2010 Ricossa Barbaresco, lite svinn får man kanske räkna med...

När paket med de två syditalienarna kom och jag såg en viss missfärgning på paketet började jag så smått ana oråd...och mycket riktigt missfärgningen berodde på att halsen slagits av under transporten på den ena flaskan.

När vi väl korkade upp den andra flaskan så trodde jag ett tag att vi även förlorat den andra flaskan. Den här gången till oxidationens obarmhärtiga händer. Oväntat mycket tegel i kanten och en återhållsam, mogen doft fick oss att fundera på om flaskan inte var skadad.

Ganska snabbt insåg vi dock att det bara är vi som spenderat alldeles för lång tid av vårt vindrickande utanför Piemonte. Nebbiolo, som vinet alltså är gjort på, är ju en av de druvsorter som fortast går mot tegel. 2010 Ricossa Barbaresco vinner mark hela kvällen och öppnar upp sig mer och mer. När vi väl släcker lampan (vilket numera är ganska tidigt på fredagar, oftast efter att jag först somnat både i soffan och inne hos barnen) så har vi doftat oss till vildhallon, körsbär, läder, choklad, lite parfymerade rosor samt en len och diskret ekighet. Munkänlsan är medelfylligt, torrt och saftigt med relativt bra bett i tanninerna. Bra längd på eftersmaken och här gör sig den relativt väl tilltagna syran sig påmind.

Vi går igång på det här, men luftning är ett måste! Mat eller eventuellt ost till är nog också ett måste, jag tyckte åtminstone att det blev lite väl tufft på egna ben. Med sina 101:- känns detta klart intressant och det lär väl inte dröja länge innan det letar sig in i det ordinarie sortimentet. Det vore kul att ställa upp det mot de Langhe Nebbiolo som som finns på bolaget i samma prisklass, tror att det hade stått sig bra.

PS. Ett gäng andra har smakat.

2012 Nederburg Noble Late Harvest

Jag älskar verkligen färgen och simmigheten eller viskositeten hos söta viner! Hade jag haft lite mer pengar, lite mer tid och bättre tandstatus hade jag bara druckit söta viner. Och det står jag för! :)

Nederburg Noble Late Harvest har precis de egenskaperna. Gyllene, simmigt med tydlig botrytiskaraktär, fullt av honung, kanderade frukter och aprikos. Längden är som så många gånger med söta viner väldigt lång. Inte oändlig som vissa Sauternesviner verkar vara, men tillräckligt för att jag funderar på att strunta i tandborstningen idag. ;)

Vill man ha ett billigt och gott efterrättsvin, så borde Nederburg NLH få följa med ner i varukorgen nästa gång.

Gott nytt!

Lämnar ett bedrövlig år och ett nästan lika bedrövligt vinår bakom mig med förhoppningen att 2014 ska bjuda på mer positiva upplevelser och mer tid på bloggen.

Gott nytt alla ni där ute!

Mitt mål för året (förutom att gå ner 7 kg, äta mindre godis och motionera mer alltså ;) )är att bli lite mer som Brené förespråkar i videon här nere:

Tänkte be er läsare om lite hjälp. Lägg till en låt i spotifylistan här nedan. Välj den låt som representerar ditt 2013. Den låt som skulle vara themesong i din film om det gångna året. Ny som som gammal spelar ingen roll. Utmaningen är att bara välja EN.

Tack på förhand!

Listan hittar ni här.

Ger mig inte på några best-of-listor efter så få inlägg, utan konstaterar bara att min bästa vinupplevelse för året inte var 1986 Château Latour eller 2003 Ornellaia. Utan 2007 Olmaia. Himmelskt gott!

Årets godaste

Med hopp om ett bättre år!

Gustav

Kort och blandat

Några rader från den senaste tiden. Inga anteckningar, så det blir mest på känsla...

2012 Petites Folies, tips från fd klasskamrat tillika knegare på Enjoy Wine. 50% Cabernet 50% Merlot. Mörkt och tätt. Massivis med solmogen saftig frukt. Relativt påtaglig närvaro av fat med  vanilj. Mocka och choklad. Läste någonstans att någon jämfört den med en ripasso...och tankarna går onekligen åt Italien snarare än Languedoc-Roussillon och jämförelsen med ripasso är inte alls fel. Gott för den som inte är främmande för fat och som vill ha lite italienskt från Frankrike ;) Ska man klaga på något, så kunde syran gott ha varit lite högre (kanske därför ripasso-associationen). Säljs i trevlig trälåda om sex.

2003 Ornellaia, Bolgheri. Undertecknads första bekantskap med denna klassiker. Här snackar vi muskler. Fylligt så det förslår. På gränsen till obalanserat. Fortfarande relativt sträva tanniner. Gott, men hade förväntat mig mer.

2003 Meerlust Rubicon. Ornellaian ställdes mot denna. Tankarna går direkt till mogen Bordeaux. Doften som för mig är rosvatten infinner sig direkt blandat med klassisk Cabernet. Definitivt färdigmoget. Gissade rätt på druva och årtal, men tankarna hade redan bosatt sig alltför mycket i Frankrike. När facit väl kom så är det egentligen ganska uppenbart att detta är för fläskigt för att vara Bordeaux och dessutom finns det en lätt rökighet. Alltid lätt att vara efterklok. ;) Hur som helst väldigt trevligt och faktiskt på gränsen till bättre än Ornellaian vid denna dagsform.

Helgen spenderades i Stockholm tillsammans med ett av mina absoluta favoritband!

