Sortimentprovning Spendrups Vin

Undertecknads första sortimentprovning. Visste inte riktigt vad man skulle förvänta sig av en sortimentprovning av denna typ och storlek. Det första som slog mig var dock att jag var en bra bit övermedelålder, vilket förvånade mig. Nog bara att inse att restaurangbranschen till stor del består av ungdomar. Tror i och för sig att de allra flesta inte hade särskilt bra koll på vin, utan mest var där för att få dricka och äta lite bra grejer gratis. Större delen av Spendrups Vins sortiment fanns med, förutom gamla trotjänare som funnits med ett tag utan att byta årgång. Har ingen aning om hur många viner som stod framdukade, men det var utan tvekan över hundra. Förutom samlingen av vin var det naturligvis en samling människor. De flesta representerade olika etablissemang med utskänkningstillstånd och det var en ynnest att få komma dit i egenskap av vinentusiast/bloggare/vän, för då slipper man jaga viner till budgetdelen av vinlistan utan kan istället gå direkt på dyrgriparna och det man är mest sugen på.

Tyvärr har jag, mina 36 år till trots, inte riktigt lärt mig läsa en tidtabell och missade tåget och därmed även specialprovningen från Louis M Martini. Däremot hann jag med att gå på en liten vertikal av Marcheri de Frescobaldi's super-toscanare Mormoreto.

Vittori Degli Albizi (ingift) Frescobaldi medlem såg 1855 till att plantera typisk Bordeaux-druvor som cabernet sauvignon, merlot och cabernet franc på olika lägen inom Castello di Nipozzano. Mormoreto började dock inte produceras förrän 1983 och förutom ovanstående druvor i olika proportioner har man även (från och med 2004) använt små andelar petit verdot. Vingården är cirka 20 hektar stor och namnet mormoreto (som betyder mummel; eng murmur) kommer av att de kyliga vindar som sveper över vingården i slutet av sommaren och början av hösten ibland låter som någon mumlar. Vertikalen genomfördes med det yngsta vinet först. Vinerna spenderar 24 månader på barriquer (oklart andel nya).

2009 Mormoreto skiljde sig markant från de övriga och befann sig ännu klart i sin linda och hade inte alls hittat balansen ännu. Hög syra och massvis med tanniner förde tankarna snarare till citronskal än vin, men det här kommer nog bli riktigt trevligt till slut...men då får man nog vänta minst 5 år, helst ännu längre. Just nu är det lite, för att citera prins Daniel lite "all over the place". Frukten fanns där helt klart för att klara lagringen med tydliga drag av cassis från cebernet:en, blandat med tydliga drag av ekfaten.

2006 Mormoreto visade tecken på begynnande mognad både till färg och smak, men var fortsatt strävt med bra syra. Lite jordiga toner med tydlig ekkaraktär tillsammans med mjölkchoklad. Gott, men skulle få ligga till sig ytterligare för att helt träffa rätt hos mig.

2004 Mormoreto kändes lite motsägelsefullt, då doften visade tydliga mognadsdrag med dragning åt rosvatten vilket jag ofta hittar hos lite mer mogen cabernet. Samtidigt kändes vinet snarast yngre än 2006:an när man väl drack det och hade fortsatt bra frukt och höga tanniner. Mer harmoniskt än det förra, men även här fanns en klar utvecklingspotential.

2000 Mormoreto bjöd på tegel och ännu mer rosvatten. Tycker även att det här och i de två föregående dök upp lite drag av banankaka, vilket jag inte riktigt hittat någonstans tidigare. Det här vinet var betydligt rundare och saknade kanske lite ryggrad som det var nu. Vår sympatiske föreläsare berättar att denna årgång, till skillnad från de övriga, inte innehöll någon petit verdot. Hade varit spännande att veta hur vinet artat sig om den fått de där procenten petit verdot som de övriga hade.

De tre yngsta hade en fördelning av 60% cabernet sauvignon, 25% merlot, 12% cabernet franc och 3% petit verdot. 2000:an hade alltså ingen petit verdot och en något högre andel cabernet franc. Peter Ferguson som höll i föreläsningen trycker gärna lite extra på 2004:an och möjligen var det det bästa vinet, men i min mening fortfarande för ungt. Tyckte nog att 2000:an gick vinnande ur striden. Riktigt goda viner allihopa dock, men man ska inte vara främmande för ek.

Tyvärr drog föreläsningen ut på tiden en del och i och med att jag kom lite sent så blev det inte sådär jättemycket övrigt inmundigat. Kort:

Chateau Tahbilk:
Deras storsäljare gjord på marsanne har jag druckit och gillat förut, liksom deras shiraz. Nu passade jag på att prova deras 2003 1860 Vines Shiraz som alltså är gjort på pre-phylloxera druvor från den halva hektar shiraz-stockar som finns kvar. Vinet görs endast i 300 lådor och betingar en stadig slant. Tyckte hur som helst att det var riktigt trevligt. Mer prisvärt (och riktigt bra) var deras 2005(?) Eric Stevens Pubrick (ESP) Cabernet Sauvignon med en stor doft och trevlig komplexitet utan att vara särskilt fläskigt. Några snäpp vassare än 1860 Vines.

