Döden

Känner mig låg idag, inte bara för att det är dagen efter jour. När jag föddes så fick två av mammas bästa vänninor också varsin son med bara några månaders mellanrum. Tre söner med nära realtioner föräldrarna emellan alltså. Det blev lite som att vi utgjorde måttstock åt varandra och man fick jämt höra att ditten gjort datten osv. Åren går och livet drar åt olika håll. Man flyttar till olika orter och barnen bryter sig så småningom loss och flyttar. Jämförelserna återkom dock så fort det blev ett återseende, vankades större fester eller liknande.

För 2-3 år sedan tog den ena i trion livet av sig och idag fick jag läsa att nummer två avlidit. 35 år gammal är jag alltså den enda av oss som är kvar. Känns helt att absurt att man ska behöva sitta och tänka på livet som flyktigt när man 35, och då har jag nog varit mer förskonad från döden än de flesta. Nu hade jag varken träffat C eller J på säkert 17-18 år, men det kändes som vi hade en liten unik koppling och jag har svårt att inte gripas av deras öden. Speciellt J som hade små barn. Var inte riktigt beredd att vara jag skulle bli så berörd av det här, men det blir väl lite extra när det är små barn inblandade. Tror världen gått misste om två riktigt sköna grabbar, som jag verkligen önskar att jag haft en chans att lära känna igen.

Farväl Jon. Vila i frid. Mina tankar går till din familj.