2010 Insoglio. Fokus är mer på annat håll just nu...

Visset?

Ny stad, nytt hus. Samma gamla vinblogg. Är numera dessutom ägare till ett styck vinranka. Blåa druvor som tydligen ska vara väldigt goda, men så mycket mer om den vet jag inte. Om det finns någon oenolog där ute som kan identifiera druvsort från lite bilder så säg gärna till ;) Flyttkaos, pendling, bårkiga barn. Det är mycket som tar tid från bloggandet just nu. Det har dock passerat en del vin, men främst som nervlugnare och några anteckningar var det inte tal om. Dock kan sägas att Salia från Finca Sandoval (inflyttningspresent) var riktigt fint och ledde till omedelbar påfyllning. Tyvärr bara tre flaskor, fler fanns inte att få tag. Konjären utnämnde nyligen 2010 Xavier Grenache Vielles Vignes till sitt nya husvin och det har vi också gjort. För modesta 85:- får man ett riktigt trevligt, lättdrucket Rhônevin (15% Syrah na,mnet till trots)!


Om Xavier agerar husvin, så får 2010 Insoglio del Cinghiale Campo di Sasso agera vardagsvin. Egentligen lite för dyrt för att vara vardagsvin, men när det väl dyker upp ett gott vin på halvbutelj så får man passa på. Gjort på 35% Syrah, 30% Cabernet Franc, 30% Merlot och 5% Petit Verdot. Fransk blandning så det förslår alltså, men ändå unmisstakenly Italian! Syrliga, italienska körsbär blandat med svarta vinbär och en härlig kryddig örtighet. Vinet är ännu i sin linda med hög syra och relativt sträva tanniner och om vi har tålamod ska vi nog låta några flaskor vila några år för jag är övertygad om att det har ytterligare att vinna på att få lugna ner sig lite. Samtidigt är det så gott nu!

Geografiska tillkortakommanden och en envis förkylning med förlorat luktsinne har gjort att jag missat sortimentsprovning hos både Handlavin.se och Spendrups, samt även en vinprovning med Munskänkarna med godbitar från Gaja och Guigal. Inte så mycket roligt planerat på vinfronten, men förhoppningen är att det ska börja snickras på en ny vinkällare under våren.

Barndomsminne för någon mer än mig? Filmen har 2 282 116 visningar. Vår minsting F står säkert för hälften av de. ;)

1986 Château Latour

Andra kvällen i Stockholm var det dags att prova undertecknads första Premier Grand Cru. En vinkännare ville tunna ut källaren lite, fyra grabbar ville bli en erfarenhet rikare. Tyvärr är inlägget postumt och gör kanske inte upplevelsen helt rättvisa.

Var lite orolig efter fredagens bravader (läs förra inlägget), då jag vaknade med lätt betongkeps och några deciliter vätska i underskott. Skulle jag hinna bli sugen på vin? Jodå, det blev jag. En sväng ner på Östermalmshallen för lite hängmörat (inget billigt ställe), en öl med tilltugg på Bishops Arms och sen inom vinbutik för köp konserveringsspray (recension kommer vid tillfälle)...sen var vinsuget där igen :)

1986 Château Latour alltså. Doften känns ganska klassisk Bordeaux, om man nu kan bortse från det faktum att jag nog egentligen inte druckit tillräckligt många Bordeaux för att definiera klassisk. Hursomhelst så finns där ceder och cigarrlåda, blandat med den rosvattendoft som jag förknippar med mogna flaskor från det berömda distriktet. Initialt ligger det även en viss källararom över det hela, men den vädras bort efter hand.  Efter ett tag tillkommer en utpräglad örtig doft, blandat med lite läder och en antydd grönska. Munkänslan skvallrar om tanniner som ännu inte hunnit mogna ut fullt. Tycker dock frukten är lite i fattigaste laget och det vette tusan om jag tror att det skulle klara sådär jättemycket ytterligare tid i källaren. Syran finns där, men det är alltså frukten som oroar. Även längden är en liten besvikelse och det hela dör ut snabbare än förväntat.

Ja, som ni märker så var mitt första möte med Bordeauxslottens finrum inte någon av mina större vinupplevlser. Kan samtidigt inte säga att jag blev besviken, för jag hade inte väntat mig några stordåd. Bordeaux har hittills egentligen aldrig fått igång mig ordentligt och med nuvarande prisnivå har jag svårt att motivera mig själv till att utforska det ytterligare.


Under middagen bjöds vi även på ytterligare två flaskor. Båda serverades blint.

Vin 1 bjöd har en mogen färg med dragning åt tegel och rätt rejält med fällning. Doften bjuder på skolkrita, läder och en animalisk ton. Det finns lätta drag av brettanomyces med plast. Don tycker även att han hittar mycket tydliga toner av smink. Jag har inte riktigt det i mitt register, men jag antar att det hans tolkning av brett. Efterhand tillkommer allt mer t drag av tobak och även lite jordärtskocka. I munnen känns vinet moget och samtidigt rätt så rejält strävt. Det finns en liten restsötma och summa sumarum så tycker jag det här var rätt gott. Dock har jag svårt att hitta något bra förslag på vad vi har att göra med. Hittar vare sig något druv eller ursprungstypiskt. Funderar ett tag på Château Musar på grund av brettanomyces:en, men landar senare i Nebbiolo-lan, på grund av tegelfärgen och strävheten. Facit: 2000 Château Musar. Riktigt bra. Inte så mycket volatilt som jag mindes och även mindre än den 2004:a som jag drack förra veckan.

Vin 2 tyckte jag var ännu svårare. Vinet först på oerhört tydliga drag av vaniljdrömmar som dock snabbt vädras bort. Istället finner vi lakrits, entrecôte, köttbukjong och dragon. Det finns även lite drag av smör och kardemumma och någon hittar även marsipan. Dofterna går i stort igen i smaken. Vinet växer under kvällen, men känns lite obalanserat med markerade tanniner. Eftersmaken får väl närmast beskrivas som eldig. Svårt vin och jag vet inte riktigt om jag gillade det som det var idag. Passade dock väldigt bra till kvällens köttbit. Facit: 2005 Domaine du vieux Télégraphe Télégramme. Kändes osm det här nog befann sig i en tunnel och har en hel del mer att ge. De andra var inne på rätt distrikt. Jag hade inte en aning. :)

Flytt om två veckor och fokus ligger helt på det just nu. Intenetuppkopplingen har dessutom havererat, så det lär bli snålt med inlägg den närmaste tiden.

Sydafrikansk afton

Två av mina närmaste vänner, Don och Milfen, passade lägligt på att flytta norrut till huvudstaden när jag väl rörde mig söderut. För att inte tappa kontakten totalt när alla tre ynglat av sig och familjelivet pockar på den mesta av uppmärksamheten och tiden så bestämde vi att vi en gång om året skulle ses och dricka vin på ett förutbestämt tema. Förra gången (och första) gången var för snart två år sedan, så att ses årligen föll nästan direkt. Nu var det i alla fall dags igen för mig att ta mig upp till

Vinet i sig är egentligen det sekundära och ska kanske ses mer som en ursäkt för att ses. Jag minns inte hur vi för fyra år sedan kom fram till årets tema som alltså var sydafrikanskt vin, närmare bestämt sydafrikansk Shiraz/syrah för mellan 200-300 kronor, men det känns kanske inte som ett tema som vi hade valt idag. Hur som helst så föll mitt val på en för mig okänd flaska som jag har för mig var på tillfälligt besök och som just då var prissänkt. Vill minnas att det blev just den för det var en av få sydafrikaner som systemet sa gick att lagra.

Cirrus Syrah är ett samarbete mellan famlijerna Engelbrecht (Rust en Verde) och Els i Sydafrika och Duncan (Silver Oak Cellars) i Napa, Californien. 2003 var första årgången som vinet gjordes. Vinet har spenderat 18 månader på nya franska och amerikanska 300-litersfat och som namnet hintar siktar man på ett vin i rhônsk stil. Förutom Syrah är vinet gjort med en varierande, liten del Viognier. I det här fallet 6,5%.