Två viner från familjen Picard i Bourgogne hann jag även få i mig. 2008 Château Chassagne Montrachet fick kanske en lite dålig start eftersom det provades direkt efter de kraftfullare australiensarna, men här var jag inte särskilt imponerad. Blygsam pinot-doft som inte lockade. Då var 2006 Gevrey-Chambertin 1er Cru "les Cazetiers" något bättre, med en uttalad parfymerad dift blandat med fat. Nja, här var jag inte särskilt imponerad.

Passade även på att surra lite med Mr Ferguson och prova några fler av Frescobaldis super-toscanare och deras 2010 Tenuta Frescobaldi di Castiglioni gjord på liknande druvor som mormoreto, fast med 10% sangiovese var riktigt trevligt i en något mer modest prisklass (137:-) och det skulle jag gärna ha några flaskor av för ganska snar konsumtion. 2006 Luce, även det en super-toscanare var riktigt trevligt, ett gediget hantverk rakt igenom. Men så kostar det också 550:-. Provade även deras vinsanto Castello di Pomino som var helt ljuvlig. Man riktigt längtade efter att få sätta sig ner med några mandelkakor och bara njuta.

Lite annat som också slank ner var 2007 Il Bosco Syrah. Riktigt god italiensk Syrah. 2009 Stonewell Shiraz. Favorit i repris. Kändes inte lika vass som tidigare, men det var nog snarast så att det berodde på att vinet var lite yngre än de tidigare jag druckit samt att gommen började bli rätt mätt på stöddig shiraz:er. 2007  Tesauro Recioto della Valpolicella var för sina 107:- ett riktigt prisvärt köp för den som vill prova en god Recioto. Verkar dock tyvärr bara ligga i restaurangsortimentet. Någon ytterligare flaska slan ner, bland annat en något dyrare flaska cabernet från Louis M Martini som var fantastiskt trevlig, men jag hann aldrig anteckna vilken det var.

2008 Allegrini La Grola

Jag har visst lite skit på objektivet...

För en gångs skull tycker jag att man med gott omdöme kan hänvisa till systembolagets hemsida, utan att känna att man behöver bre på det hela ytterligare. Flaskan inhandlades grab-n-go i Höganäs efter ett besök på den nyöppnade Saluhallen.

2008 La grola bjuder på syrliga körsbär som övergår i mer mogna drag av plommon. Salvia, som jag normalt har svårt att känna igen, märks tydligt. Vinet har lagrats 16 månader på ekfat (20% nya barriquer) och de har satt en tydlig, men inte överdimensionerad prägel. Detta tillsammans med drag av choklad och tobak. Dofterna går igen i smaken och jag uppfattar inte riktigt syran så hög som systemet vill påskina och viner känns även något fylligare. En klockren 9-9-9 på systemets klockor skulle jag säga.

Inte dumt alls och det funkade bra till vår blandning av närproducerade korvar, men utan något riktig wow-känsla.

 Sista vardagen på sommarlovet får man väl bjuda på 
(ricotta-)pannkakor till frukost? ;)

2005 Tokara...inte alls tokigt

Vill minnas att det här var ett nyhetssläpp, men minns varken riktigt när eller prislapp. Vinet är gjort på 75% Cabernet Sauvignon, 15% Merlot, 10% Petit Verdot. Baksidetexen säger att vinet ska klara att lagras i upp till 10 år om det får ligga mellan 12-16°C, det här har väl fått spendera 1-2 år i 6-20°C.

Vi häller upp vinet direkt efter korkdragning och möts av mogen cabernetdoft med dragning åt rosvatten, Mycket blåbär, som efter lite luftning bara blir mer och mer. Fat med touch av lakrits. Lite, lite grönt men det stör inte Dofterna går igen i smaken, men munkänslan är ganska svag med drag av mynta. Runda tanniner. Hygglig blåbärstonad svans. Föredömligt fri från rök.

Det här var inte alls dumt. Tror säkert att det skulle överleva sin tioårsdag, men samtidigt kändes det inte som det skulle vinna särskilt mycket på att ligga ytterligare. Önskar faktiskt att jag hade några fler flaskor.

2010 Brolio

Det mesta ligger i OS-dvala nu, inklusive bloggandet och det aktiva föräldraskapet. M jourar idag och lat som man är så blir det köbepizza. För en gångs skulle var jag lite taktisk när jag var på systemet igår (vilka fynd hittade ni?) och köpte mig en halvflaska 2010 Brolio att njuta till pizza och städning inför helgens utflykt till den östgötska slätten.