2010 Alpha Zeta A Amarone

Systembolagets utbud av amarone prissatta under 200:- har ökat ganska kraftigt de senaste åren. Amarone är inne och billig amarone har nästan blivit ett svenssonvin. Eller, tja, ska vi vara ärliga så är det nog lillebror Ripasso eller olika apassimentoviner som som blivit riktigt Svensson...och det är kanske inte så konstigt. Ofta får man ganska mycket muskler för pengarna, samtidigt som vinerna är ganska lättillgängliga och passar hyggligt bra med det mesta.

Alpha Zeta A Amarone kostar några tior mer (219:-) och det hade varit intressant hur stor skillnad de tiorna gör i försäljningsstatistiken. Eftersom jag tror att de flesta amaronevinerna köps utifrån prislappen så skulle jag tro att tiorna gör ganska stor skillnad. Vilket är synd, för de allra billigaste vinerna är sällan särskilt typiska. Vinet innehåller förutom de traditionella amaronedruvorna Crovina (70%) och Rondinella (20%) även den i sammanhanget lite mer udda Cabernet Sauvignon (5%)

2010 Alpha Zeta A Amarones färg ger intrycket av att vara äldre än tre år, med viss dragning åt brunt i dess djupa färg. Doften är stor och pepprigt kryddig. Främst möts man av torkad frukt och då främst av söta, marinerad körsbär och romrussin. Vi hittar även choklad, kaffe och svart- och rosépeppar. Vinet har legat 18 månader på fat, och jag tycker att man lyckats få in faten i helhetsbilden riktigt bra utan en massa kladdig vanilj. Smaken är vad gäller frukten betydligt mer blygsam. Istället möts man av en eldig pepprighet som på ett ganska tydligt sätt skvallrar om den höga alkoholhalten (15%).Körsbären och det andra finns där också, men hamnar i bakgrunden. Eftersmaken är relativt lång, men tyvärr ingen angenäm upplevelse utan där tar verkligen alkoholen överhanden.

Nej, första intrycket var inte någon höjdare. Det säger en del när halva flaskan av en amarone överlever kvällen. Ska man dricka det till mat behövs något kraftigt och helst med en fet sås eller dylikt som kan täcka upp för alkoholen.

Jag tänkte skriva att jag har svårt att se att vinet vinner särskilt mycket på lagring...och det gör det nog i ärlighetens namn inte. Däremot klarar det säkert några år och ska det drickas på studs så bör man nog lufta det ordentligt. Jag tog nämligen de sista två glasen idag, två dagar efter att vi öppnade flaskan, och nu var intrycket bättre. Grundstrukturen är fortfarande densamma, men alkoholen har tagit några steg tillbaka och blir inte alls lika påträngande och jobbigt. Stor skillnad faktiskt!

Lite mer positiva tongångar i slutändan trots allt, men alkoholen är fortfarande alltför på. Jag undrar om inte det ibland hade varit bättre om amarones lägstagräns på 14,5% alkoholen hade mått bra av att sänkas...men då kanske vinet hade blivit allt för sött med massa socker som inte fått jäsa ut?

PS. Billigt Vin har också nyligen provat.

 Torkade druvor

Fortfarande vid liv...

Det var så länge sedan jag var inne på bloggen nu att jag till och med skrev in fel adress när jag skulle in på bloggen. :-/ Aktiviteten har legat nere och kommer nog tyvärr göra det ett tag framöver. Livet har hunnit ikapp bloggandet och tiden och orken finns inte riktigt just nu. Förhoppningsvis kan det i alla fall komma några kortare inlägg då och då...

Lite mer bilder i rosa

Grisfest

Den låga aktiviteten fortsätter. Nu med lite välbehövlig provensalsk återhämtning. 

2010 Foppiano Vineyards Petite Sirah. Vintweetup på G...

Äntligen börjar våren ge sig till känna. Med vår kommer ju även grill. Numera har jag bara cirka 400 meter till närmaste systembolag och när nu grillkänslan började infinna sig, så gjorde även behovet av ett saftigt, köttigt rödvin detsamma. Det är säkert inte bara jag som upptäckt och njutit av druvan petite sirah, förpackad i McManis tolkning av druvan. Läser man på nätet tycks druvan vara identisk med den druva som i Frankrike kallas för Durif, efter personen som skapade den, en korsning mellan syrah och den för mig helt okända druvan peloursin. Oz Clarke hävdar dock att detta inte stämmer, då denna korsning inte bar frukt förrän på 1880-talet och då var petite sirah redan omtalad i kalifornisk litteratur. Dock verkar det mesta av Kaliforniens "petite sirah" idag vara just durif, så någonstans är det fler än de på nätet som blandat ihop saker och ting. Druvan ger viner som är ännu mörkare än syrah med köttig karaktär och djup björnbärsfrukt.

2010 Foppiano Vineyards petite sirah är vad gäller färg en klassisk petite sirah. Djup, tät, mörk blålila färg. Doften är redan från början stor med skogsbär (björnbär), vaniljiga fat, choklad och lite mynta. Vinet träffat grillsmaklökarna perfekt med en massa frukt, blandat med en maffig, lite köttig känsla där de flesta av dofterna går igen i smaken. Bra längd. Det krävs att man gillar den här typen av vin, där faten ibland blir lite väl påtagliga (20 månader på franska barriques; 25% nya), men gillar man McManis till en bit grillat så vågar jag lova att man gillar man detta. Lite dyrare, men också några snäpp vassare.

Ni som bor i den kungliga huvudstaden kanske redan har varit på en vintweetup. Vintwittrande nördar träffas och dricker och snackar vin (visst är väl egentligen även namnet rätt nördigt ;).  Nu vankas det tur söderut, till lilla Skåne, och när tillfälle ges, måste det tas! Speciellt som begivenheten faktiskt till största delen är lokaliserad till min nya hemstad. Tyvärr infaller trippen mitt i min nattjoursvecka, men jag planerar att vara med på lördag eftermiddag och kväll. Någon annan som ska dit?