Vi provar vinerna blint och man kan snabbt skönja en ganska tydlig Shirazdoft som sprider sig i rummet. Vinerna är ganska lika i färgen, med begynnande tegel.

Vin 1 har en mogen, något eldig ton med solmogna, röda bär. Don hittar pepparmint, vilket jag blandar ihop lite med eldigheten. Efter hand som kvällen fortskrider dyker det även upp tydliga toner av tobak och läder. I munnen känns vinet väldigt balanserat och perfekt moget med lena tanniner. Ekfaten är mer påtagliga i smak än i doft. Vinet drar något åt rhônehållet och utses enhäldigt till kvällens vin. Vinet? 2005 Cirrus. Mitt vin med andra ord. :) bra matvin och 91 p

Vin nummer två bjuder på en betydligt mognare doft, med antydan till rosvatten och vibbar som överhuvudtaget inger misstanke om att det nog passerat bäst-före. Det finns en antydan till grönt blandat med köttig Shirazdoft, fis, viol, svartpeppar och björnbär. Tanninerna är runda och liksom föregående vin så är eftersmaken relativt lång, om än inte lika angenäm. Näst bäst och (namnet till trots) en tveklöst nya världen shiraz som nog skulle druckits för typ två år sedan. 2003 Avondale Les Pleurs Syrah

Sista vinet har en skarpare, något surare ton med massvis av svamp. Eken är ganska påtaglig tillsammans med toner av choklad och lite grönt. I munnen är vinet klart fruktigast av de tre. Vinet känns runt med hygglig syra. Mellanregistret känns något vattnigt. Klart mest fällning av de tre och i mitt tycke kvällens svagaste kort. Facit: 2005 Kevin Arnold Shiraz

Tydliga likheter gick att hitta ffa i smaken mellan de tre även om de nog haft ganska olika mycket att vinna på fyra års lagring. Föredömligt lite rök, även om det gick att ana i några av vinerna. Summa sumarum en riktigt trevlig kväll, men sällskapet vann över vinet :)

Freixenet Cordon Negro Brut

Fick en flaska Cava tillsänt mig som varuprov. Var först lite skeptisk till att ta emot den. Dels för att det kändes som jag var på inställd på att det nog inte skulle bli något positivt inlägg och dels för att jag inte är särskilt bevandrad bland mousserande och inte riktigt kände att jag skulle kunna bedöma det ordentligt. Efter lite funderande kom jag dock fram till att enda sättet att bli lite bättre på bubbel är att faktiskt dricka det och min ringa erfarenhet gör kanske inget, för de som ger sig ut och läser om Freixenet är sannolikt inte heller vana konsumenter av (exklusivare) bubbly.

Freixenet Cordon Negro Brut är gjort på de för mig fullständigt okända druvorna Parellada (40%), Macabeo (35%) och Xarel-lo (25%), där Macabeo sägs vara den viktigaste druvan och bidrar med frukt och syra. Cava måste lagras minst 9 månader innan det går ut till försäljning. Cordon Negro har lagrats i 18.

Doften är ordentligt fruktig och ger associationer till halvtorr äppelcider. Hittar även citrus (grape), päron, mineral och en viss brödighet. I munnen är vinet dock (som tur är) inte halvtorrt, utan torrt. Dofterna går i stort igen i smaken. Jag tycker att ofta att problemet med de lite enklare mousserande vinerna är att de har en lite irriterande bitterhet och Cordon Negro är inget undantag, även bitterheten är relativt diskret. Eftersmaken är kort. Passade bra till kvällens jordärtskockssoppa (långt ord).

Detta är inget stort vin och det kan man väl inte heller vänta sig. Måste dock säga att med tanke på att Freixenet producerar 130 miljoner flaskor Cava varje år (!), och Cordon Negro lär väl vara en av de man gör mest av, så är jag ändå lite imponerad. Billigt, lättdrucket och lättgillat. Inte så mycket personlighet och inget man bjuder flickvännen på när man ska göra gourmetmiddag, men till en student eller till tolvslaget på nyårsafton så borde det funka prima.

Mycket varuprover på sistone, men nu är det slut på det på ett tag. Om två veckor får vi nyckeln till vårt nya hus och om ytterligare två blir det flytt. Lär nog bli mest fokus på det framöver. Barnen är i alla fall friska nu och förhoppningsvis lusfria. Hade förresten fog för mitt hårkliande. Hittade en liten lusajävel i håret när jag körde med luskammen. Så uppenbarligen går man inte fri bara för att man har 3 mm långt hår ;-)

Dålig vinös avslutning and crappy beginnings

Årets avslutning blev inte direkt som vi hade tänkt oss. Fint främmande från hufvudstaden gjorde att vi äntligen kunde njuta lite av ledigheten. Detta efter att vår lillknott sannolikt åkt på RS-virus och förpestat dagarna med 7 dagar av feber och allmänt missnöje. Men säg den glädje som varar...

2000 Chateau Noaillac vågar jag påstå är Sveriges mest bloggade magnumflaska. Vi fick bara tag på en flaska och har man bara en flaska så är risken alltid att man väntar på rätt tillfälle att korka upp och när väl det tillfället dyker upp så har man passerat drickfönstret. Så var det i alla fall i det här fallet. Ingen frukt kvar. Rosvatten, lite ceder och halvsträva tanniner. Aktuell årgång verkar vara 2006.

2010 Glenelly the Glas Collection Chardonnay. Sista flaskan i en serie av fem varuprover från Bizling. Vi har överlag varit positiva till deras viner och den främsta invändningen vi haft är att de säljs i 6-pack. Den invändningen ska man kanske i och för sig främst vända till Systembolaget och deras avgifter på viner i beställningssortimentet. Bizling har försökt råda bor på detta genom att sätta ihop lite olika blandlådor, och tills dess att Systembolaget ser över sina utgifter är det nog rätt väg att gå. Även Glenellys Chardonnay går hem och bjuder på päron (ordentligt med Piggelin tycker M, jag tycker inte det är så himla mycket), mineral, citrus. Det finns visst en ekad och en oekad variant. Detta var det ekfaltslagrade, men jag hittar inte hur länge det har lagrats på ek. Hur som helst så finns eken där, men den är inte överväldigande. Syran känns pigg för att vara Chardonnay och det här är ett vin man kan dricka i stora klunkar. Vi gillar som sagt vinet, men samtidigt tycker hade jag nog förväntat mig lite mer karaktär för att vinet ska kännas konkurrenskraftigt för 149 kronor/flaska.


Det har varit sparsamt med anteckningar från slutet av året, men lite annat slank ner framför allt på nyår. Jag tror aldrig jag blivit besviken på vinerna från Bristly, men någon gång ska ju vara den första. Roagna Opera Prima XVII Vino da Tavola gick tyvärr inte alls hem. Hade druckit en del tidigare under kvällen och kanske störde det intrycket, men den flaskan vi drack kändes bara tråkig och gammal med sträva tanniner och rosvatten. Till dess försvar ska dock sägas att slatten två dagar senare gav ett betydligt mer sympatiskt intryck. Finare Vinare bjöd på ett mer positivt och nyanserat inlägg. Ytterligare ett vin som hade passerat bäst-före var 2005 Miollard-Grivot Crozes-Hermitage. En gång i tiden Systemets billigaste Crozes. Nu källarens tröttaste 05:a. 2005 Raimat Viña 32 Cabernet Sauvignon hade överlevt några år i källaren med den äran. Drickvänligt och insmickrande utan med bra frukt och en liten sötma från faten. Helt perfekt en lördagkväll efter en dagjour när man bara längtar efter nåt okomplicerat. 2009 L'Hospitalet (har aldrig blivit klok på om det ska kallas La Reserve eller La Clape) var också perfekt i sin ganska okomplicerade stil. Passade inte sådär jättebra till oxfilé med potatisgratäng, blev lite tunt, men efter maten gick det här alldeles utmärkt i sin ensamhet.

För att sluta där vi började. Efter att lillen blivit frisk så insjuknade istället vår äldsta med feber och förkylningssymptom och farmor fick rycka in som barnvakt när vi började jobba. Själv åkte jag på ett dygn med orolig kista, men klarade mig tack å lov från ofrivilliga lämningar. Som grädde på moset har vi de senaste dagarna upptäckt att våra två grabbar drabbats av huvudlöss. Gissa om det plötsligt kliat väldigt mycket även i mina 3mm hår? 2013 har alltså börjat på botten och lovar nu att fortsättningsvis bara jobba sig uppåt. Vinmässigt förväntar jag mig inte några revolutioner. I februari blir det flytt till nytt hus i grannkommunen och största vinrelaterade projektet blir att fixa en vettig vinkällaren. Ska faktiskt bli ganska kul när vi väl kommit i ordning såpass att det blir dags...


God fortsättning!

2010 Glenelly The Glas Collection Cabernet Sauvignon

Ni vet säkert hur det kan vara ibland. Man kommer hem, gärna på en fredag efter att ha jobbat hela veckan, och är sådär vansinnigt sugen på vin! Igår var en sådan dag för mig. Sista dagen av randningen på avdelningen för klinisk fysiologi, vilket kröntes med ett förhör på 3 timmar med klinikchefen(!). Stressa hem till marinerade kamben med tillbehör och bara få sätta sig ner i kökssoffan och låta julledigheten skölja över en. Till dessa tillfällen brukar jag helst vilja ha något drickvänligt som inte behöver synas i sömmarna alltför mycket.

Valet igår föll på 2010 Glenelly The Glas Collection Cabernet Sauvignon som är den fjärde i raden av varuprover vi fick tillsända från Bizling. Vinet ingår alltså i Glenellys serie The Glas Collection tillsammans med ytterligare tre druvrena viner. (kan man säga så?). Hur som helst så pryds alla flaskor av ett antikt dryckesglas, i det här fallet ett från franskt 1800-tal, men jag hittar ingen information om att de de skulle ha något ytterligare gemensamt. Vinet är jäst på rostfria tankar med naturlig jäst och har fått spendera 12 månader på franska fat.

2010 Glenelly The Glas Collection Cabernet Sauvignon har en tät ungdomlig färg som drar lätt åt lila. Doften bjuder på ung och mörk, solmogen frukt ledd av svarta vinbär och mogna körsbär. En lätt kryddighet blandas med en mild ton av fat och vanilj. Jag hittar ingen rök, men M tycker att det finns en klar rökkomponent när hon får en rak fråga om förekomst av rök. Det finns en lätt touch av grön paprika som drar ner intrycket lite. I munnen går den mogna frukten och lätta fathanteringen igen. De 14% alkoholen är väl integrerade och vinet är överlag i bra balans med mjuka tanniner och rätt snäll syra.

Summa summarum ett perfekt vin för min sinnesstämning. Inte särskilt komplicerat och väldigt tillgängligt. Paprikan drar ner det hela lite, men är i övrigt väldigt publikt utan att för den delen vara insmickrande.

Kan inte annat än känna lite hatkärlek till tidningen Livets Goda. Det har ju mest blivit smutskastning tidigare, men när det igår dök ner en specialbilaga om Sauternes i brevlådan så är det svårt att känna något annat än tillgivenhet. En helt tidning om det vita (bärnstensfärgade) guldet. Mums! Längtar till nästa gång man får botanisera lite i franska affärer, för här hemma är det inte mycket till ögongodis att titta på systemets hyllor för söta vita viner.

2009 Soprasasso Amarone della Valpolicella

Amarone. Årets julklapp?

Ni kan nog melodin vid det här laget. Amarone görs på druvor som efter skörd fått torka cirka 100 dagar för att på så sätt koncentrera druvmusten, som tappar ungefär 40% av sin vikt, och därmed även smaken. Metoden med torkade druvor kallas appassimento och används även vid framställning av andra viner, kanske framför allt Amarones broder (eller kanske snarare fader) Recioto som är den söta varianten som också tillverkas i Veneto. Lillebror kallas Ripasso och görs ofta genom att man under vinmakningen låter ett vanligt rött Valpolicellavin få sällskap av de torkade druvorna som blir kvar efter att man gjort Amaronen för att på så sätt ge vinet ytterligare en dimension med drag av Amarone. Druvorna som brukar dominera är corvina veronese, rondinella och molinara, där största andelen brukar bestå av corvina.

2009 Soprasasso Amarone della Valpolicella (varuprov, 189 kr på systemet) är istället gjort på corvina veronese, corvione och rondinella, där corvione är en ny bekantskap för mig så vitt jag vet. Läser man i Oz Clarkes Druvan bakom vinet, så verkar corvione dock vara en ganska utbredd druva i Veneto men som ofta förväxlas med corvina. Corvione ger dock större druvor, mer färg och mer tannin. Amarone får inte understiga 14% alkohol och inte ha mer än 15 gram/liter i restsocker. Soprasasso ligger på 15% med 10 gram restsocker.

Dessa rätter kräfva dessa drycker!

På senaste tiden har vi hittat en hel del blåbär i vinerna vi har druckit. Vet inte om det är för att vi pejlat in just den doften eller om vinerna faktiskt doftar mycket blåbär, men 2009 Soprasasso är hur som helst inget undantag. Blåbär, lite nästan syntetiska svarta vinbär och körsbär trängs i frukten. Detta kryddiga, unga vin bjuder utöver frukten på en fatig vanilj blandat med sötlakrits och en viss alkoholpräglad pepprighet. M tycker även att hon hittar lite krusbär, men jag vet ärligt talat inte riktigt hur det smakar/luktar så det kan jag inte skriva under på. Dofterna går i stort igen i smaken med blåbär, fat, pepprighet och en viss alkoholsötma och hetta. Svansen har en ganska bra längd och mynnar ut i en eldig pepprighet.

Inte den mest ursprungstypiska av Amarone, men det tycker jag sällan de är i den här prisklassen. Vi drack det tillsammans med bland annat lite lagrade ostar, salami, skinka och en bit choklad och det är ofta då jag tycker att Amarone kommer som mest till sin rätt. Inte tillsammans med mat, utan med lite tilltugg efter en enklare middag. Helst när det dessutom hunnit bli barnfritt. Amarone + tilltugg + barnvakt = årets julklapp? Jag hade i alla fall inte haft något emot det :)  Samtidigt är det lite trist att läsa hur stor del av vinerna över 200 kronor som säljs på bolaget som är just Amarone, när det finns så mycket annat gott att upptäcka. Jag har förresten läst på två ställen nu att Amarone även ska passa bra till Janssons frestelse. Låter galet, men det är inte utan att man blir lite sugen på att ställa fram en flaska på julbordet för att testa.

Uppdaterad sökmotor

Nu är sökmotorn i högerspalten uppdaterad och ungefär 100 webbplatser är indexerade (de flesta aktiva). Vet inte hur många som använder den, men nu är den i alla fall lite mer aktuell.

Vill ni ha aktuell RSS-flöden från svenska vinbloggar rekommenderas BK Wine eller Bonlogg.

That's all for now!

2 x rött och lite sött

Några millimeter snö har snabbt och glädjande nog blivit till åtminstone några centimeter. Ett j*vla sjå med att ta ev och på vinterkläder, men ungarna är glada och då är vi också det...och handen på hjärtat så är det fortfarande rätt kul att ta sig ner i pulkabacken.

På tal om barn så är det fantastiskt vad det är lätt för de att skaffa vänner. Vi var iväg en vecka i Egypten under novemberlovet och trots att vi gjort det lite svårt för barnen genom att välja en dansk resebyrå, så tog det inte mer än en halv dag innan veckans nya vänner var säkrade. När det sedan visade sig att sagda vänner även kom från samma stad som vi och dessutom var kompisar med grannarna, ja då fick vi också nya vänner :) Dessa nya vänner fick agera smakpanel när det skulle stiftas närmare bekantskap med nedanstående viner:

2010 Domaine de l'Amauve Seguret Côtes du Rhône Villages Réserve (varuprov) är gjort på 80% Grenache och 20% Syrah. Hälften av vinet har lagrats på gamla och nya fat i 12-14 månader och den andra hälften ar lagrats på ståltankar tillsammans med druvrester för att bevara friskhet och frukt. Vinet blandas därefter och får sedan spendera ytterligare ett halvår på ekfat innan buteljering. Vinet har fått 88 poäng av Mr Parker och Jancis Robinson har visst delat ut 16.5+. Etiketten på baksidan rekommenderar att man dricker vinet inom 15 år, medan Parker och Robinsons drickfönster ligger på 2012-2015 respektive 2013-2018.  Ägarna av egendomen är för övrigt de samma som står bakom Château La Nerthe i Chateauneuf-du-Pape.

2010 Seguret åker i karaffen knappt två timmar innan middagen. Ett litet smakprov direkt från flaskan bjuder på en ganska blygsam doft  med lite unga bär främst. Det är inte ofta som smaken överträffar doften, men det här är ett av undantagen. Även om stunden i karaffen gör stor nytta och lockar fram typiska rhônska toner och kryddor tillsammans med stora mängder blåbär, lakrits och lätta toner av fatlagringen, så är det i munnen vinet kommer till sin rätt. Det här är fylligt och fräscht med sträva tanniner och bra bett i syran. Det märks att vinet är i sin linda och känns just nu, trots vårt gillande, lite spretigt och obalanserat. Tror mer på Robinsons drickfönster än Parkers om man säger så. 

Vinet jämfördes med nästa vin, men även med 2010 Mont Redons Côtes du Rhône eftersom det var det enda Côtes du Rhône på vårt bolag från 2010. Lite haltande jämförelse kanske, men det var den dyraste CdR:en på vårt bolag. Hur som helst kunde man lätt konstatera att Seguret kickade röv med Mont Redon och gick vinnande ur det hela med en klackspark. Borde väl egentligen jämfört med Mont Redon Chateauneuf-du-Pape om det skulle bli rättvist.

Dagens motståndare utgjordes av 2007 Grand Vin de Glenelly (varuprov). Glenelly ligger i Stellenbosch och detta vin innehåller samtliga blå druvor man odlar på egendomen, det vill säga shiraz (44%), cabernet sauvignon (31%), merlot (24%) och petit verdot (1%). Vinet har först legat med skalkontakt i 3 veckor och därefter spenderat totalt 18 månader på franska ekfat, varav 1/3 nya. Decanter har gett 2007:an 17/20, Wine Spectator 89 och Parker 91.

Med tanke på vinets ålder låter jag detta stanna kvar i flaskan tills middagen börjar. Upplevde inte heller samma utveckling under kvällens lopp som det andra vinet, så det behövdes sannolikt inte heller luftas lika mycket. En sak som dock behövde luftas bort var en ganska påtaglig källardoft. Den försvann dock ganska snabbt. Vinet går med begynnande tegeldrag. Doften är betydligt större än Seguret och bjuder även den blåbär, som nästan för tankarna åt vasaloppet och blåbärssoppa. Utöver detta hittar man svarta vinbär, mynta, lakrits och lite gräs. Det finns en svag, svag rökton men trots att jag brukar vara väldigt känslig för det så stör den inte helhetsintrycket. Tanninerna är runda och vinet känns perfekt moget som det är. Svansen har en hygglig längd.

Sammantaget två rätt olika viner, trots att även likheterna finns där. 3/4 av oss (undertecknad inkluderad)  håller Seguret främst. Vinet kan idag uppfattas som lite otillgängligt, men jag tror inte man behöver ge mer än 2-3 år för att få ett riktigt höjdarvin! Grand vin de Glenelly borde nog fundera på att byta namn, för det här är tveklöst nya världen. Större och rundare i dagsläget och med en profil som känns mer publik och drickvänligt. Vilket man gillar mest är nog helt en fråga om preferenser, nya eller gamla världen?

...ah, ja just det! Lite sött utlovade jag också. Till världens godaste äppelpaj (gör en hel istället för flera små) serverade vi lite Château du Juge. Budgetsött som levererade därefter. Kanderade citrusfrukter och äppeljuice. Rätt så tunnt för att vara sött. Här bedrog nog snålheten visheten.

2011 Seven Springs Sauvignon Blanc

Första snön i Skåne är ett faktum. Ett par millimeter bara, men ändå. Nu kan kanske julkänslan infinna sig trots allt. Får se till att värma lite glögg imorgon, så borde saken vara biff!

Seven Springs ligger i Kapprovinsen, sydöst om Stellenbosch. Mikroklimatet, med sin närhet till Atlanten, ska visst vara speciellt och närmast likna det i Bourgogne. Producenten är ny och de första vinerna producerades bara förra året. Förutom sauvignon blanc, produceras även viner på chardonnay, pinot noir och syrah.  Vinmakerska Riana van der Merwe föddes 1984, det vill säga är lika gammal (ung) som min yngsta syster. Sin låga ålder till trots har hon hunnit skaffa sig erfarenhet inte bara från hemlandet, utan även Californien och Rhônedalen. Själv har man knappt kollat på sin första MR-undersökning...


2011 Seven Springs sauvignon blanc (varuprov, 149 kr på systemet) är alltså blott den andra årgången av detta vin. Färgen är i det närmaste genomskinlig med enbart en lätt gulgrön nyans. Doften är stor och omisskännligt gjort på sauvignon blanc. Rejält med svarta vinbärsblad, men tack och lov inget kattpiss. Bakom detta döljer sig drag av grapefrukt, persika, päron och lite drag av gräs blandat med en mineralton . Även i munnen dominerar de svarta vinbärsbladen. Syran är hög med en härlig krispighet. Direkt i munnen tillkommer en kort, kort söt piggelinton som försvinner lika snabbt som det kom. Därefter känns vinet helt torrt (restsocker 3,9g/l för 2010). Grapefrukt, päron samt en lätt örtig ton. Syran är hög och uppfriskande. M tycker nästan att vinet känns lite spritsigt, men det håller jag inte med om. Svansen är helt torr med bra längd, hög syra och domineras av svarta vinbär.

Vinet säljs som det är nu enbart i 6-pack och jag förmodar att det är för att få lite lönsamhet i det hela med systembolagets gällande regler och tariffer för viner i beställningssortimentet. Tycker man att 6 x 149 kr är mycket för ett vin som man aldrig provat kan man istället prova Bizlings blandade låda för 900 kr, där vinet även ingår. Ska kolla upp om det är 2011:an som är den aktuella årgången. Hur som helst så var det här en riktigt trevlig bekantskap och även om vi inte är sådär vansinnigt bevandrade vad gäller sauvignon blanc så vågar jag påstå att det här på intet sätt hade fått skämmas för sig i systemets ordinarie sortiment. Bara att hoppas på att den hittar dit.

PS. Även Diderot verkar hålla med (årgång 2010)

PS II. 2011 är den aktuella årgången i blandlådan enligt leverantören.

PS III. Även efter fyra dagar i kylen är resterna av vinet riktigt gott. Förutom svarta vinbär finns även rejält med fläder. Fanns nog där från början också, men då lyckades jag inte plocka ut det.

Man får passa på när tillfälle bjuds. Snö!

2005 Vila Santa

Jag vet inte riktigt var Anders Röttorp tagit vägen och ska man vara riktigt ärlig bryr jag mig inte sådär jättemycket heller. I min vinösa ungdom tyckte jag dock att hans omdömen var rätt vettiga och hyggligt i linje med mina egna preferenser. Men detta var länge sen. Ett vin där hyllningskör dock aldrig ville sluta och där jag aldrig riktigt förstod grejen var det röda vinet från Vila Santa. Vet inte hur många gånger jag läst orden "bolagets bästa under hundralappen" eller konstaterandet att det går att lagra länge.

Gårdagens flaska har fått ligga några år i källaren och tanken var initialt att kanske använda den i en kommande vertikal, kanske tillsammans med några som nyligen upptäckt vinets tjusning och som skulle kunna få lära sig vad som händer med ett vin över åren. När vi korkar upp flaskan kan man ganska snabbt konstatera att Röttorp faktiskt haft rätt i vinet klarar av att lagras utan några större problem. Frukten finns fortfarande med och känns relativt ungdomlig med bara begynnande mognadsdrag. Tydliga drag av svarta vinbär. Det hela blandas med toner av läder och tobak. Tydliga drag av fat. I munnen är vinet relativt (på gränsen till överraskande) slankt. Mörka bär, lakrits och fat.

Jag har tidigare varit lite emot devisen att ett 100-kronors vin aldrig kan smaka som ett 200-kronors vin. Dels för att det finns många i den dyrare klassen som underpresterar och tvärtom, men även för att jag till viss del kan vara beredd att betala lite mer för ett vin som legat några år i källaren där mognadstonerna lockats fram. Det här är dock inget sånt vin. Det kan lagras utan problem och 2005:an hade lätt klarat sin 10-årsdag. Samtidigt är det inte särskilt spännande. Det känns mainstream och inspirerar inte alls. Har någon flaska kvar i källaren, men frågan är om de inte blir gåvor (alternativt en oinspirerad vertikal).

Helgen har för övrigt spenderats med dagjourande idag och internat med jobbet på Margretetorp Gästgifvargård fredag till lördag. Margretetorp äger 110 ha i Ungern som man importerar under namnet Cezar. Fick tyvärr inte tillfälle att förkovra mig i deras olika viner, utan det enda som slank ner var deras Cabernet Sauvignon Extraordinarii. Tyvärr inte heller det någon höjdare utan ett ganska enkelt och publikt vin.

Således mest jobb och mediokra viner i helgen. Detta innebar tyvärr även att jag missade lördagens sydsvenska vinbloggarträff i Köpenhamn. Mer om den kan ni läsa hos Lessrof.

PS. Inga bilder. Sambon slängde ut flaskan alltför fort (symptomatiskt?)

2011 Ballade Carignan Vielle Vignes

Endruveviner gjorda på Carignan hör verkligen inte till vanligheten här hemma. Men det kanske man skulle ändra på...

Lars Torstensson verkar vara rätt förtjust i Carignan och druvan dyker upp på allt fler ställen tycker jag och då inte bara i bulkviner. Förutom att jag vet att den odlas flitigt i södra Frankrike har dock inte så jättebra koll på den, utan slår upp Carignan i Oz Clarkes bok Druvan bakom vinet. I den står det bland annat att carignan "...är på nedgång, men inte tillräckligt fort. En varmklimatsdruva som troligen gjort mer än någon annan druvsort för att fylla Europas vinhav mot slutet av 1900-talet." Allt är dock inte bara negativt utan Oz låter oss förstå att med låg avkastning, gamla stockar, bra dränering och perfekt position går det att göra fina viner (men man undrar ju hur ofta det händer). Men hur positiv man än vill vara när man läser texten framträder alltså en bild av en högavkastande druva som ger viner med massor av tannin och syra som inte ger någon större njutning.

2011 Ballade lanserades den 15:e november. Skördeuttaget är 50 hl/ha, vilket får ses som lågt med tanke på att man ledigt kan komma upp i 200 hl/ha. Jäsning och skalmaceration i 3 veckor och därefter har vinet fått spendera tio månader på betongkar. Vin de Pays des Côtes Catalanes skvallrar om dess att dess ursprung är i närhet till spanska Katalonien, närmare bestämt i närheten av Perpignan.

Mörk, blålila färg som något glesare än jag förväntat mig. Doften är ordentligt fruktig med framför allt blåbär, men även en gnutta hallon. Det finns en påtaglig kryddig, örtig ton som blandar sig fint med toner av lakrits. Ingen ek såvitt jag förstår, men ändock en viss antydan av vanilj. I munnen är både tanniner och syra påtaglig, samtidigt som munkänslan är oväntat rund. Dofterna går igen i smaken tillsammans med en lätt (ej irriterande) alkoholvärme. Fruktpräglad, syrlig svans med ok längd.

Inte alls fel och med en trevlig prislapp. Även M gillar't. Vet inte om jag kommer köpa fler, men det skulle säkert kunna blir ytterligare ett snäpp vassare efter ett år på rygg.

PS. Mer professionella omdömen finns här, här, här och här.

PS II. Efter att ha druckit upp resterna av flaskan från igår, så blir jag fundersam på om jag inte skulle köpa någon flaskan till. Riktigt fint att sippa på framför Californication :)

Manlig förkylning - ska jag dö nu?

Ett välkänt faktum bland alla män (och säkert bland alla kvinnor som lever med en man) är att män drabbas mycket värre än kvinnor vid förkylningar. Trots att detta visat empiriskt vid flertalet tillfällen visar det sig vara svårt att hitta några vetenskapliga studier i ämnet. Apoteket Hjärtat har gjort en studie som de hävdar till och med visar motsatsen, kvinnor lider mest vid förkylningar. Läser man studien lite noggrannare ser man att de har frågat 1000 svenskar (okänd könsuppdelning) hur de upplever symptomen och vad som är jobbigast. Detta får alltså tolkas som en retrospektiv studie och dessa har alltid ett lågt bevisvärde (evidens). Vidare framgår rätt snart att studien inte bara har ett lågt bevisvärde, utan man har även dragit helt felaktiga slutsatser. Alla de (förkylnings-)symptom som man frågat efter har av kvinnorna i högre utsträckning än männen graderats som jobbiga eller mycket jobbiga och med undantag av C-vitamin är kvinnorna mer benägna att ta till olika mediciner, naturläkemedel och hjälpmedel i kampen mot förkylningen. Slutsaten av den här studien, om man nu ska drista sig till någon sådan, ska alltså inte vara att kvinnor lider mer utan att de i efterförloppet i högre grad minns förkylningen som jobbig och att de försökt minska symptomen med olika tilltag. Vi män å andra sidan genomlider förkylningen utan massa trams och "tycka synd om sig själv-produkter" och i efterförloppet går vi inte runt och ältar utan kan lägga förkylningen bakom oss och gå vidare. Vi har det alltså svårare under själva förkylningen (det är vi ju alla överens om), men är inte alls så benägna att söka de sympatier som vi gärna beskylls för.

Skillnaderna märks tidigt

I mina vindlingar ute på nätet stöter jag på det engelska begreppet man cold, eller man flu. Begreppet syftar ursprungligen till den nedsättande villfarelsen att män har en högre tendens att säga att de har influensa när de i själva verket har en "vanlig" förkylning. Nidordet har dock på senare tid kommit på skam när det trots allt dykt upp lite studier i ämnet och det har visat sig att män faktiskt drabbas såväl oftare som svårare av infektionssjukdomar. Skillnaden verkar bero på att kvinnor (innan klimakteriet) har ett starkare immunförsvar och detta således tycks bero på halterna av könshormonet östrogen. För att ytterligare stärka bevisbördan har det visat sig att denna sanning (för det får man ju faktiskt se det som nu) även gäller för möss.

Så ni män (och möss) som är förkylda och skäms lite för att det känns som era dagar är räknade, gör inte det! Ni kommer (förhoppningsvis) inte att dö och ni har all anledning tycka lite synd om er själva och be fru/sambo/respektive om lite extra kärlek och omtanke...