Brolio har vi (naturligtvis) druckit förr och nog känner man igen sig även nu när den nya årgången kommit. 2010 Brolio känns omisskännligt italienskt. Doften bärs fram av ung röd frukt, inte helt oväntat mest körsbär men även lite plommon. Detta blandas med kaffe, choklad och rostade fat. Efter en tids luftning dyker det upp galet mycket koriander. Är inte särskilt förtjust i koriander, men det är lättare att tackla i vinet än i såpasmakande thairätter. Koriandern lugnar sig efter ytterligare luftning. I munnen är vinet relativt slankt med en balanserad syra och stramhet och faten känns plötsligt mer påtagliga. Körsbären och chokladen kvarstannar och blandas med en lätt touch av mynta.

Inte alls dumt. Vinet kändes inte så fylligt som systembolaget vill ha det till med sin 10-11. Jag har inte någon koll på årgången i Chiant, men det här kändes (behagligt nog) inte som något varmt muskelknippe utan vinet bjöd på en behaglig syra och slankhet som gav en balanserad känsla.

Sommarviner att förglömma

2010 Basilisk Shiraz Mouvèdre. Kryddigt med galet mycket vitpeppar blandat med mentol. På gränsen till odrickbart.


2010 Bricco Quaglia från La Spinetta drack vi förra året. En flaska överlevde jordgubbssäsongen då och fick sätta livet till igår.Lätt pärlande med en behaglig friskhet och en balanserad sötma. Blommigt med rikligt med fläder. Underbart till lättare sommardessert! Verkar tyvärr inte finnas kvar på bolaget.


2008 Castel Forte Amarone della Valpolicella som våra gäster hade med sig var tyvärr en besvikelse. Sparsam i såväl doft som smak. Kändes inte särskilt spännande. Lägg till några tior och köp Capitel d'Roari istället.


2009 Paul Cluver Pinot Noir - Nyhet, inte het. Rostad Pinot-frukt, mycket hallon. Ganska mainstream med en lite irriterande beska. Ok, men för 120:- finns det betydligt bättre alternativ.


Inte så mycket att hänga i julgranen (majstången) alltså. Vi letar vidare...

Belöning

...efter "sommarens" första joggingtur :)

2010 M. Chapoutier Petite Ruche Crozes-Hermitage

Nyss hemkommen från grannlandet i väster (Norge alltså) korkar jag upp en flaska franskt för min kära sambo. Vet inte riktigt vad som fick mig att beställa Petite Ruche, men jag har för mig att det var en annons i någon vin(relaterad)-tidning. Okända C-Z från känd producent vill man ju gärna testa.

Lite av ett barnarov kanske, speciellt som vinet åker direkt från flaska till glas utan att passera dekanter. Petite Ruche doftar varmt och något örtigt, med en ungdomlig pepprighet. Svarta vinbär och hallon, tillsammans med diskreta toner av ek. I munnen känns vinet tyvärr något glest och vattnigt och syrorna har ännu inte funnit sin plats utan spretar lite. Vare sig jag heller sambonblir särskilt imponerade. Vinet hade säkert vunnit på att få ligga till sig minst ett år och den halva flaskan som åkte in i kylen hade varit trevlig att prova imorgon. Det får dock sambon stå för, för jag tar med mig mina dragnaglar ner till Näset för att spana fåglar, 08:or och fina(re) vinare. ;)

PS. Parker gav det 87.

2004 Pata Negra Gran Reserva

Något av en milstolpe kanske med bloggens första, förhoppningsvis i raden av många, varuprov.

Klingar Bodegas los Llanos bekant? Ska inte säga att det borde göra det om man är akademiker, men för mig var Señorio de los Llanos ett stående köp när det var dags för fest eller middag under lundatiden (när man gått över från rävgift som Castillo de Gredos etc det vill säga). Jag har till och med en kollega som fortfarande alltid bjuder på det när det vankas tjejbesök. ;)

Pata Negra från samma producent ligger några tior högre i pris och är en gran reserva och har därmed uppnått en något högra ålder. 18 månader har den nämligen fått spendera på franska och amerikanska ekfat (oklart hur stor andel som är nya). Jag har inte så bra koll på de spanska vinlagarna, men jag har för mig att gran reservor från Rioja ligga ännu längre på fat. Faten är i alla fall påtagliga i såväl smak som doft.

Vinet är rätteligen placerat i kategorin kryddigt & mustigt enligt systembolaget. Det här vinet är nämligen rejält kryddigt, med en rejäl pepprighet som gränsar till chilihetta. Åldern har inte varit snälla mot frukten som är åt det glesa hållet, med främst mörka körsbär. Lite gräs blandas med choklad och tobak. Vinet är drygt medelfylligt med klara mognadsdrag. Tanninerna är något träiga och uttorkande och svansen har en hygglig vaniljpräglad längd. Nämnde jag ek? Ek. Ek. Ek.

