Jag tror att det nu är åttonde gången jag är i Sydostasien och aldrig förr har jag känt mig så ospeciell som svensk. Var enda människa på gatorna i Ao Nang var svensk kändes det som. Nu var jag där på charter så jag har väl inte så mycket att säga egentligen. Mer svensk än så blir man inte.
Flygresan ner var ett äventyr. Det är ju inte direkt något benutrymme att tala om om man är över medellängd. I vårt sällskap hade man dessutom lyckats klanta till beställningen, så platserna med extra benutrymme till min systers familj gick förlorade. Men de hade i alla fall tagit betalt för platserna så det var ju alltid nått :/ Hur som helst så fick min dotter feber på planet. Det var i och för sig inte så dumt eftersom det innebar att hon sov en stor del. Problemet var att vi inte hade npgon flytande Panodil och när vi försökte ge henne en krossade halv tablett så började hon kasakadkräkas. Jag blev nerspydd min dotter blev nerspydd, stolen framför mig blev nerspydd. T.o.m. ner i stolsfickan. Det var inte mkt annat att göra än att skratta åt det. Ner med kläderna i en påse och vira in sig i en filt...men annars gick resan bra ;)
PS. Jag måste passa på att ge flynordic (tui) ännu en känga. Hur man kan låta bli att ha monitorer i stolsryggarna med film 2007 på en 11h-flygresa? Jag förstår det inte. De visade fyra filmer på pyttesmå skärmar. En barnfilm....med danskt ljud. Illa!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar