Sömnbehov

Den gångna veckan har mest präglats av en konstant sömnbrist. S2 har varit förkyld och kommit in till oss varenda natt. Placerad som jag är närmast dörren faller det alltid på min lott att bli väckt. S2 har dessutom en tendens att ligga intill mig som ett plåster hela natten, gärna med the occasional slg i ansiktet. Så, sömnen har minst sagt varit sådär. I natt gick jag nattjour och att börja kvällens resa mot gryning med sömnbrist och huvudvärk var, om man ska uttrycka sig milt, inte särskilt lockande. Lördagnätter på kirurgen är inte heller nätter som man sitter på fikarummet och kollar på Kvinnofängelset eller andra inspirerande nattserier. Fylla, misshandel och huvudskador är standard. Man får ofta sy lite, vilket är kul men det blir lite drygt i längden att försöka motivera packade människor att stanna för övervakning några timmar till.

Nu till kvällens rubrik. Riktigt dåligt med sömn senaste veckan och ingen sömn alls i natt. Nu på förmiddagen har jag sovit 2½ timme och när jag började skriva inlägget kände jag mig konstigt nog inte mycket tröttare än vanligt vid den här tiden. Nu efter att ha slumrat till när jag lagt S1 så har väl verkligeheten kommit ikapp mig lite. Annars tycker jag det är intressant hur lite sömn man egentligen klarar sig på. Innan jag fick barn brukade jag behöva 8-9 timmars sömn. Nu klarar jag mig på 6 timmar, även om 7 är det ideala. Det säg ju att Churchill klarade sig på 4 timmars sömn varje natt. Vet inte om det är sant och det låter inte riktigt hälsosamt (han blev ju i och försig typ 90 år, så vem vet), men tänk så mycket man hade kunnat utträtta! ...eller hur många avsnitt av Kvinnofängelset man hunnit med ;)