Sammanfattningsvis tycker jag vinet klarade sig klart bättre än förväntat efter Svenssonsmakarens totaltsågning. Publikt och kan säkert gå hem hos en hel del hushåll i sommar. Ett helt ok vin att njuta bums, gärna till en bit grillat. Min köra sambo var väldigt fascinerad av den peppriga doften och med lite (mycket) mildare ekhantering hade det nog kunnat bli riktigt prisvärt.

Inte längre i sin linda. Drick bums!

PS. Fler har provat.

Kort, kort om 2 x Provence

When in France, drink Provence...eller nåt åt det hållet. De här flaskorna inköptes förvisso i Provence, men vi korkar upp på hemmaplan.

Tog inga anteckningar, men 2007 Val d'Iris Cuvée Eva bjöd på en fruktighet som förde tankarna till grenache och en viss pepprighet som skvallrade om en del syrah. Verkligheten visade sig vara 74% syrah, resten cabernet sauvignon. Inte helt rätt på det alltså, men hur som helst riktigt gott! Man ska väl inte försöka göra vindrickandet till något tekniskt, men jag gillade den lilla informativa pdf:en som fanns på producentens hemsida. Har en flaska till och den får nog vila något år.

2009 Chateau l'Afrique var betydligt ungdomligare och här var jag mer inne på större andel Syrah. Visade sig naturligtvis vara huvudsakligen Grenach :) Även detta ett trevligt vin, men jag tror nog föregångaren drog längsta strået.

La vie en rouge

Naïs

Inget regn. Ingen vind i sidled. Inga rubriker om svenska midsommarfirandet.

Bara 29 grader, sol och många trevliga viner att välja bland.

Vive la France!

1999 Kloster Eberbach Rüdesheimer Berg Rottland Riesling Spätlese

Nu blir det kortare mobilt bloggande ett tag. Imorgon bär det av till sydfrankrike för två veckors välbehövlig quality time. Om vi kommer iväg dvs. Upptäckte att bokningssystemet inte klarat av sonens dubbelefternamn och nu är mitt och lillskitens namn fel...och eftersom jag ringde med mindre än 24 timmar kvar (22 1/2 timme), så verkar det kört att ändra :-/

Dagens vin hör till kategorin halvtorra tyska viner. En kategorin som vi sällan sniffar på. När vi luktar på detta hittar vi päron, lite tropiskt blandat med lime och mineral. Petroleum känns i både doft och smak. Syran är kanske inte så bitsk som jag hade önskat, men balanserar upp sötman väl.

Inte alls dumt! Bra förslag till vad man dricker den här typen av vin mottages dock gärna.

Kent och lite rö'tjut

Att se ett band som (åtminstone för några år sedan) sålde ut Stockholms stadion på en klubbscen är speciellt. Utan att ha varit runt i landet sådär fantastiskt mycket så vågar jag utnämna KB i Malmö till en av Sveriges bästa konsertlokaler. Med en kapacitet på cirka 750 pers, så kommer man tillräckligt nära för att se svettdropparna på pannan utan att behöva trängas eller pinka in sitt revir med armbågarna.

Har sett Kent åtminstone 6-7 gånger tidigare, men det var ett tag sen sist och har de senaste åren varit ganska mätt på Jocke Berg & Co, men detta var definitivt ett kärt återseende. Precis som det ska vara är klubbspelningen lite "skitig". Lite mumlande Jocke Berg i inledningen, en gitarrsträng som inte låter helt stämd, en omotiverad tempohöjning och en röst som inte riktigt håller i de högre registren (747). Just som jag vill ha det, ingen aptajt spelning utan själ och hjärta. Håller även Jocke Berg som en av de främsta vad gäller mellansnack. Ganska sparsamt med den varan dock den kvällen. Vi får i alla fall höra att Musik Non Stop nog är den låt med konstigast text, vilket ni som lyssnat mycket på Kent vet inte säger lite.

För er som har Spotify och vill lyssna på låtarna som spelades (i rätt ordning): Kent KB 120602

Jaha, lite vin har det ju också blivit. Vi har vårt lokala vinorakel i form av Håkan Nilsson, och även om jag inte läser eller följer hans rekommendationer så dök jag någon gång på en artikel av (eller om?) honom där han berättade att han brukar förse sina mindre vinbelevade vänner med Kevin Arnold Shiraz när han vill visa vad han sysslar med. Tydligen tycker då många att det är det godaste vin de druckit. Själv tvivlar jag på att det kommer vara det godaste jag druckit, men jag känner ändå att man får kolla in vad det går för...