Även i växthuset spirar våren.

Vinstock anno 1947. Det ni!

2007 Château Pech-Latt och lite gratisreklam...

Hembakt surdegsbröd och rötjut. Enklare (och godare) blir det knappast.

Börjar med graitsreklamen....

Ni (som har blivit förgiftade av facebbok-flugan) vet de där irriterande reklamposterna som senaste året eller så börjat dyka upp allt mer bland statusuppdateringarna. De är irriterande på så många nivåer, och det läskigaste av allt är att de gärna kommer med reklam relaterat till saker som man surfat på när facebook inte ens varit öppet. Storebror ser dig definitivt. Hur som helst så dök det upp reklam för en app genom vilken man genom att betala 99 kronor per månad får obegränsad tillgång till ett gäng tidningar i nya och tidigare utgåvor. Reklamen utlovar att man får prova en utgåva av varje titel helt gratis. När jag väl gick in på Readlys hemsida så såg jag att det bland annat fanns ett gäng fototidningar, lite fitnesstidningar (man kan alltid drömma) och framför allt både Livets Goda och Allt om Vin. Jag vill egentligen inte prenumerera på någon av dessa, men om man kan läsa nya och gamla nummer av de för 99 kr/mån och dessutom läsa en massa andra tidningar så kändes det plötsligt värt det. Jag har fortfarande bara provat gratiserbjudandet och det har fungerat bra.

Senaste numret av Livets Goda bjöd bland annat på en småtrevlig intervju med två av musiksveriges mest begåvade låtskrivare, Jocke Berg (Kent) och Peter Svensson (Cardigans), som båda hunnit utveckla ett gediget vinintresse under alla back-stagesejourer. Underhållande är ju alltid Anders Enquists ledare. Det är sällan jag läser ledare och känner att jag verkligen inte alls håller med. Med Enquist är det sällan jag inte känner så. Denna  utgåvas utlägg handlar om hur fel det är att säga att ett vin kommer vara bättre om 10-20 år. Så får man inte säga för ett bra vin är bra även som ungt, från första stund. Det må kanske vara sant, men även om jag inte är särskilt bevandrad bland kvalitetsviner med 20 år på nacken så känns det som man lugnt kan konstatera att vissa viner med tanniner med en strävhet likt en sked ren kanel i munnen (prova, det är inte kul) och galen, ungdomlig obalans kommer att vara bättre efter ganska många år i horisontalläge. Enquist passar även på att göra en fullständigt idiotisk jämförelse med hur förolämpande det skulle vara att säga till en vinmakare att hans vin skulle vara bättre om 10-20 år och hur förolämpande det skulle vara att säga till David Bowie att säga att hans skiva kommer vara ännu bättre om ett tag. Känns ju helt rimligt att jämföra ett vin, som utvecklas och ändrar karaktär över tiden, med musik som är inspelad och icke-formbar, där det är de personliga preferenserna och influenserna (bland annat) som påverkar hur man uppfattar ett vin.

Jag tror Enquist har rätt kul när han ska skriva sina ledare. Han sätter sig säkert ner och tänker "hur ska jag kunna provocera den här gången" och sen skriver han ihop ett lagom underhållande och narcissistiskt inlägg där han försöker sparka på alla andra och hävda sig själv. Vem skulle inte tycka att det var underhållande? Hade varit kul att se vad de andra vinskribenterna tycker om Enquist.

Bland vinskribenter, vinsamlare, bloggare, och annat kreti och pleti som skriver och i de flesta fall (ibland undrar jag om inte vissa vinskribenter/bloggare älskar sig själva mer än själva vinet...) älskar vin är det ett mycket vanlig uttryck. [Det här vinet kommer vara mycket bättre om 10-20 år; VoVs anm.]. Som sagt, han måste asgarva inför varje upplaga.

Jaha, lite vin ska det bli också. 2007 Château Pech-Latt har funnits på bolaget ett tag. Aktuell årgång verkar vara 2011. Vi har druckit det tidigare, men verkar inte ha bloggat om det. Den här flaskan åker mest fram i ett försök att på kortast möjliga tid hitta en flaska till dagens slaktarbiff. Vinet åker direkt i glaset och med det en lätt, finkornig fällning. M säger direkt "det här var annorlunda" och jag märker att det inte direkt är annorlunda på ett bra sätt. Jag kan hålla med om att det är annorlunda. Doften av lagerblad är oerhört tydlig och blandas av en märklig ton av brända vin- och blåbär. Vinet är örtigt och jag tycker jag hittar rätt tydliga drag av fat, men läser sedan att det bara legat 6 månader på betongtankar. Ser att även de på bolaget hittar fat, så jag är kanske inte ensam om det. Utöver ovanstående finns drag av av kött, peppar och salmiak. Tyvärr är alkoholen (14%) rätt så påtaglig. M var inte så förtjust, men jag tyckte det var riktigt trevligt. Tror inte det hade vunnit på att få ligga ytterligare. Vinet är gjort på 60% Carignan, 20% Grenache, 15% Syrah och 5% Mouvèdre

I väntan på vår i Höganäs

Saluhallen i Höganäs

Märkligt vin. Innan rejäl luftning doftade det enbart vatten!

Del av de gamla förbränningsugnarna. Höganäs Saluhall. 

Lunch!

Bastflaskorna är inte längre vad de har varit

Inomhus är våren på väg.

Inte läge att avtäcka poolen än.

2010 Insoglio. Fokus är mer på annat håll just nu...

Visset?