Själv verkar jag har överlevt denna omgången och börjar så smått ana ljuset i slutet av tunneln (friskhetstunneln alltså, inte nära-döden-tunneln).

Vin har det blivit lite grann, men inga anteckningar. 2004 Luigi Righetti Amarone della Valpolicella Classico bevisade (ännu en gång) att man får vad man betalar för även när det gäller budgetamarone. Lite bättre än sist, men ingen höjdare. Oväntat transparent med finkornig fällning. Lite stum frukt med russin. Mognadstoner i form av läder, choklad och rosvatten. Relativt sträva, finkorniga tanniner.

2010 El Buen Amor var helt ok. kryddigt och rätt maffigt.

Veckans vinsnackis verkar annars vara Mölstads påhopp på vinbloggarna i Svenskan. Att klaga på att många av oss vinbloggare är anonyma tycker jag bara är trams och jag orkar knappt ens kommentera det. "Jag trodde faktisk att en blogg gick ut på att låta världen ta del av ens åsikter och upplevelser. Och kanske bli känd och uppskattad." Varför skulle man inte kunna låta världen ta del av ens åsikter och upplevelser om man väljer att vara anonym?? ...och alla som skriver för att bli känd räcker upp en hand. Jo, tjena!

"Dock tror jag inte att mitt jobb som vinskribent och recensent här på SvD är hotat. Trovärdig konsumentjournalistik verkar inte ligga för någon av dessa människor."  Sista meningen här förstår jag inte ens och jag har generellt lite svårt att förstå de nedvärderande raderna som de mer etablerade vinskribenterna häver ur sig om vinbloggare. Som de är inne på är de flesta vinbloggarna mer för de insatta och de flesta läsarna är säkert vinnördar och/eller vinbloggare själva...så vare sig man heter Mölstad, Enquist eller Kronstam lär man inte behöva vara rädd för att bli av med jobbet på grund av oss även om man många gånger kan önska lite nytt friskt blod. Magnus Ericsson här i Helsingborg ser jag som ett lysande exempel p ådet sistnämnda.

Vinet och Miljön

Så är i efterhand undrar jag lite hur jag tänkte när jag mitt uppe i husförsäljning och allmänt kaos gav mig in på att recensera Britt och Per Karlssons nya bok Vinet och miljön. Det är svårt nog som det är att hitta en stund för sig själv och den senaste tiden har lektyren för min del intagits i form av talbok efter att lampan släckts för natten. Huset är hur som helst sålt nu och under en veckas semester i Egypten blev det mest fulvin, men väl ett ovanligt bra tillfälle att läsa.

När jag först öppnade paketet med boken blev jag lite förvånad. På något sätt hade jag nämligen fått för mig att det var Karlssons förra bok, Ett vin blir till, som jag tackat ja till att läsa. Insåg dock rätt snabbt den här boken passade ännu bättre. Det har varit mycket snack om naturviner och biodynamiska viner de senaste åren och jag har inte riktigt haft orken att hänga med på vad begreppen egentligen innebär. Med vinet och miljön fick jag dock all den information jag behövde för att sätta mig in i ämnet. Allt serverat i en lättläst, välskriven och behaglig bok.

Vinet och miljön är fördelad på 327 sidor och fylld med många vackra bilder från vingårdar, vinkällare och annat vinrelaterat. Boken bär undertiteln Ekologiskt, biodynamiskt och naturligt och det är kring dessa begrepp som det mesta i boken kretsar. Då både den biodynamiska odlingen och naturvinerna till stor del bygger på ekologisk odling så känns det naturligt att tungvikten läggs på att reda ut vad som ligger i begreppet, vad som är tillåtet och på vilket sätt ekologisk odling skiljer sig från den konventionella. Andra ämnen som också gås igenom innefattar bland annat skadedjur och sjukdomar, märkning och kontroll, tillsatser och hållbar vinodling. Bokens andra hälft innefattar ett urval av ekologiska och biodynamiska odlare som ger sin syn på odlingens för och nackdelar tillsammans med kortare smaknoteringar från ett urval av deras olika viner. Fokus ligger främst på Frankrike, men även andra världsdelar och länder är representerade.

Vinet och miljön är lättläst och lättbergriplig, men samtidigt på en nivå som jag tror passar såväl inbitna vinnördar som nyfikna noviser. Boken väcker en hel del frågor och funderingar och de flesta av dessa får jag faktiskt svar på efterhand som läsningen fortgår. Ska man klaga på nåt så måste det vara att man på sidan 45 droppar begreppet sexuell förvirring, men sedan håller oss läsare på spänn ända till sidan 67 innan innebörden förklaras ;) Ska man vara lite mer seriös så hade jag gärna sett att man sagt lite mer om den (skade-)verkan som de ämnen och tillsatser som används inom den konventionella odling har och i vilka doser. Vet inte om det är att jag är lite extra naturvetenskapligt lagd, men för mig hade det varit lättare att bestämma mig för om bio-, natur-, ekovinerna är något man ska satsa lite mer på om jag hade vetat vilken risk man utsätter sig själv och naturen för genom att främja den konventionella odlingen av vindruvor. Har hört att i alla fall besprutningen av vindruvor som ska ätas sker med ämnen som tränger in genom skalet i mycket högre grad än i andra grödor och alltså inte kan spolas bort innan konsumtion. Hur skadliga de ämnena är vet jag dock inte. Hur som verkar det klart att biodiversiteten och jorden i vingårdarna påverkas positivt av att frångå de konventionella metoderna och miljömedvetna vinodlare lär vi bara se mer av framöver.

Sist måste jag bara fråga er läsare om ni köper det här med biodynamisk odling med olika preparationer som ska komposteras i olika djurdelar och den kosmiska kalendern som en del rättar sig efter? Som medicinare är man drillad i att man ska ha evidens för saker och alltså kunna bevisa saker vetenskapligt helst genom att utföra experiment vare sig försöksledare eller försöksperson vet vilken substans som testas. Det går naturligtvis inte att göra ett experiment där man till exempel provar att sprida ut kosplillning som komposerats i kohorn kontra kospillning som komposterats i något annat och undersöker skillnader i slutprodukt eftersom det är så många andra faktorer som spelar in (skillnader i jordmån, mikroklimat etc etc). För mig är biodynamiken, precis som homeopatin, mest hokus pokus och placeboeffekt, men det är intressant att läsa om så många odlare som verkligen verka tycka att det gör stor skillnad...

Inte för alla kanske - men nästan

2009 Villa Marina Rosso Conero

2009 Villa Marina Rosso Conero (varuprov, 79:- på systemet) började säljas 1 oktober. Munskänken gav den betyget 12,5 och omdömet mer än prisvärt (+). Även BK Wine är positiva och ger till och med fyndstämpel. 100% Montepulciano som skördats för hand och som fått spendera 10-12 månader på franska ekfat.

Vi möts av en relativt stor doft, med framför allt unga, syrliga (körs-)bär med en lätt kryddighet.
Rejäla drag av lakrits/salmiak på det. Även i munnen känns vinet ungt och saftigt (inte saft-likt). Medelfylligt och lättdrucket. Hygglig längd på svansen som bär drag av peppar och chili.

En sväng för att hämta dottern på hennes första (sannolikt inte sista) kalas på Laserdome gjorde att vinet fick stå och luftas någon timme. Väl hemma igen tycker jag det hänt oväntat mycket med vinet. Frukten känns betydligt rundare med mogna plommon främst. Även fathanteringen blir mer påtaglig. Liten lätt touch av paprika. Pepprigheten i svansen har även den fått sällskap i form av choklad. En viss eldighet (13,5%) dyker upp och drar ner helhetsintrycket en smula.