...och nja. Det är inte det godaste jag druckit, det kan jag ganska snabbt konstatera, utan förväntningarna faller ganska väl ut. Ett fylligt, extraherat nyavärlden-vin, som känns väldigt druv- och ursprungstypiskt. Föredömligt dock utan rökighet. Tydliga drag av ekfatslagring (16 månader, 20% nya fat). Påtagligt fruktigt med plommon och björnbär. Det finns en liten grön ton, men för ovanlighetens skull stör den mig inte alls. Lätt uttorkande tanniner och en relativt lång, vaniljpräglad svans. De 14,5% ger en liten eldighet, som jag dock inte uppfattar som störande. Sammanfattningsvis en rätt typisk nyavärlden-shiraz. Balanserad och välgjord och jag kan förstå om man går igång på det som nybörjare och det hade nog jag också gjort för inte så länge sedan. Nu hade jag nog önskat något lite slankare. Årgång 2008 och man har visst slängt i 6% mourvèdre.

2007 Pussy King of the Pirates by Pontus!/Xavier

Ibland är det svårt att sätta korkdragaren i flaskor som man bara har något enstaka exemplar av. Ibland drar man på det för att man inte hittar rätt tillfälle, inte vet om det är färdiglagrat, inte vill göra sig av med flaskan. Eller som i det här fallet, man är för kär i etiketten (och namnet).

Johan P har redan beskrivit det hela fint, så egentligen är inlägget lite överflödigt. Hur som helst ett vin framtaget av restaurang Pontus! i samarbete med Xavier Vignon i Rhônedalen. Vinet som är gjort på 60% Syrah, 25% Grenache och 15% Mourvèdre är framtaget främst för restaurangen, men det släpptes några flaskor på systemet i december 2009. Jag tog det inte på etiketten utan på beskrivningen i allt om vin som jag läste en del då. Minns inte vad det stod, men betyg var bra och man gav det en bra framtid i källaren.

Ett vin av Pontus!

Namnet kommer från titeln på en bok av Kathy Acker  och den fantastiska etiketten är gjord av Liselotte Watkins.

...eller Xavier Vignon?

2010 Pussy King of the Pirates har en dov doft av mörka, solmogna bär där björnbär och plommon sticker ut. Detta blandas med toner av vitpeppar, mandel, pinjenötter och vanilj. Den dova frukten går igen i smaken och blandas upp av en viss eldighet och bra syra. Lätt sträva, matvänliga tanniner. Svansen är något tunn, men hänger kvar länge.

Tvivlar lite på allt om vins bedömning att det här vinet hade mycket att vinna på att ligga. Tror Johan P gjorde rätt som klämde sin relativt omgående. Eldigheten lär nog tyvärr bara bli mer påtaglig allt eftersom. Hur som helst så var det inte alls dumt, bra matvin! Vår sista flaska lär ryka under sommaren.

Till efterrätten (jag var ju tvungen att korka upp Pussy till sambon på mors dag) provade vi en gammal bekant. Minns inte att jag var sådär jätte begeistrad sist, men när jag läser anteckningar så verkar jag ha varit det. Begeistrad blev jag i alla fall nu av 2010 Nederburg Noble Late Harvest. Stor, fin doft av passionsfrukt, mango och andra tropiska frukter. Lite honung och en gnutta äppeljuice. Lagom söt och med en fin syra som balanserar upp det hela. Rikligt med kanderad frukt och citrus på tungan. Kostar visst en tia mer nu än sist, men det här är ett riktigt trevligt köp för den pengen. Vi kommer köpa några till och förhoppningsvis kan vi hålla fingrarna borta, för jag tror det kommer vara ännu godare om något år.

Till nästa gång. Sommaren verkar vara över för denna gången. 8°C skulle det bli imorgon enligt tidningen och vi som gott och kärat ner oss i ett hus nära stranden i grannkommunen som vi ska titta på för andra gången nästa vecka. Blir kanske en helt annan upplevelse att se det i regn och rusk.

2 x 2009 Côtes du Rhône

Helg nere på Näset tillsammans med goda vänner och  totalt 6 barn. Fullt ös medvetslös med andra ord. H#*§vete vad det kan blåsa där nere! Var nere på stranden och skulle dricka lite varm choklad i badhytten och kolla på kitesurfare. Såg fantastiskt kul ut, men att man vågar ge sig ut i 20m/s övergår mitt förstånd. Stranden fick vi snart överge eftersom det kände som vi gett oss in i en sandblästringsmaskin. Desto roligare då att stå ute på vågbrytaren och se vågorna skölja över kanten.

Väl hemma fick barnen värma sig med lite choklad och vi vuxna tog istället (något senare ska tilläggas) fram rödtjutet. 2009 Guigal Côtes-du-Rhône ställdes mot 2009 Domaine Santa Duc Côtes-du-Rhône Les Quatre Terres. 20 kronor skiljer vinerna åt. Exakt hur (antagligen hur snarare än om) druvsammansättningen skiljer sig åt lyckas jag inte klura ut, då jag inte hittar vad som ingår i Guigal's CdR. Dom. Santa Duc har i alla fall gjort sin på 70% grenache, 25% syrah, samt 5% carignan och cinsault. 14% respektive 15% alkohol.

Heads-up så bjuder Guigal:en initialt på en något mindre doft. Bären känns något mer solmogna och doften drar mer åt chark. Inte helt oväntat är även faten mer påtagliga och vaniljen drar lite åt smörkola. Santa Duc:en å andra sidan känns lite mer örtig, jordigare och drar åt björnklister och bären har en yngre, friskare ton. I munnen bjuder Santa Duc:en på en högre syra och något strävare tanniner. Även svansen har en längre (syrligt) avslut. I grund och botten är dock dofterna rätt lika och det går inte att ta fel på ursprunget.

Vilket är godast? Det svaret får du inte av mig. I grund och botten hyggligt lika och ursprungstypiska. Santa Duc:en är, med sina strävare tanniner och högre syra, mer matkrävande och Guigal:en således enklare att njuta av rakt upp och ner. Dött lopp tycker jag. Kanske får tjugolappen avgöra? Våra vänner tyckte Guigal:en drog längsta strået.

Helgen bjöd även på 2005 Marqués de Murrieta Reserva. En klassisk Rioja. Dill och ek. Solmogen frukt med något för låg syra för min smak. Har fortfarande inte fastnat för Rioja. Fick även i oss en flaska 2008 Capitel de'Roari. Årets vin enligt munskänkarna förra året om jag inte miss minner mig. Lite dyrare nu än när vi började dricka det (185 mot 159 om jag minns rätt), men jag gillar det här vinet skarpt. Sällan blivit besviken.

2010 McManis Petite Sirah. Årets grillvin under hundringen?

Glöm nu för allt i världen inte att deklarera! Själv satt jag uppe till kl 01 i förrgår och gjorde klart mitt. Gick snabbt, började bara sent.

22°C visade termometern idag! Rapsfälten blommar redan. Hade tänkt grilla och korkade därför upp en av Weber-grillens gamla kompanjoner, McManis Petite Sirah. Värmen gjorde dock att vi inte riktigt orkade grilla. Det gjorde sig dock helt ok till köbepizzan. Här snackar vi muskler! Eller i alla fall ek. Det finns så mycket ek (läs ffa vanilj) att det nästan blir lite tramsigt. Solmogna bär (björnbär och blåbär) och visst finns det en liten restsötma, men jag håller inte riktigt med systemets tolkning med drottningsylt. Lite kaffe och en diskret pepprighet. Hygglig svans med smak av...vanilj. Måste säga att minnet av vinet var bättre. Som ni förstår lite för mycket ek. Vet inte om mina preferenser har ändrats eller om det var avsaknaden av grillbiten som gjorde skillnaden. Ett populistiskt vin som säkert går hem i många trädgårdar i sommar...dock inte min.

2009 La Bastide Blanche

Med sydfranska örter

Bitterheten har börjat lägga sig. Sambon blev inlagd två dagar på grund av pneumoni (dubbelsidig visade det sig efter att jag dubbelgranskat bilderna), så såhär i efterhand kändes det rätt skönt att jag åkte hem. Hon är dock mycket bättre nu och livet börjar återvända till det normala...

I och med det finns det även tillfälle för lite vin. Ni känner igen det, La Bastide Blanche. Systemets enda Bandol i det ordinarie sortimentet. Många har provat det genom åren. Finns visst några flaskor kvar av Domaine du Cagueloup som släpptes i november, men annars är man tvungen att beställa sexpack om man är sugen på rött från den sydfranska appellationen. Vi har druckit den la Bastide tidigare, men det var ett tag sedan och en årgång har hunnit passera sedan dess.

Lite pressat tidsschema gör att vinet körs via aeratorn ner i karaffen och hinner spendera en timme där innan middagen. Doften stiger omedelbart upp ur karaffen och bjuder på solmogna bär, med björnbär i spetsen. Färgen är blåröd och skvallrar om dess ungdom. Doftmässigt möts vi av mörk, solmogen frukt. Främst björn- och blåbär, men även lite svarta vinbärs(-sblad). Detta blandas med en behaglig fatton, antydan till mandelmassa och en sydfransk örtighet. Tyvärr dyker det även upp en del eldiga toner som irriterar. Även i munnen märks eldigheten och blandas med en bra dos sträva tanniner och den varma, solmogna känslan i bären. Efter hand som luften (syret) får chansen att jobba dyker det upp mer toner av kaffe och choklad och på slutet även lite katrinplommon. Svansen bjuder främst på redan nämnda eldighet (14,5% alkohol).

Nja, det här var inte riktigt vad jag var ute efter. Lite för eldigt och varmt. Vinet serverades initialt i rumstemperatur (vilket oftast är rätt varmt hos oss då sambon är frusen), men inte heller lite lite svalare temperatur kunde få bort känslan av att det är lite obalanserat med för mycket alkohol.

