2009 Donna Maria

Nästäppa. En vindrickares mardröm och kanske det mest meningslösa av alla förkylningssymptom. Sitter och funderar lite på det evolutionära syftet/fördelen med att bli täppt i näsan. För det måste väl finnas något bra med det annars borde det inte existera enligt Darwins principer (eller Guds för er som hellre tror på hans förmågor)...

Evolution i spel eller ej. Här sitter jag nu med en ordentligt däppt däsa. Ställer fram en flaska 2009 Donna Maria Syrah på bordet mest för damernas skull. Och de gillar det, flaskan går åt så snabbt att jag nästan blir lite trumpen att jag inte fick mer än ett glas. Kanske lika bra, för att ge mig vin är lite som att kasta pärlor för svin just nu. Näsan fungerar i alla fall såpass att jag plockar upp en rustik ton med begynnande mognad med mogen frukt av björn- och blåbär i frontlinjen tillsammans med fatig vanilj och lite parfymerade örter. Vinet ligger rätt trevligt i munnen med ganska sträva tanniner och en bra längd med ett fruktpackat avslut. Tyvärr gör dock de 14,5% sig lite för påminda och eldslandets själ har visst följt med ner i flaskan.

Damerna gör alltså tumme upp. Själv tycker jag det blev lite för eldigt. Nu dags för lite nässpray.