M gillar det starkt och när jag berättar att det kostar 89:- ger hon tummen upp och säger att vi absolut ska köpa fler flaskor att ha på lager. När jag sedan konstaterar att det faktiskt kostar 79:-, så känns det som en lågoddsare att tro att kommer inmundigas fler flaskor (ffa om det är M som åker till systemet). Ett utmärkt all-roundvin som passade finemang till gårdagens hemmagjorda pizza. Väldigt lättdrucket och jag är beredd att stämma in i hyllningskören för den prislappen. Tycker nog att vinet var som bäst direkt ur flaskan, men det är nog en fråga om preferenser. Ungt, friskt och  syrligt kontra mer runda toner och ek (och då tyvärr lite eldighet).

PS. Slatten som blev över mådde inget vidare av att spendera två dagar i kylskåpet.

Snart så...

Snart blir det nya vyer

Det är inte brist på intressanta viner värda att blogga om som gjort att aktiviteten har varit extra låg på sistone. Prioriteringarna har helt enkelt legat på annat håll. Blir nämligen höganäsbo nästa år och fokus senaste tiden har helt legat på att sy ihop försäljningen av vår nuvarande villa och äntligen börjar vi se ljuset i slutet av tunneln...

Lite kort om de viner som hunnit passera gomseglet:

2011 Tua Rita Kent I Edizione har visst efter att vi druckit den lyckats kvala in till det ordinarie sortimentet. Tre olika "kent-varianter" finns visst och jag läste att de var ute efter ett bra bordsvin som man drack i stora klunkar...och det här är precis det. Ett fräsch, saftigt vin som man gärna dricker klunkvis av. Tror minnet av vinet var bättre än själva upplevelsen, men efter vad man läst om andra "musikviner" så är det har nog riktigt bra. I prisklassen runt 120 kronor är dock konkurrensen tuff och jag har svårt att motivera prislappen. Sänk priset med 30 kronor och du har ett klockrent vardagsvin.

2007 Castello Banfi Brunello di Montalcino var lite av en besvikelse. Inget dåligt vin alls, men jag ahde förväntat mig mer. Kändes lite endimensionellt. Har inget vidare facit med Banfis viner hittills.

2008 Sokol Blosser Dundee Hill Pinot Noir fick sätta livet till när kontraktet var underskrivet. Har gillat det förr och så även denna gång. Lite glest i mittenpartiet och hade kanske kunnat vara en aning med kraftfullt för att få riktiga topp-poäng som jänkar-pinot, men doften är riktigt trevlig!

2010 Zeni Bardolino Superiore. Har inte en helt okomplicerad relation till Livets Goda, men när de gör tummen upp för ett vin som kostar under 300 kronor (89 kronor), så blev lusten att prova för stor. Och jag kan inte annat än håll med. Det här är riktigt trevligt för den pengen! Inte man ska ligga på för länge, utan njut av den friska frukten bums!

2003 Château Fontebride är ett av systemets standardsauternes och vi har druckit en hel del obloggade flaskor genom åren. Hade en 2002:a och 2003:a liggande och ser man till årgångstabellen borde 03:an ha en livslängd än 02:an, men när jag jämförde de båda så hade den yngre flaskan en påtagligt mörkare färg än sin yngre broder. Färg före årgång och det kändes klokt så här i efterhand. Lite oxiderade drag, men ändå gott. Honung, kanderade citrusfrukter, mandelmassa och lite rostade nötter. Sött är gött!

2010 Pétalos. Det här var galet sa M! Tyvärr inte på något positivt sätt. Dricker inte spanjorer särskilt ofta och det här får oss nog inte att dricka de oftare...

 Pétalos blev inte bra trots luftning.

Sött kan man aldrig få för mycket av. Perfekt till äppelkakan!

2009 Soffocone di Vincigliata...på riktigt den här gången

Gör ett nytt försök på Soffocone, förhoppningsvis utan sidospår den här gången. Får dock bli från huvudet eftersom jag inte hittar mina noteringar.

2009 Soffocone di Vincigliata lanserades alltså i senaste släppet. Soffocone är så vitt jag förstår "Florens-slang" och betyder fellatio. Blev lite förvånad när jag hörde det, för jag trodde inte att Systembolaget skulle ta in produkter med så ekivoka titlar. Tydligen ska man i USA ha reagerat just så och vägrat godkänna etiketten. Hur som helst så är Vincigliata namnet på vingården vars marker tydligen är ett populärt tillhåll för unga (natur-)älskare. Vinet är producerat av konstnären Bibi Graetz som driver vineriet Azienda Agricola Testamatta.

Soffocone bjuder initialt på en rätt blygsam doft av syrliga körsbär. Efter ett tag öppnar den upp sig och det italienska ursprunget går inte att ta fel på. Mörka, syrliga bär med körsbär och plommon främst, Örter (ffa salvia) med en lätt parfymerad touch, bra integrerade fat och en kaffetonad svans. Relativt sträva tanniner och bra syra gör att jag tror att det skulle ligga ett år eller två för att passa mina lökar som bäst. Bara frukten håller... Trevligt och en given present till min italienska svåger! :) Nöjer mig dock med mina tre flaskor.

90%, sangiovese, 7% colorino, 3% canaiolo. 15 månader på barriques. Avslutar med en länk till Livets Goda ;)

PS. Reuterdahl har också provat.

PS 2. Drack idag ett annat vin från nyhetssläppet. Hade tänkt att Le Grand Terroir skulle kunna vara ett bra vardagsvin, men icke. Lingonsurt och inte alls kul!

2009 Soffocone di Vincigliata

Jag kommer snart till ovanstående vin. Måste bara citera Chefredaktören på Livets Goda Anders Enquist först. Det senaste numret kom nämligen idag (hakade på ett erbjudande från Vinunic om tre nummer för 99:-). I ledare ondgör sig Herr Enquist över en slovensk chardonnay som han nyligen fått serverad blint och som just vunnit en listning på systembolaget. Jag citerar:

"Den på systembolaget som gått igång på detta vin borde skämmas lite. Hur liksom? Nu väntar jag bara på att få läsa hyllningarna i diverse vinforum...

Ni alla människor på internet, vinbloggare och allt vad det nu är: Ni är så avundsjuka hatiska och bittra ibland. Att ni alltid måste döva er dåliga självkänsla med att tala om för oss andra hur värdelösa vi är (ofta anonymt, för särskilt rakryggade är ni ju inte). När min självkänsla är bräcklig (vilket inte beror på ovanstående klientel vill jag förtydliga) och jag tvivlar på mig själv så tar jag ett bra vin, lyssnar på helande musik, gosar med min hund, kysser min fru, kramar mina barn och producerar en tidning med Erik, då känner jag att så himla värdelös är jag väl inte när jag har allt det där underbara omkring mig."

Jag har aldrig gillat Herr Enquists ledare, det kan jag villigt erkänna. De jag läst känns ointressanta, osammanhängande, uppblåsta och (för att tala ren svenska) fruktansvärt skitnödiga. Dagens ledare känns inte annorlunda även om Herr Enquist slängt in en halv spalt om hur tugget gick på bygget han jobbade på som artonåring, som för att få honom att verka mer Svensson. Efter alla bittra inlägg om vinbloggare känns det som någon släppt en stor stenbumling i glashuset. Har lite svårt att förstå denna version. Är det rädlsan för att vinbloggarna ska sno läsare som ligger bakom? Det känns ju inte särskilt troligt att prenumeranter slutar för att istället läsa vinbloggar. Skulle snarare tro att man vinbloggarna kan hjälpa till och väcka intresset för vin så fler börjar prenumerera. Sen blir jag ju lite fundersam över anklagelsen om att det slovenska vinet snart ska hyllas i diverse vinforum. Enklare viner brukar väl snarast sågas vid fotknölarna på dylika forum och är det någon som man ska ge sig på när det gäller hyllningar av enklare viner är det väl (vinjournalist-)kollegorna på diverse dags- och veckotidningar...