Jo, jag é fan bitter!

Goût bjuder in gräddan av Sveriges vinbloggelit, dvs de skånska vinbloggarna ;), till träff på Lagmarks i Helsingborg. Fantasktiskt trevligt initiativ och nog var det på tiden att vi skåningar (tvättäkta och hitflyttade) träffades!

Jag åkte på en förkylning i början av veckan med lite lätt feber och hosta, och var helt säker på att näsan skulle vara helt igenkorkad lagom till lördagen... Den klarade sig dock mirakulöst och jag var på riktigt bra humör på fredagkvällen! Men när en sak inte går fel, så finns det ju alltid andra som kan göra det. Sambon åker nämligen på hög feber och frossa och är fullständigt däckad. Egoistisk som jag är så kallar jag in förstärkning i form av min mor...för det går ju inte att sitta hemma och dalta när man kan prova vin. Lördag som det är har hon dock andra planer för kvällen och min visit får tyvärr huggas kort ordentligt.

Åtta deltagare. Konceptet är enkelt, håll din egen lilla provning på valfritt tema. Det lovades mellan 40-50 olika viner, jag hann dricka 17.

Gout inledde på Riesling x 4

De två första vinerna har jag skrivit Riesling om i mina anteckningar, men sen är jag uppfintad på läktaren. Det hela mynnar ut i en skön navigering genom Alsace där Per Warfinge på ett mycket sympatiskt sätt visar sina kunskaper. Patrik fångar det hela lysande här. Goût ger oss en skön lektion i terroirens betydelse då vinerna är odlade inom en radie av 45 km, men på granit, skiffer, kalk och vulkan och skiljer sig rejält från varandra. Hatten av för en trevlig lektion och trevliga viner!

 

Jörgen i Billig Vin bjöd på georgiskt

Jag har inte riktigt haft ork att engagera mig i naturvinernas framfart, men här bjöds vi på en närmast chockartad crash course. Qvevri-provning. Jag hade aldrig ens hört namnet förut, men qvevri är alltså de stora lerkärl som man häller ner druvor med skal och stjälkar där innehållet sedan får sköta jobbet själv. Fyra vita viner med varierande dragning åt bärnsten. Min gom var på intet sätt redo för vad som mötte oss i första glaset och det kändes faktiskt som vi var långt in på nästa flight innan den återhämtade sig. Snustorrt och svinmycket tanniner. Skitkul att få test och jag hade gärna provat det här med tillbehör (salt ost som föreslogs), för i egen majestät blev det här lite för mycket för mig.

Per Warfinge fick släppa vita Alsaceviner och bjöd på Pinot-race (3/4 från Alsace)

Lite taskigt kanske att sätta Pinot efter den qvevri-bonansan. Tror inte ens jag lyckades få ren glasen ordentligt (eller om det låg kvar i munnen), för jag tyckte först att de annars syrliga, slanka Alsace pinot:erna var oväntat sträva till en början. Ett "svart" får i form av Jadot's Beaune Grèves, vars kryddighet påminde en hel del om den Jadot vi drack i början av månaden.

Undertecknad stillade sötsuget

Vinerna så länge jag fick vara med. Jag fick ta min provning i förtid eftersom jag var tvungen att gå tidigare. Hade egentligen tänkt köra Sauternes-race, men i all hast glömde jag bort att jag tappat nyckeln till mitt ena vinställ och då fick jag helt enkelt improvisera lite. Tror egentligen det blev godare såhär, även om det kanske inte blev någon större aha-upplevelse ;)

Château Rieussec är beläget med självaste d'Yquem som närmaste granne åt väster. Slottet klassificerades 1855 som 1er Grand Cru tillsammans med ytterligare åtta slott från Sauternes och två från Barsac. Slottet ägs av Rotschilds (Lafite-varianten) och brukar generellt få goda omdömen. Egendomen domineras av semillon (90%) och resten sauvignon blanc och muscadelle. Vinerna fatlagras på upp till 26 månader, cirka hälften på nya fat.

Kanske lite av ett barnarov idag, men klart njutbar. Sauternes 2007 ska tydligen ha präglats av mycket botrytis och det märktes även här. Någon invände på att syran gärna hade fått vara lite högre och det är bara att hålla med. Läste någonstans att Rieussec ofta präglades av färgmässigt mättade, mustiga viner men så upplevde jag inte den här.

2004 Tamellini Recioto di Soave Vigna Marogne har jag lovordat många gånger nu. Det var ett tag sedan sist, så jag var lite rädd att den tropiska frukten skulle ha försvunnit för mycket, men det fanns kvar med besked. Framför allt i jämförelse med de andra vinerna blir det påtagligt att vinet gärna hade fått bjuda på lite mer syra, men doften kompenserar för det mesta.

