt diskret. Eftersmaken är kort. Passade bra till kvällens jordärtskockssoppa (långt ord).

Detta är inget stort vin och det kan man väl inte heller vänta sig. Måste dock säga att med tanke på att Freixenet producerar 130 miljoner flaskor Cava varje år (!), och Cordon Negro lär väl vara en av de man gör mest av, så är jag ändå lite imponerad. Billigt, lättdrucket och lättgillat. Inte så mycket personlighet och inget man bjuder flickvännen på när man ska göra gourmetmiddag, men till en student eller till tolvslaget på nyårsafton så borde det funka prima.

Mycket varuprover på sistone, men nu är det slut på det på ett tag. Om två veckor får vi nyckeln till vårt nya hus och om ytterligare två blir det flytt. Lär nog bli mest fokus på det framöver. Barnen är i alla fall friska nu och förhoppningsvis lusfria. Hade förresten fog för mitt hårkliande. Hittade en liten lusajävel i håret när jag körde med luskammen. Så uppenbarligen går man inte fri bara för att man har 3 mm långt hår ;-)