Så, chefredaktör Anders Enquist, det är möjligt att du får vatten på din kvarn nu och ser ytterligare någon med hatiskt läggning, men då verkar vi ju vara två. Jag har inte dålig självkänsla (men i många sammanhang dåligt självförtroende) och jag kan absolut njuta av Livets Goda, men inte av dina ledare.

Vänligen

Gustav  Sundström,

internetanvändare, vinbloggare

PS. Nästa stycke i ledaren lyder

"Varför skriver så många chefredaktörer så ofta i sina ledare "världens bästa tidning, världens bästa jag, världens viktigaste..."Vem försöker de övertyga? "

Kan bara vara pulver kvar av det där glashuset nu...

PS 2. Jag får återkomma om vinet, det här förtjänade nog ett eget inlägg.   

Sortimentprovning Spendrups Vin

Undertecknads första sortimentprovning. Visste inte riktigt vad man skulle förvänta sig av en sortimentprovning av denna typ och storlek. Det första som slog mig var dock att jag var en bra bit övermedelålder, vilket förvånade mig. Nog bara att inse att restaurangbranschen till stor del består av ungdomar. Tror i och för sig att de allra flesta inte hade särskilt bra koll på vin, utan mest var där för att få dricka och äta lite bra grejer gratis. Större delen av Spendrups Vins sortiment fanns med, förutom gamla trotjänare som funnits med ett tag utan att byta årgång. Har ingen aning om hur många viner som stod framdukade, men det var utan tvekan över hundra. Förutom samlingen av vin var det naturligvis en samling människor. De flesta representerade olika etablissemang med utskänkningstillstånd och det var en ynnest att få komma dit i egenskap av vinentusiast/bloggare/vän, för då slipper man jaga viner till budgetdelen av vinlistan utan kan istället gå direkt på dyrgriparna och det man är mest sugen på.

Tyvärr har jag, mina 36 år till trots, inte riktigt lärt mig läsa en tidtabell och missade tåget och därmed även specialprovningen från Louis M Martini. Däremot hann jag med att gå på en liten vertikal av Marcheri de Frescobaldi's super-toscanare Mormoreto.

Vittori Degli Albizi (ingift) Frescobaldi medlem såg 1855 till att plantera typisk Bordeaux-druvor som cabernet sauvignon, merlot och cabernet franc på olika lägen inom Castello di Nipozzano. Mormoreto började dock inte produceras förrän 1983 och förutom ovanstående druvor i olika proportioner har man även (från och med 2004) använt små andelar petit verdot. Vingården är cirka 20 hektar stor och namnet mormoreto (som betyder mummel; eng murmur) kommer av att de kyliga vindar som sveper över vingården i slutet av sommaren och början av hösten ibland låter som någon mumlar. Vertikalen genomfördes med det yngsta vinet först. Vinerna spenderar 24 månader på barriquer (oklart andel nya).

2009 Mormoreto skiljde sig markant från de övriga och befann sig ännu klart i sin linda och hade inte alls hittat balansen ännu. Hög syra och massvis med tanniner förde tankarna snarare till citronskal än vin, men det här kommer nog bli riktigt trevligt till slut...men då får man nog vänta minst 5 år, helst ännu längre. Just nu är det lite, för att citera prins Daniel lite "all over the place". Frukten fanns där helt klart för att klara lagringen med tydliga drag av cassis från cebernet:en, blandat med tydliga drag av ekfaten.

2006 Mormoreto visade tecken på begynnande mognad både till färg och smak, men var fortsatt strävt med bra syra. Lite jordiga toner med tydlig ekkaraktär tillsammans med mjölkchoklad. Gott, men skulle få ligga till sig ytterligare för att helt träffa rätt hos mig.

2004 Mormoreto kändes lite motsägelsefullt, då doften visade tydliga mognadsdrag med dragning åt rosvatten vilket jag ofta hittar hos lite mer mogen cabernet. Samtidigt kändes vinet snarast yngre än 2006:an när man väl drack det och hade fortsatt bra frukt och höga tanniner. Mer harmoniskt än det förra, men även här fanns en klar utvecklingspotential.

2000 Mormoreto bjöd på tegel och ännu mer rosvatten. Tycker även att det här och i de två föregående dök upp lite drag av banankaka, vilket jag inte riktigt hittat någonstans tidigare. Det här vinet var betydligt rundare och saknade kanske lite ryggrad som det var nu. Vår sympatiske föreläsare berättar att denna årgång, till skillnad från de övriga, inte innehöll någon petit verdot. Hade varit spännande att veta hur vinet artat sig om den fått de där procenten petit verdot som de övriga hade.

De tre yngsta hade en fördelning av 60% cabernet sauvignon, 25% merlot, 12% cabernet franc och 3% petit verdot. 2000:an hade alltså ingen petit verdot och en något högre andel cabernet franc. Peter Ferguson som höll i föreläsningen trycker gärna lite extra på 2004:an och möjligen var det det bästa vinet, men i min mening fortfarande för ungt. Tyckte nog att 2000:an gick vinnande ur striden. Riktigt goda viner allihopa dock, men man ska inte vara främmande för ek.

Tyvärr drog föreläsningen ut på tiden en del och i och med att jag kom lite sent så blev det inte sådär jättemycket övrigt inmundigat. Kort:

Chateau Tahbilk:
Deras storsäljare gjord på marsanne har jag druckit och gillat förut, liksom deras shiraz. Nu passade jag på att prova deras 2003 1860 Vines Shiraz som alltså är gjort på pre-phylloxera druvor från den halva hektar shiraz-stockar som finns kvar. Vinet görs endast i 300 lådor och betingar en stadig slant. Tyckte hur som helst att det var riktigt trevligt. Mer prisvärt (och riktigt bra) var deras 2005(?) Eric Stevens Pubrick (ESP) Cabernet Sauvignon med en stor doft och trevlig komplexitet utan att vara särskilt fläskigt. Några snäpp vassare än 1860 Vines.

Två viner från familjen Picard i Bourgogne hann jag även få i mig. 2008 Château Chassagne Montrachet fick kanske en lite dålig start eftersom det provades direkt efter de kraftfullare australiensarna, men här var jag inte särskilt imponerad. Blygsam pinot-doft som inte lockade. Då var 2006 Gevrey-Chambertin 1er Cru "les Cazetiers" något bättre, med en uttalad parfymerad dift blandat med fat. Nja, här var jag inte särskilt imponerad.

Passade även på att surra lite med Mr Ferguson och prova några fler av Frescobaldis super-toscanare och deras 2010 Tenuta Frescobaldi di Castiglioni gjord på liknande druvor som mormoreto, fast med 10% sangiovese var riktigt trevligt i en något mer modest prisklass (137:-) och det skulle jag gärna ha några flaskor av för ganska snar konsumtion. 2006 Luce, även det en super-toscanare var riktigt trevligt, ett gediget hantverk rakt igenom. Men så kostar det också 550:-. Provade även deras vinsanto Castello di Pomino som var helt ljuvlig. Man riktigt längtade efter att få sätta sig ner med några mandelkakor och bara njuta.

Lite annat som också slank ner var 2007 Il Bosco Syrah. Riktigt god italiensk Syrah. 2009 Stonewell Shiraz. Favorit i repris. Kändes inte lika vass som tidigare, men det var nog snarast så att det berodde på att vinet var lite yngre än de tidigare jag druckit samt att gommen började bli rätt mätt på stöddig shiraz:er. 2007  Tesauro Recioto della Valpolicella var för sina 107:- ett riktigt prisvärt köp för den som vill prova en god Recioto. Verkar dock tyvärr bara ligga i restaurangsortimentet. Någon ytterligare flaska slan ner, bland annat en något dyrare flaska cabernet från Louis M Martini som var fantastiskt trevlig, men jag hann aldrig anteckna vilken det var.