Ny stad, nytt hus. Samma gamla vinblogg. Är numera dessutom ägare till ett styck vinranka. Blåa druvor som tydligen ska vara väldigt goda, men så mycket mer om den vet jag inte. Om det finns någon oenolog där ute som kan identifiera druvsort från lite bilder så säg gärna till ;) Flyttkaos, pendling, bårkiga barn. Det är mycket som tar tid från bloggandet just nu. Det har dock passerat en del vin, men främst som nervlugnare och några anteckningar var det inte tal om. Dock kan sägas att Salia från Finca Sandoval (inflyttningspresent) var riktigt fint och ledde till omedelbar påfyllning. Tyvärr bara tre flaskor, fler fanns inte att få tag. Konjären utnämnde nyligen 2010 Xavier Grenache Vielles Vignes till sitt nya husvin och det har vi också gjort. För modesta 85:- får man ett riktigt trevligt, lättdrucket Rhônevin (15% Syrah na,mnet till trots)!


Om Xavier agerar husvin, så får 2010 Insoglio del Cinghiale Campo di Sasso agera vardagsvin. Egentligen lite för dyrt för att vara vardagsvin, men när det väl dyker upp ett gott vin på halvbutelj så får man passa på. Gjort på 35% Syrah, 30% Cabernet Franc, 30% Merlot och 5% Petit Verdot. Fransk blandning så det förslår alltså, men ändå unmisstakenly Italian! Syrliga, italienska körsbär blandat med svarta vinbär och en härlig kryddig örtighet. Vinet är ännu i sin linda med hög syra och relativt sträva tanniner och om vi har tålamod ska vi nog låta några flaskor vila några år för jag är övertygad om att det har ytterligare att vinna på att få lugna ner sig lite. Samtidigt är det så gott nu!

Geografiska tillkortakommanden och en envis förkylning med förlorat luktsinne har gjort att jag missat sortimentsprovning hos både Handlavin.se och Spendrups, samt även en vinprovning med Munskänkarna med godbitar från Gaja och Guigal. Inte så mycket roligt planerat på vinfronten, men förhoppningen är att det ska börja snickras på en ny vinkällare under våren.

Barndomsminne för någon mer än mig? Filmen har 2 282 116 visningar. Vår minsting F står säkert för hälften av de. ;)

1986 Château Latour

Andra kvällen i Stockholm var det dags att prova undertecknads första Premier Grand Cru. En vinkännare ville tunna ut källaren lite, fyra grabbar ville bli en erfarenhet rikare. Tyvärr är inlägget postumt och gör kanske inte upplevelsen helt rättvisa.

Var lite orolig efter fredagens bravader (läs förra inlägget), då jag vaknade med lätt betongkeps och några deciliter vätska i underskott. Skulle jag hinna bli sugen på vin? Jodå, det blev jag. En sväng ner på Östermalmshallen för lite hängmörat (inget billigt ställe), en öl med tilltugg på Bishops Arms och sen inom vinbutik för köp konserveringsspray (recension kommer vid tillfälle)...sen var vinsuget där igen :)

1986 Château Latour alltså. Doften känns ganska klassisk Bordeaux, om man nu kan bortse från det faktum att jag nog egentligen inte druckit tillräckligt många Bordeaux för att definiera klassisk. Hursomhelst så finns där ceder och cigarrlåda, blandat med den rosvattendoft som jag förknippar med mogna flaskor från det berömda distriktet. Initialt ligger det även en viss källararom över det hela, men den vädras bort efter hand.  Efter ett tag tillkommer en utpräglad örtig doft, blandat med lite läder och en antydd grönska. Munkänslan skvallrar om tanniner som ännu inte hunnit mogna ut fullt. Tycker dock frukten är lite i fattigaste laget och det vette tusan om jag tror att det skulle klara sådär jättemycket ytterligare tid i källaren. Syran finns där, men det är alltså frukten som oroar. Även längden är en liten besvikelse och det hela dör ut snabbare än förväntat.

Ja, som ni märker så var mitt första möte med Bordeauxslottens finrum inte någon av mina större vinupplevlser. Kan samtidigt inte säga att jag blev besviken, för jag hade inte väntat mig några stordåd. Bordeaux har hittills egentligen aldrig fått igång mig ordentligt och med nuvarande prisnivå har jag svårt att motivera mig själv till att utforska det ytterligare.


Under middagen bjöds vi även på ytterligare två flaskor. Båda serverades blint.

Vin 1 bjöd har en mogen färg med dragning åt tegel och rätt rejält med fällning. Doften bjuder på skolkrita, läder och en animalisk ton. Det finns lätta drag av brettanomyces med plast. Don tycker även att han hittar mycket tydliga toner av smink. Jag har inte riktigt det i mitt register, men jag antar att det hans tolkning av brett. Efterhand tillkommer allt mer t drag av tobak och även lite jordärtskocka. I munnen känns vinet moget och samtidigt rätt så rejält strävt. Det finns en liten restsötma och summa sumarum så tycker jag det här var rätt gott. Dock har jag svårt att hitta något bra förslag på vad vi har att göra med. Hittar vare sig något druv eller ursprungstypiskt. Funderar ett tag på Château Musar på grund av brettanomyces:en, men landar senare i Nebbiolo-lan, på grund av tegelfärgen och strävheten. Facit: 2000 Château Musar. Riktigt bra. Inte så mycket volatilt som jag mindes och även mindre än den 2004:a som jag drack förra veckan.