Azienda Agricola Tamellini gör förutom sin Recioto även en vanlig Soave. Man gör vinerna på 100% Garganega, 100% fritt från fat. Vet att jag tidigare läst att vinerna är ekologiska. Druvorna torkas medllan spetember och mars och får därefter jäsa på rostfria ståltankar vid 15°C och vilar efter att den malolatiska jäsningen avslutats 4-5 månader på jästfällning innan buteljering.

Moulin Touchais behöver kanske ingen närmare presentation, men här kommer en kort ändå. Historien om vinet är nästan lika intressant som själva vinet. Vinet görs på 100% Chenin Blanc, där den större delen plockas sent när druvorna är på gränsen till övermogna (ingen botrytis). Innan dess har man dock plockat cirka 1/5 av druvorna innan de är riktigt mogna och dessa kan därmed se till att vinet får en tillräckligt med syra för att kunna ligga riktigt länge. För de här vinerna kan ligga länge och jag har flera gånger läst om (men tyvärr ej deltagit i) provningar med viner från 1800-talet. Källaren som dyrgriparna förvaras i ska vara världens största i enskild egendom och sägs innehålla 2,5-3,5 miljoner flaskor. Detta till mångt och mycket för att man initialt enbart gjorde vinet för konsumtion inom familjen...och handen på hjärtat hur ofta dricker man sött (alldeles för sällan). Ytterligare en faktor som bidragit till källarbeståndet är det faktum att man under andra världskriget, för att tyskarna inte skulle komma åt vinet, murade igen hela källaren. Det dröjde ända till 1970 innan man öppnade källaren och ytterligare år innan man började sälja till allmänheten. Har hört lite olika om anledningen till varför man började. Kronstam vill jag minnas pratade om någon holländare som övertygade familjen att ge allmänheten en chans  att prova detta fantastiska vin efter att själv ha fått smaka. En annan orsak jag hört var att sittande president (Mitterand?) ville börja beskatta större vininnehav och att man därför var så illa tvungna att börja. Oavsett ska vi nog vara väldigt glada att det finns, för ett mer prisvärt sött vin får man nog leta efter.

1993 Moulin Touchais bjöd jag på idag. De andra visste att de provade tre olika druvor, årgångar och regioner och det här var uppenbarligen den klart lättaste (följt av Rieussec:en). Drutypisk doft med, som någon sa, så mycket halm att det nästan gränsar till såpa (fast på ett positivt sätt). Vått ylle, mandelmassa och citrus. Klart dessertvänligt och som Goût sa, ett barnarov! Riktigt bra årgång.

Riktigt trevligt och det var inte alls kul att behöva dra tidigare. Intressanta upplevelser och jag blir allt mer ödmjuk för det faktum att jag fortfarande kan väldigt lite om vin och nog egentligen är rätt dålig på att prova desamma. Jag länkar till de andra provarna efter hand som deras inlägg dyker upp.

Jag häller upp sista slatten av gårdagens Bourgogne och gråter en smula inombords (ni märker att det är mig det är synd om, inte min sambo)

Goût är först ut på nätet. Billigt Vin är tvåa. Italienska viner bjuder på sin version här.

Koonunga Hill Cabernet/Shiraz 2004 vs 2010

04:an i fokus

Det här inlägget försvann av någon anledning, så följande rader är det som fastnade i minnet.

En av systembolagets trotjänare, den ena flaskan har fått spendera några år i källaren och den andra inköpt samma dag (aktuell årgång alltså). Bjöd våra grannar (som vill lära sig mer om vin) i förhoppning att de skulle få ett litet hum om vad som händer med ett vin när det får ligga lite. Det är lite svårt att hitta den exakta fördelningen mellan shiraz och cabernet, men 07:an innehöll 70% shiraz och 30% cabernet.

Redan för ögat är det tydligt vilket av vinerna som är det äldre. 04:an drar med lite god vilja åt begynnande tegel, medan 10:an är ilsket blålila. Även näsa och mun känner tydlig skillnad. Den yngre varianten bjuder på ung, frukt med tydliga toner av svarta vinbär. Något sträva och uttorkande tanniner. Den äldre brodern bjuder i stället på toner av bränt gummi, blandat med lite kola. Efter lite luftning dycker det även upp rejäla doser av kaffe. Båda vinerna har ett relativt kort slut.

Samtliga tycker att det äldre vinet går hem med segern och vinet hade utan problem överlevt sin 10-årsdag (dock utan att ha så mycket mer att vinna på att lagras ytterligare). Inte illa för ett vin som "inte vinner på lagring". Lite intressant är att det på baksidan av 04:an står att vinet vinner på ytterligare lagring, men det har man numera tagit bort. Utifrån doftprofilerna kan man ju även fundera på om fördelningen cabernet/shiraz har ändrats...


PS. Även Des Bons Vins upptäckte också att vinet vann på lagring (-01:an). Var tog Des Bons vägen förresten? 

Påskmiddag hos föräldrarna