Vin 2 tyckte jag var ännu svårare. Vinet först på oerhört tydliga drag av vaniljdrömmar som dock snabbt vädras bort. Istället finner vi lakrits, entrecôte, köttbukjong och dragon. Det finns även lite drag av smör och kardemumma och någon hittar även marsipan. Dofterna går i stort igen i smaken. Vinet växer under kvällen, men känns lite obalanserat med markerade tanniner. Eftersmaken får väl närmast beskrivas som eldig. Svårt vin och jag vet inte riktigt om jag gillade det som det var idag. Passade dock väldigt bra till kvällens köttbit. Facit: 2005 Domaine du vieux Télégraphe Télégramme. Kändes osm det här nog befann sig i en tunnel och har en hel del mer att ge. De andra var inne på rätt distrikt. Jag hade inte en aning. :)

Flytt om två veckor och fokus ligger helt på det just nu. Intenetuppkopplingen har dessutom havererat, så det lär bli snålt med inlägg den närmaste tiden.

Sydafrikansk afton

Två av mina närmaste vänner, Don och Milfen, passade lägligt på att flytta norrut till huvudstaden när jag väl rörde mig söderut. För att inte tappa kontakten totalt när alla tre ynglat av sig och familjelivet pockar på den mesta av uppmärksamheten och tiden så bestämde vi att vi en gång om året skulle ses och dricka vin på ett förutbestämt tema. Förra gången (och första) gången var för snart två år sedan, så att ses årligen föll nästan direkt. Nu var det i alla fall dags igen för mig att ta mig upp till

Vinet i sig är egentligen det sekundära och ska kanske ses mer som en ursäkt för att ses. Jag minns inte hur vi för fyra år sedan kom fram till årets tema som alltså var sydafrikanskt vin, närmare bestämt sydafrikansk Shiraz/syrah för mellan 200-300 kronor, men det känns kanske inte som ett tema som vi hade valt idag. Hur som helst så föll mitt val på en för mig okänd flaska som jag har för mig var på tillfälligt besök och som just då var prissänkt. Vill minnas att det blev just den för det var en av få sydafrikaner som systemet sa gick att lagra.

Cirrus Syrah är ett samarbete mellan famlijerna Engelbrecht (Rust en Verde) och Els i Sydafrika och Duncan (Silver Oak Cellars) i Napa, Californien. 2003 var första årgången som vinet gjordes. Vinet har spenderat 18 månader på nya franska och amerikanska 300-litersfat och som namnet hintar siktar man på ett vin i rhônsk stil. Förutom Syrah är vinet gjort med en varierande, liten del Viognier. I det här fallet 6,5%.

Vi provar vinerna blint och man kan snabbt skönja en ganska tydlig Shirazdoft som sprider sig i rummet. Vinerna är ganska lika i färgen, med begynnande tegel.

Vin 1 har en mogen, något eldig ton med solmogna, röda bär. Don hittar pepparmint, vilket jag blandar ihop lite med eldigheten. Efter hand som kvällen fortskrider dyker det även upp tydliga toner av tobak och läder. I munnen känns vinet väldigt balanserat och perfekt moget med lena tanniner. Ekfaten är mer påtagliga i smak än i doft. Vinet drar något åt rhônehållet och utses enhäldigt till kvällens vin. Vinet? 2005 Cirrus. Mitt vin med andra ord. :) bra matvin och 91 p

Vin nummer två bjuder på en betydligt mognare doft, med antydan till rosvatten och vibbar som överhuvudtaget inger misstanke om att det nog passerat bäst-före. Det finns en antydan till grönt blandat med köttig Shirazdoft, fis, viol, svartpeppar och björnbär. Tanninerna är runda och liksom föregående vin så är eftersmaken relativt lång, om än inte lika angenäm. Näst bäst och (namnet till trots) en tveklöst nya världen shiraz som nog skulle druckits för typ två år sedan. 2003 Avondale Les Pleurs Syrah

Sista vinet har en skarpare, något surare ton med massvis av svamp. Eken är ganska påtaglig tillsammans med toner av choklad och lite grönt. I munnen är vinet klart fruktigast av de tre. Vinet känns runt med hygglig syra. Mellanregistret känns något vattnigt. Klart mest fällning av de tre och i mitt tycke kvällens svagaste kort. Facit: 2005 Kevin Arnold Shiraz

Tydliga likheter gick att hitta ffa i smaken mellan de tre även om de nog haft ganska olika mycket att vinna på fyra års lagring. Föredömligt lite rök, även om det gick att ana i några av vinerna. Summa sumarum en riktigt trevlig kväll, men sällskapet vann över vinet :)

Freixenet Cordon Negro Brut

Fick en flaska Cava tillsänt mig som varuprov. Var först lite skeptisk till att ta emot den. Dels för att det kändes som jag var på inställd på att det nog inte skulle bli något positivt inlägg och dels för att jag inte är särskilt bevandrad bland mousserande och inte riktigt kände att jag skulle kunna bedöma det ordentligt. Efter lite funderande kom jag dock fram till att enda sättet att bli lite bättre på bubbel är att faktiskt dricka det och min ringa erfarenhet gör kanske inget, för de som ger sig ut och läser om Freixenet är sannolikt inte heller vana konsumenter av (exklusivare) bubbly.

Freixenet Cordon Negro Brut är gjort på de för mig fullständigt okända druvorna Parellada (40%), Macabeo (35%) och Xarel-lo (25%), där Macabeo sägs vara den viktigaste druvan och bidrar med frukt och syra. Cava måste lagras minst 9 månader innan det går ut till försäljning. Cordon Negro har lagrats i 18.

Doften är ordentligt fruktig och ger associationer till halvtorr äppelcider. Hittar även citrus (grape), päron, mineral och en viss brödighet. I munnen är vinet dock (som tur är) inte halvtorrt, utan torrt. Dofterna går i stort igen i smaken. Jag tycker att ofta att problemet med de lite enklare mousserande vinerna är att de har en lite irriterande bitterhet och Cordon Negro är inget undantag, även bitterheten är relativt diskret. Eftersmaken är kort. Passade bra till kvällens jordärtskockssoppa (långt ord).

Detta är inget stort vin och det kan man väl inte heller vänta sig. Måste dock säga att med tanke på att Freixenet producerar 130 miljoner flaskor Cava varje år (!), och Cordon Negro lär väl vara en av de man gör mest av, så är jag ändå lite imponerad. Billigt, lättdrucket och lättgillat. Inte så mycket personlighet och inget man bjuder flickvännen på när man ska göra gourmetmiddag, men till en student eller till tolvslaget på nyårsafton så borde det funka prima.

Mycket varuprover på sistone, men nu är det slut på det på ett tag. Om två veckor får vi nyckeln till vårt nya hus och om ytterligare två blir det flytt. Lär nog bli mest fokus på det framöver. Barnen är i alla fall friska nu och förhoppningsvis lusfria. Hade förresten fog för mitt hårkliande. Hittade en liten lusajävel i håret när jag körde med luskammen. Så uppenbarligen går man inte fri bara för att man har 3 mm långt hår ;-)

Dålig vinös avslutning and crappy beginnings

Årets avslutning blev inte direkt som vi hade tänkt oss. Fint främmande från hufvudstaden gjorde att vi äntligen kunde njuta lite av ledigheten. Detta efter att vår lillknott sannolikt åkt på RS-virus och förpestat dagarna med 7 dagar av feber och allmänt missnöje. Men säg den glädje som varar...

2000 Chateau Noaillac vågar jag påstå är Sveriges mest bloggade magnumflaska. Vi fick bara tag på en flaska och har man bara en flaska så är risken alltid att man väntar på rätt tillfälle att korka upp och när väl det tillfället dyker upp så har man passerat drickfönstret. Så var det i alla fall i det här fallet. Ingen frukt kvar. Rosvatten, lite ceder och halvsträva tanniner. Aktuell årgång verkar vara 2006.

2010 Glenelly the Glas Collection Chardonnay. Sista flaskan i en serie av fem varuprover från Bizling. Vi har överlag varit positiva till deras viner och den främsta invändningen vi haft är att de säljs i 6-pack. Den invändningen ska man kanske i och för sig främst vända till Systembolaget och deras avgifter på viner i beställningssortimentet. Bizling har försökt råda bor på detta genom att sätta ihop lite olika blandlådor, och tills dess att Systembolaget ser över sina utgifter är det nog rätt väg att gå. Även Glenellys Chardonnay går hem och bjuder på päron (ordentligt med Piggelin tycker M, jag tycker inte det är så himla mycket), mineral, citrus. Det finns visst en ekad och en oekad variant. Detta var det ekfaltslagrade, men jag hittar inte hur länge det har lagrats på ek. Hur som helst så finns eken där, men den är inte överväldigande. Syran känns pigg för att vara Chardonnay och det här är ett vin man kan dricka i stora klunkar. Vi gillar som sagt vinet, men samtidigt tycker hade jag nog förväntat mig lite mer karaktär för att vinet ska kännas konkurrenskraftigt för 149 kronor/flaska.


Det har varit sparsamt med anteckningar från slutet av året, men lite annat slank ner framför allt på nyår. Jag tror aldrig jag blivit besviken på vinerna från Bristly, men någon gång ska ju vara den första. Roagna Opera Prima XVII Vino da Tavola gick tyvärr inte alls hem. Hade druckit en del tidigare under kvällen och kanske störde det intrycket, men den flaskan vi drack kändes bara tråkig och gammal med sträva tanniner och rosvatten. Till dess försvar ska dock sägas att slatten två dagar senare gav ett betydligt mer sympatiskt intryck. Finare Vinare bjöd på ett mer positivt och nyanserat inlägg. Ytterligare ett vin som hade passerat bäst-före var 2005 Miollard-Grivot Crozes-Hermitage. En gång i tiden Systemets billigaste Crozes. Nu källarens tröttaste 05:a. 2005 Raimat Viña 32 Cabernet Sauvignon hade överlevt några år i källaren med den äran. Drickvänligt och insmickrande utan med bra frukt och en liten sötma från faten. Helt perfekt en lördagkväll efter en dagjour när man bara längtar efter nåt okomplicerat. 2009 L'Hospitalet (har aldrig blivit klok på om det ska kallas La Reserve eller La Clape) var också perfekt i sin ganska okomplicerade stil. Passade inte sådär jättebra till oxfilé med potatisgratäng, blev lite tunt, men efter maten gick det här alldeles utmärkt i sin ensamhet.

För att sluta där vi började. Efter att lillen blivit frisk så insjuknade istället vår äldsta med feber och förkylningssymptom och farmor fick rycka in som barnvakt när vi började jobba. Själv åkte jag på ett dygn med orolig kista, men klarade mig tack å lov från ofrivilliga lämningar. Som grädde på moset har vi de senaste dagarna upptäckt att våra två grabbar drabbats av huvudlöss. Gissa om det plötsligt kliat väldigt mycket även i mina 3mm hår? 2013 har alltså börjat på botten och lovar nu att fortsättningsvis bara jobba sig uppåt. Vinmässigt förväntar jag mig inte några revolutioner. I februari blir det flytt till nytt hus i grannkommunen och största vinrelaterade projektet blir att fixa en vettig vinkällaren. Ska faktiskt bli ganska kul när vi väl kommit i ordning såpass att det blir dags...


God fortsättning!

2010 Glenelly The Glas Collection Cabernet Sauvignon

Ni vet säkert hur det kan vara ibland. Man kommer hem, gärna på en fredag efter att ha jobbat hela veckan, och är sådär vansinnigt sugen på vin! Igår var en sådan dag för mig. Sista dagen av randningen på avdelningen för klinisk fysiologi, vilket kröntes med ett förhör på 3 timmar med klinikchefen(!). Stressa hem till marinerade kamben med tillbehör och bara få sätta sig ner i kökssoffan och låta julledigheten skölja över en. Till dessa tillfällen brukar jag helst vilja ha något drickvänligt som inte behöver synas i sömmarna alltför mycket.

Valet igår föll på 2010 Glenelly The Glas Collection Cabernet Sauvignon som är den fjärde i raden av varuprover vi fick tillsända från Bizling. Vinet ingår alltså i Glenellys serie The Glas Collection tillsammans med ytterligare tre druvrena viner. (kan man säga så?). Hur som helst så pryds alla flaskor av ett antikt dryckesglas, i det här fallet ett från franskt 1800-tal, men jag hittar ingen information om att de de skulle ha något ytterligare gemensamt. Vinet är jäst på rostfria tankar med naturlig jäst och har fått spendera 12 månader på franska fat.

2010 Glenelly The Glas Collection Cabernet Sauvignon har en tät ungdomlig färg som drar lätt åt lila. Doften bjuder på ung och mörk, solmogen frukt ledd av svarta vinbär och mogna körsbär. En lätt kryddighet blandas med en mild ton av fat och vanilj. Jag hittar ingen rök, men M tycker att det finns en klar rökkomponent när hon får en rak fråga om förekomst av rök. Det finns en lätt touch av grön paprika som drar ner intrycket lite. I munnen går den mogna frukten och lätta fathanteringen igen. De 14% alkoholen är väl integrerade och vinet är överlag i bra balans med mjuka tanniner och rätt snäll syra.

Summa summarum ett perfekt vin för min sinnesstämning. Inte särskilt komplicerat och väldigt tillgängligt. Paprikan drar ner det hela lite, men är i övrigt väldigt publikt utan att för den delen vara insmickrande.

Kan inte annat än känna lite hatkärlek till tidningen Livets Goda. Det har ju mest blivit smutskastning tidigare, men när det igår dök ner en specialbilaga om Sauternes i brevlådan så är det svårt att känna något annat än tillgivenhet. En helt tidning om det vita (bärnstensfärgade) guldet. Mums! Längtar till nästa gång man får botanisera lite i franska affärer, för här hemma är det inte mycket till ögongodis att titta på systemets hyllor för söta vita viner.

2009 Soprasasso Amarone della Valpolicella

Amarone. Årets julklapp?

Ni kan nog melodin vid det här laget. Amarone görs på druvor som efter skörd fått torka cirka 100 dagar för att på så sätt koncentrera druvmusten, som tappar ungefär 40% av sin vikt, och därmed även smaken. Metoden med torkade druvor kallas appassimento och används även vid framställning av andra viner, kanske framför allt Amarones broder (eller kanske snarare fader) Recioto som är den söta varianten som också tillverkas i Veneto. Lillebror kallas Ripasso och görs ofta genom att man under vinmakningen låter ett vanligt rött Valpolicellavin få sällskap av de torkade druvorna som blir kvar efter att man gjort Amaronen för att på så sätt ge vinet ytterligare en dimension med drag av Amarone. Druvorna som brukar dominera är corvina veronese, rondinella och molinara, där största andelen brukar bestå av corvina.

2009 Soprasasso Amarone della Valpolicella (varuprov, 189 kr på systemet) är istället gjort på corvina veronese, corvione och rondinella, där corvione är en ny bekantskap för mig så vitt jag vet. Läser man i Oz Clarkes Druvan bakom vinet, så verkar corvione dock vara en ganska utbredd druva i Veneto men som ofta förväxlas med corvina. Corvione ger dock större druvor, mer färg och mer tannin. Amarone får inte understiga 14% alkohol och inte ha mer än 15 gram/liter i restsocker. Soprasasso ligger på 15% med 10 gram restsocker.

Dessa rätter kräfva dessa drycker!

På senaste tiden har vi hittat en hel del blåbär i vinerna vi har druckit. Vet inte om det är för att vi pejlat in just den doften eller om vinerna faktiskt doftar mycket blåbär, men 2009 Soprasasso är hur som helst inget undantag. Blåbär, lite nästan syntetiska svarta vinbär och körsbär trängs i frukten. Detta kryddiga, unga vin bjuder utöver frukten på en fatig vanilj blandat med sötlakrits och en viss alkoholpräglad pepprighet. M tycker även att hon hittar lite krusbär, men jag vet ärligt talat inte riktigt hur det smakar/luktar så det kan jag inte skriva under på. Dofterna går i stort igen i smaken med blåbär, fat, pepprighet och en viss alkoholsötma och hetta. Svansen har en ganska bra längd och mynnar ut i en eldig pepprighet.

Inte den mest ursprungstypiska av Amarone, men det tycker jag sällan de är i den här prisklassen. Vi drack det tillsammans med bland annat lite lagrade ostar, salami, skinka och en bit choklad och det är ofta då jag tycker att Amarone kommer som mest till sin rätt. Inte tillsammans med mat, utan med lite tilltugg efter en enklare middag. Helst när det dessutom hunnit bli barnfritt. Amarone + tilltugg + barnvakt = årets julklapp? Jag hade i alla fall inte haft något emot det :)  Samtidigt är det lite trist att läsa hur stor del av vinerna över 200 kronor som säljs på bolaget som är just Amarone, när det finns så mycket annat gott att upptäcka. Jag har förresten läst på två ställen nu att Amarone även ska passa bra till Janssons frestelse. Låter galet, men det är inte utan att man blir lite sugen på att ställa fram en flaska på julbordet för att testa.

Uppdaterad sökmotor

Nu är sökmotorn i högerspalten uppdaterad och ungefär 100 webbplatser är indexerade (de flesta aktiva). Vet inte hur många som använder den, men nu är den i alla fall lite mer aktuell.

Vill ni ha aktuell RSS-flöden från svenska vinbloggar rekommenderas BK Wine eller Bonlogg.

That's all for now!

2 x rött och lite sött

Några millimeter snö har snabbt och glädjande nog blivit till åtminstone några centimeter. Ett j*vla sjå med att ta ev och på vinterkläder, men ungarna är glada och då är vi också det...och handen på hjärtat så är det fortfarande rätt kul att ta sig ner i pulkabacken.

På tal om barn så är det fantastiskt vad det är lätt för de att skaffa vänner. Vi var iväg en vecka i Egypten under novemberlovet och trots att vi gjort det lite svårt för barnen genom att välja en dansk resebyrå, så tog det inte mer än en halv dag innan veckans nya vänner var säkrade. När det sedan visade sig att sagda vänner även kom från samma stad som vi och dessutom var kompisar med grannarna, ja då fick vi också nya vänner :) Dessa nya vänner fick agera smakpanel när det skulle stiftas närmare bekantskap med nedanstående viner:

2010 Domaine de l'Amauve Seguret Côtes du Rhône Villages Réserve (varuprov) är gjort på 80% Grenache och 20% Syrah. Hälften av vinet har lagrats på gamla och nya fat i 12-14 månader och den andra hälften ar lagrats på ståltankar tillsammans med druvrester för att bevara friskhet och frukt. Vinet blandas därefter och får sedan spendera ytterligare ett halvår på ekfat innan buteljering. Vinet har fått 88 poäng av Mr Parker och Jancis Robinson har visst delat ut 16.5+. Etiketten på baksidan rekommenderar att man dricker vinet inom 15 år, medan Parker och Robinsons drickfönster ligger på 2012-2015 respektive 2013-2018.  Ägarna av egendomen är för övrigt de samma som står bakom Château La Nerthe i Chateauneuf-du-Pape.

2010 Seguret åker i karaffen knappt två timmar innan middagen. Ett litet smakprov direkt från flaskan bjuder på en ganska blygsam doft  med lite unga bär främst. Det är inte ofta som smaken överträffar doften, men det här är ett av undantagen. Även om stunden i karaffen gör stor nytta och lockar fram typiska rhônska toner och kryddor tillsammans med stora mängder blåbär, lakrits och lätta toner av fatlagringen, så är det i munnen vinet kommer till sin rätt. Det här är fylligt och fräscht med sträva tanniner och bra bett i syran. Det märks att vinet är i sin linda och känns just nu, trots vårt gillande, lite spretigt och obalanserat. Tror mer på Robinsons drickfönster än Parkers om man säger så. 

Vinet jämfördes med nästa vin, men även med 2010 Mont Redons Côtes du Rhône eftersom det var det enda Côtes du Rhône på vårt bolag från 2010. Lite haltande jämförelse kanske, men det var den dyraste CdR:en på vårt bolag. Hur som helst kunde man lätt konstatera att Seguret kickade röv med Mont Redon och gick vinnande ur det hela med en klackspark. Borde väl egentligen jämfört med Mont Redon Chateauneuf-du-Pape om det skulle bli rättvist.

Dagens motståndare utgjordes av 2007 Grand Vin de Glenelly (varuprov). Glenelly ligger i Stellenbosch och detta vin innehåller samtliga blå druvor man odlar på egendomen, det vill säga shiraz (44%), cabernet sauvignon (31%), merlot (24%) och petit verdot (1%). Vinet har först legat med skalkontakt i 3 veckor och därefter spenderat totalt 18 månader på franska ekfat, varav 1/3 nya. Decanter har gett 2007:an 17/20, Wine Spectator 89 och Parker 91.

Med tanke på vinets ålder låter jag detta stanna kvar i flaskan tills middagen börjar. Upplevde inte heller samma utveckling under kvällens lopp som det andra vinet, så det behövdes sannolikt inte heller luftas lika mycket. En sak som dock behövde luftas bort var en ganska påtaglig källardoft. Den försvann dock ganska snabbt. Vinet går med begynnande tegeldrag. Doften är betydligt större än Seguret och bjuder även den blåbär, som nästan för tankarna åt vasaloppet och blåbärssoppa. Utöver detta hittar man svarta vinbär, mynta, lakrits och lite gräs. Det finns en svag, svag rökton men trots att jag brukar vara väldigt känslig för det så stör den inte helhetsintrycket. Tanninerna är runda och vinet känns perfekt moget som det är. Svansen har en hygglig längd.

Sammantaget två rätt olika viner, trots att även likheterna finns där. 3/4 av oss (undertecknad inkluderad)  håller Seguret främst. Vinet kan idag uppfattas som lite otillgängligt, men jag tror inte man behöver ge mer än 2-3 år för att få ett riktigt höjdarvin! Grand vin de Glenelly borde nog fundera på att byta namn, för det här är tveklöst nya världen. Större och rundare i dagsläget och med en profil som känns mer publik och drickvänligt. Vilket man gillar mest är nog helt en fråga om preferenser, nya eller gamla världen?

...ah, ja just det! Lite sött utlovade jag också. Till världens godaste äppelpaj (gör en hel istället för flera små) serverade vi lite Château du Juge. Budgetsött som levererade därefter. Kanderade citrusfrukter och äppeljuice. Rätt så tunnt för att vara sött. Här bedrog nog snålheten visheten.